Stavkyrkoplanka-stav-Kil

I nuvarande stora Kils kyrka finns nedanstående planka - eller  stav. Den är en mycket rikt karvsnittsornerad och har skyddskors. Den är av furu, 42 cm bred, 7 cm tjock och har haft en längd av 310 cm. Den kommer från gamla kyrkan vid Apertin.  Man har ställt sig frågan: vad detta är? Den är bedömd vara från medeltiden. Jag menar att det kan inte råda någon tvekan om annat än att detta är från stavkyrkan. Det är en stav, alltså en väggplanka. Den är bred och den kan ha använts som sidoportalstycke. Anledningen att den klarat sig genom alla århundrade, är att den sågats av och använts som bänk i kyrkorna. Karvsnittsdekoren var populär under gotiken på kontinenten (1100-tal)-
Karveskurd som det heter i Norge, mycket använd där i folkkonsten.
 (foto: Bo Ulfvenstierna)

Nedan: dopfunt (1200-tal) från Fänneslunda kyrka, Västergötland. Visar att man inte var främmande för att

använda karvsnittmönster i heliga sammanhang./foto Nistoriska museet.

Mera Lysvik

Vid fortsatt granskande av Lysvik och dess första kyrka tycks framstå att Ransby hemman var det allt överskuggande på medeltiden. De senare bildade hemmanen Myringbyn, Kyrkbyn och Stävarbyn tycks alla vara utbrutna ur gården Ransby, Myringbyn och Kyrkbyn belagt och eftersom Kyrkbyn och Stävarbyn hörde ihop torde sakern vara tämligt klar. Det innebär att Ransby var en sk Vikgård, en stormansgård redan på vikingatiden. Det förklarar varför den första stavkyrkan kom att ligga där, på Ransbys mark, mycket vackert belägen vid Lysans utlopp i Fryken. Hela viken, som för övrigt kallas för Ransbyviken i gamla källor, ägdes av Ransby. Från viken kunde man ro in med skepp och lägga till precis nedanför den sk kyrkkällaren och stavkyrkan. Det är högst sannolikt att stormännen på Ransby bedrev handel med Västergötland. Jag skulle tro att kyrkans uppkomst ingick i någon form av "handelsavtal". (Om...så..) Någon dopfunt fanns inte behov av, när man hade Lysan alldeles bredvid.
Om vi bedömer att denna gårdskyrka var byggd, på 1100-talet, så hamnar vi på Sverker d ä tid.

Den första sockenkyrkan kan av dopfunten att döma vara byggd på det från Ransby avgärdade hemmanet Kyrkbyn, på 1250-talet, d v s under kung Erik Erikssons tid som kung ( Erikska ätten), gm Katarina Sunesdotter av Bjälbo ( Folkunga) ätten. Erik Erikssons jarl var Birger Jarl och Katarinas jarl också, efter Eriks död 1250.
Endast 18 år därefter, 1268, donerar lagman Höld Lysvik ( Kyrkbyn plus Stävarbyn) till Riseberga kloster.
Birger Jarl dog 1266. Hans son Valdemar var då kung. Hölds donation anses skräddarsydd av Birger
 Jarl, innan han dog, för att främja sonen  kung Valdemars intressen.

Antingen Knut Erikson eller sonen Erik Eriksson ( efter förslag från biskopen i Skara) bör tidsmässigt ha varit någon av de. som utverkade av gården Ransby att avgärda Kyrkbyn och Stävarbyn. Kyrkan hade ju sedan gammalt kontakt med Ransby.
Det kan hända att något virke av den första stavkyrkan -gårdskyrkan - nu kom att användas i första sockenkyrkan, som även det var en stavkyrka. Man kan tycka att det är underligt att Höld kunde donera det som egentligen var kyrkobord - till ett kloster. Ännu underligare att Lars Magnusson (Magnus Marinassons ätt) byter till sig nämnda hemman av Riseberga 1336.
 Där stod ju en sockenkyrka!

Historien om en sked...

Philippos i Hejdeby kyrka



En sked tycker vi kanske idag inte är något märkvärdigt. Knappast på medeltiden heller. Men hos allmogen var det träsked, eller hornsked, som gällde. Endast de besuttna hade sked i silver eller brons. De kunde vara utformade på något olika sätt. Den sked som är hittad i Bäckalund är unik; historiska museet har endast en enda sked som är lik den, och den är hittad på Hejdeby på Gotland.

Att krönet föreställer aposteln Philippos anger att ägaren hade kyrklig anknytning, pilgrim, munk etc.

Hur dessa två skedar hör ihop kan man inte veta. Hejdeby ligger inte långt från Visby, hamnstaden. Jag skulle tro att Skedarna tillverkats och sålts där.

Roma kloster, inte heller långt därifrån, grundades 1163 (blev inte färdigt förrän mitten av 1200-talet)av cisterciensermunkar från Nydala Kloster i Småland. Det känner vi igen, ty på 1200-talets slut fick de Skoga och forsarna i donation av Johan Värmes dotter. Vem som än har gått genom området där nuvarande Bäckalund ligger var på väg till nuvarande Östra Lövåsen via nuvarande Arnstorp. Vid Arnstorp ligger Munktjärn. Stigen /leden ledde sedan över Hinnershöjda  förbi  Rasttorp och ner gården Munkeberg i Skoga. Min tanke är att någon munk under Nydala kloster, som kanske fått i gåva skeden från någon Nydalabroder som tidigare varit med vid anläggandet av Roma kloster, eller besökt det, på Gotland, färdats leden från Björke till Skoga för att fiska åt klostret eller i annat ärende och i Bäckalund blivit av med skeden. Området var totalt obebyggt på medeltiden. Det hela kanske kan verka långsökt men jag tycker det finns en röd tråd. I vilket fall så är det sannolikt att en munk eller pilgrim som haft skeden.

Skedarna behöver nödvändigtvis inte vara tillverkade i Visby. De kan ha gjorts på kontinenten och genom Hansan och handelsskepp kommit till Visby. Tänkbart är också att det är någon pilgrim som införskaffat skeden på kontinenten och på sin väg till Nidaros blivit av med den i Bäckalundsområdet.

I Nordisk Familjebok ages att dessa s k apostlaskedar egentligen var till för kyrkligt bruk, att blanda något lite vatten i vinet, vid nattvarden.

Fryksdalsledens fortsättning till Glåmdalen

Pilgrimer som gick Fryksdalsleden  och skulle till eller från Trondheim hade följande möjlig:

1) Från Kil till Strand, Lysvik, österut över Hinnershöjda, ner vid Munkeberg i Skoga, vidare till Ekshärad och Klarälvdalen, till Vingäng och därifrån västerut till Glomdalen.

2) fortsätta förbi Strand till Torsby, till Vägsjöfors och österut till Osebol i Klarälvdalen, till Vingäng, Medskogen, Glomdalen.

3) Eller den genaste och naturligaste vägen: Kil-Torsby, Röjdådalen norrut, vika av vid Tväråna rakt västerut till Backsjön och Nyckelvattnet ( en sjö som ligger både i Sverige och Norge).

4)Man kunde också ha följt Röjdådalen ytterligare norrut från Tväråna, till Röjdensjön, följt dess södra strand till Norska gränsen.


Jag föreslår väg 3) som troligast. I Torsby låg en stavkyrka. Man fortsatte vidare Röjdådalen till Kyrkonäs ca 16 km från Torsby. Troligt härbärge, någon kyrka har aldrig legat där. Ligger på sjön Flatens västra strand. Därifrån är det ca 12 km till Nyckelvattnet. På Norska sidan Kyrksjön. Det är ca 3 mil från Kyrknäs i Röjdådalen, till Kyrksjön på norska sidan, via Nyckelvattnet. Det har troligen varit ett härbärge/rastplats där. Ingen kyrka. Till Skasänden(norr) ca 12-14 km och därifrån till Grue/Glomma ca 12 km.
Att just denna led är gammal kan antas av att i Backsjön/Nyckelvattnet på svenska sidan finns ett ställe som heter Munlaugar oss, Munlaugar, ett ord som sagoskalderna, tex Sigvat Jarl, använde. Betyder tallrik/matkorg tydligen. Kanske en rastplats. I Nyckelvattnet finns en vik som heter Kongviken. Strax norr Kyrksjön en tjärn som heter Kongtjärn.
I Östmark finns flera ställen med förleden Kong- Kung, liksom kors-krus. En pilspets av järn har hittats vid Södra Röjdåsen vid leden, i jämförelse med norska fynd tydligen från medeltiden. Men kan vara så gammal som från 1000-talet.
Sammantaget, av ortsnamn och fynd, talar det för att leden från Tväråna i Röjdådalen till Norge och Glomdalen är en urgammal överfarts led, som möjligen Olof den Helige och hans familj kan ha använt 1028 på sin flykt till Närke, d v s Fryksdalsleden söderut till Almar norr om sedemera Karlstad och vidare österut på Redstig och Letstigen. Han befann sig i Solör  och ville så snabbt och omärkligt som möjligt ta sig till Sverige. Att fortsätta  dra hela följet söder om Kongsvinger och den s k Edskogsleden är inte logiskt i det sammanhanget.Det finns inga bevis för att han gjorde det heller. Det har i Bada vid Fryksdalsleden ( söder om Torsby) funnits två Broar, den ena kallad Korsbron, den andra Kongbron. Vi Gunnarsby, Kil, Korssnäset, efter leden. Enligt vissa uppgifter skall befolkningen ha upprest kors där Olav den Helige färdats.

Heliga lekamen - Sunne kyrka

På en av altarskåpets dörrar i det medeltida altarskåpet i Sunne kyrka fanns nedanstående målning. Det är ett motiv som beskriver den s k Gregorius mässan. Denna mässa var/är förknippad med Corpus Christi, " Kristi kropp och blods högtid" eller "Heliga lekamens högtid" och firar realpresensen i eukaristin (nattvarden). Detta var en festddag för hög och låg, i pingstiden, när naturen var som vackrast. I procession, under musik, dans och festlighet, bars processionskorset och processionsfanan runt kyrkan och åker och äng. En folklig högtid.
Det är intressant att denna målning finns eller rättare:fanns i Sunne medeltidskyrka. Dels är mässan sparsamt återgiven i Sverige, i kyrkomålningar, dels relaterar Fernow att det fanns en processionsfana (Heliga lekamen) i Lysviks medeltidskyrka. Det är en av två omtalade sådana fanor i Värmland.

Helige Mikael i Sunne medeltidskyrka

När Gräsmark blev församling på 1670-talet skyfflades en del "påviska" skulpturer från Mariakyrkan i Sunne dit. Det var Lutherska ortodoxins högperiod och prästerskap och många medeltids skulpturer och kyrkoskatter förstördes, i Värmland och Sverige i övrigt.Gustav Vasa hade plundrat både kyrkor och kloster tidigare. I Övre och nedre Ulleruds kyrkor fanns omnämnt många sådana dyrgripar.
Komministern Gunnar Jonae vräkte allt detta i Klarälven, i blint religionsnit.  Så gjorde han i både Övre och Nedre Ulleruds kyrkor. I Övre Ullerud slog han sönder foten till 1100-tals dopfunten. Bitarna hittades i kyrkomuren på 1700-talet och kunde räddas.

I Sunne var det i samma anda. Det magnifika altarskåpet som skaffades undan till Gräsmark, tillsammans med en skulptur jag funderat mycket över,nämligen en orm eller drake. Men sedan hittade jag bilden av en ängel, från Gäsmark (Sunne). Ängeln och draken har klart hört ihop och utgjort en skulptur. Vad vi ser är ärkeängeln Mikael som med svärd i hand dödar en drake. Vad gjorde skulpturen i Sunne medeltidskyrka? Ja vi vet att det var en Mariakyrka. Och i västkyrkan avbildas Mikael ofta med draget svärd, som beskyddare av jungfru Maria mot en drake -ondskan eller satan i denna gestalt. Mikael har förlorat sitt svärd. Kanske höll han i vänster han vågskålen.
Skulpturen finns nu i Historiska museets samlingar. Därifrån är bilderna hämtade.Änglaskulpturen är skadad. Kanske låg den först i något uthus,Vid kyrkan i Sunne.Sedan Gräsmark. Sedan Stockholm, Många pilgrimer har skådat denna skulptur.

"Swnd" i Värmland och dess kyrka

Alla vet ju var nutidens Sunne i Fryksdalen är beläget. Det är ett livligt samhälle, föresträdesvis bebyggt på västra sidan, Frykensundet. För bara två hundra år sedan fanns ingen bebyggelse där Sunne centrum nu ligger. Däremot fanns gårdarna Skäggeberg och ( Norra och södra) Åmberg,lite längre söderut Sundsberg.
Kyrkan ligger som vi vet på Östra stranden. En träkyrka alltjämt intill 1630-talet. Har kyrkan alltid legat där?

Det finns inte och har aldrig funnits någon gård, enskilt hemman, som heter Sund. I vart fall inte i närheten av nuvarande kyrka. Sund är beteckningen på ett enormt kronogods, omfattande många hemman, de flesta inlösta till skatte på 1600-talet. Frågan är: när kom kronan över alla dessa gårdar, som naturligtvis från början var skatte, för att sedan falla under kronan.Och när skedde det?

1180 gifte sig Birger Brosa med Birgitta Haraldsdotter Gille, norsk kungadotter. Detta Sund kan ha varit ett område, möjligt skattlagt under Norge av ålder, kanske med norska ladejarlar som styresmän.
Det är svårt att se annat än att detta var en del av Birgittas "hemgifte", som nu kom till svenska kronan.I princip var det nya kronogodset stort som ett norskt fylke, ca 12 kvadratmil.

Bilden ovan, från vykort på 1930-talet, gamla Gylleby, före branden 1940: Gylleby, som Selma Lagerlöf kallade Munkeby. Varför?
Ja, vi vet att hon använde sig av sägner och folktradition i sitt författarskap. Hon kan ha gått på det vad gäller "Munkeby".

En av de största och äldsta gårdarna var Häljeby ( Heligby i äldre skrift). Gyllby( Gilleby äldre skrifter) hörde ihop med Häljeby. Satt det en norsk skattejarl, så är det naturligast, att han bodde på Häljeby. Och Sunnes första kyrka - det var förstås en gårds/missionskyrka, som i Ämtervik och Lysvik. När det blev sockenkyrka, flyttades kyrkplatsen troligen till nuvarande kyrkoplats, och ett prästbord inrättades. (Mark). Det bör ha skett på 1250 talet. Några skriftliga dokument som berättar om detta finns inte.  En gudelig jungfru skänker troligen ca 1250 Boråsen (skog öster om Ransjön) till kyrkan. ( Se Fryksdals härads dombok - extrating VT 1691) Om det var av kronogodsets mark som prästbordet avstyckades är okänt .Det verkar som om hemmanen Borgeby och Maggeby inte varit delar av kronogodset, utan  alltid varit av skattenatur
Prästbord och kyrkplats kan ha avstyckats från ett av dessa hemman, som kanske var samma hemman från början, men delats i två.




 Det enda som talar för var den första kyrkan var belägen, är ortsnamnet Heligby och att det än idag växer mycket av munkväxten Pestskråp, särskilt vid Gylleby intill. Leden går intill.

Kyrkbåtar, notbåtar och folkdräkter i Fryksdalen

Om man ser på riktigt gamla kartor, säg från 1500-talet, så ser det ut att finnas väldigt många älvar och sjöleder. Fler än i verkligheten. Det kommer sig av att kartorna främst var till för att ta sig fram, inte för att avbilda landskapet. Därför markerades både sjöleder och landleder som vattendrag.
Man förstår därav hur viktiga sjöar och älvar var för att färdas på. Naturligtvis även ur andra transportsynpunkter sett.
Jag tror det är svårt för oss idag att förstå hur viktig Frykensjöarna varit som samfärdsel-leder. För ett år sedan gjorde jag en studie, vars syfte var att få reda på hur båtlivet var på 1750-1850. Vad var det för båtar? Vilken typ? Hur stora var de?  Enda källan till detta var att läsa igenom bouppteckningar från den tidsperioden, från Kil i söder till Torsby i norr. Jag skulle tro jag läste omkring 6-700 bouppteckningar, så noga jag kunde. Både efter män och kvinnor.

Vad gäller båtar så fanns det kyrkbåtar, dels mindre båtar, med två och tre roddpar, dels större med upp till 8 roddpar som jag tolkade det.
De mindre användes även till notfiske och kallades notbåtar. Man kunde - som i Bjälverud ha ett antal notbåtar för att ro till och från kyrkan i Lysvik. I Västmyr i Ämtervik var det flera hemman om en stor kyrkbåt med många roddpar. Hemmansägarna ägde en viss part av båten, likaså  ansvarade de för "sin" åra. I Kil fanns stora kyrkbåtar. T o m i Östmark, fanns kyrkbåt, men sedan kyrkan i Östmark byggts, kallades den "marknadsbåt".

Ovan:Notbåtar



Det fanns två typer av notbåtar i Fryksdalen, dels de ovan avbildade ( Norge) och dels s k gavelbåtar, som man lade till mot land med och drog noten mot land över runda trärullar i aktern. Alltså - noten lades ut av flera spetsgattade båtar och drogs iland över två gavelbåtars akter. (Bilderna från Norge.)

Nästan alla hemman hade fiskeutrustning av olika slag, nät, men också del i not. Mycket var nog samfällt ägt tror jag, och kom aldrig med i enskilda bouppteckningar. Klart var att Fryksdalingarna var ett fiskande folk och att det var gott om båtar. Båttypen och namnet notbåt förekommer numera endast i Norge. De stora kyrkbåtarna försvann tyvärr också, liksom de gjorde på Siljan i Dalarna. På 1940-talet fanns inga kvar där, men bl a Knis Karl Aronsson initierade nybyggen och idag förknippar man ju nästan Siljan med kyrkbåtar. Likaså med folkdräkter, där ju Dalarna vårdat det arvet. Jag trodde inte att det har varit samma system i Fryksdalens socknar. Men det var imponerande att läsa om alla dessa dräkter och färger, skinnbyxor och pälsar, kjolar och broderier, olika persedlar som hörde dräktskicket till. Om detta hade vårdats hade det varit minst lika rikt och mångfacetterat som i Dalarna och Siljansbygden. Här i Fryksdalen hade naturligtvis varje socken sin egen dräkt, men även de olika byarna, visade det sig, skilde sig från andra byar inom socknen, genom färgkombinationer på persedlarna. Allt sammantaget fick jag genom dessa bouppteckningar en unik inblick i ett allmogesamhälle med rika folkkulturella traditioner.



Vad gäller att färdas i Fryksdalen så valde  säkert de som kunde att använda båt, när årstiden tillät. När man läser Petrus Gyllenius dagbok från 1600-talets senare hälft, så märker man att han använde sig av båtar och roddare i möjligaste mån. Han färdades även till fots i Fryksdalen, på leden, men klagar ofta om att vägarna är "elaka och stygga".. eller "onda".

Nydala kloster i Skoga och leden dit

År 1286  testamentarar Margareta Joarsdotter Norör till Nydala kloster i Småland.
 1323 byter Lars i Silkesta (Ölme) bort fem löpbol i Hollerud ( Deje) mot Nore plus 28 mark penningar. ( Nydala får därmed laxrätt i Dejeforsen -)
1336: Lars Magnusson (Magnus Marinasons ätt) byter bort Visterud (Kvarntorp Forshaga)
 plus " Nore och Noreskog" mot gods i Skived.( Laxfiske bl a ) Han behåller dock kvarnen (vid nuvarande Kvarntorp).
Samma år byter han till sig Lithervik ( av Riseberga kloster).

Margareta Joarsdotter, var dotter till Johan "Värmske", vars sondotter, Ramborg Ingevaldsdotter, gifter sig med riddaren Folke Jonsson (Fånö ätten).

Nore och Noreskog avser Skoga och Skogaforsen. Än idag heter några ställen Nore i Skoga.
Fernow skriver på 1700-talet att Skoga hade varit en av de största gårdarna i Värmland, 3 1/2 mantal odlad jord. Det liknar mera ett litet fylke. Om nu Johan regerade där eller i närheten vet man inte, men han var mycket högättad, vilket vi ser av barnens giften. Margaretas mor hade tydligen enligt diplomet gift om sig med en Erengisle. Margareta var Ramborgs, g m Folke Jonsson, faster. När Ramborg skriver testamente 1328 ger hon en extra penning till klostret om de hämtar hennes lik " om hon skulle dö i Värmland".

På kartan nedan (Hermelins Värmlandskarta 1700-talet) ser vi den urgamla leden från  nuvarande Ö Lövåsen, över Hinnershöjda. Den kommer ner vid Munkeberg i Skoga. Två Rasta- torp finns efter leden. Denna led gick eller red både handelsmän och sedan pilgrimer som ville t ex från Strand i Lysvik till Klarälvdalen. Detta var den enda led som fanns österut till Klarälvdalen norr om Ås i Östra Ämtervik. Stigen blev såsmåningom såpass iordninggjord att den under 1600-talet kunde fungera i det gästgiveriväsende som då uppstod. En gästgivargård fanns då i Östra Lövåsen och en i Skoga. Den ännu idag levande Skoga marknaden torde ha mycket gamla anor, inte minst tack vare den gamla leden.
Vi får räkna med att många som skulle till (eller från) Skoga först nyttjat sig av Fryksdalsleden och troligen Fryken.

Folke Jonsson, riddare något av åren 1298 —1305, och Svenskt riksråd, död troligen 1313. Son till Johan Karlsson (Fånöätten) och Ragnhild Erlandsdotter (Finstaätten). (Ragnhild sålde gården Finsta till sin kusin Birger Persson, Upplands lagman och far till Heliga Birgitta)

Enligt Erikskrönikan fick Folke Jonsson berätta för marsken Tyrgils Knutsson att han skulle avrättas, och Folke Jonsson nämns den 9 februari 1306 som sigillvittne i marskens testamente.

År 1312 tillhörde han Birger Magnussons råd.( Wikipedia)

Lysviks stavkyrkor - belägenheten

Bilden ovan: Platsen för Lysviks första stavkyrka från 1100-talet. Ligger på Ransby hemman, där Lysan rinner ut i Fryken. Kyrkan låg där hästarna just betar. Där ligger också Kyrkkällaren. Gärdet kallas än idag Kyrkgärdet. Kyrkan var en gårds/missionskyrka. 5x10 m.

På bilderna nedan ser vi platsen för Lysviks första sockenkyrka ( ca 1250) Enligt Fernow

 16x16 alnar,  - ca 10x10 m. Platsen ligger på Kyrkbyns hemman, där gården Lund nu är belägen.
Nedersta bilden: Busken står mitt i kyrkan.

Forn-handels-pilgrimsleden går strax förbi båda kyrkplatserna. (foto:Bo Ulfvenstierna)

Vid Norka, Björka älv, strax vid leden

Att hitta en stenåldersboplats – och annat

Det var den  7  juni  2013. Vår yngste son Abjörn och jag hade varit vid kanalen mot Björken vid Antonström  och fiskat. Klockan var sju på kvällen. Fisket hade gått…sådär. Abjörn var lite trött och det var dags att ge sig hem över. När vi kom fram till bilen vid bron, såg jag att gärdet upp mot kanten av berget var plöjt. Jag visste sedan tidigare att det gjorts lösfynd från stenåldern på andra sidan älven. Att Abjörn, då tio år, var intresserad av arkeologi, det visste jag ju sedan tidigare. Vi hade varit på flera ”expeditioner” tillsammans. Nu frågade jag honom: ska vi gå upp och se om vi hittar något, eftersom det är plöjt? Han var som sagt sliten, men- det ville han.

Det var upptakten till hur vi fann en fantastisk stenåldersboplats.

Efter att ha gjort fynd av en utsökt bearbetad pilspets och en flintkniv, mycket flintavslag och mikrospån, flintkärnor, kvartsavslag, knackstenar, en myckenhet skörbränd sten, kontaktade jag direkt Länsstyrelsen, Värmlands Museum och arkeolog Hans Olsson.

Därmed var boplatsen skyddad enligt fornlämningslagen.

Markägaren och representanter för Föreningen Björken besökte platsen.

Arkeolog Hans Olsson besökte något senare boplatsen, som då tyvärr var harvad och sådd. Men på grundval av de fynd som insamlats på ytan, fynd som överlämnades till Hans Olsson och Värmlands Museum, registrerade Hans Olsson platsen som fast fornlämningsområde. Det är rapporterat till Riksantikvarieämbetet. Fryksdalsbygden gjorde ett stort reportage. David Myrehed skrev en fin artikel i hembygdsföreningens tidning Sunne-Bygda.

Längre fram på hösten gjorde jag och Abjörn tillsammans med Anders Nilsson, Antonström, upptäckten av ytterligare ett boplatsområde, på norra sidan älven. Skörbränd sten och avslag av sydskandinavisk flinta.

Sammantaget visar enbart lösfynden, på marken, utan att någon utgrävning skett, på ett av Värmlands intressantaste boplatsområden från stenåldern. En boplats som använts under flera tusen år under stenåldern. Pilspetsen och flintkniven beräknas vara  4800 år gamla, mikrospånen 6000 år. Olika flintsorter har använts, bl. a. sydskandinavisk flinta, vilket tyder på handelsförbindelser söderut.

Men inte nog med det…

Precis på platsen där vi hittade dessa fynd, fanns även lämningar från järnåldern, med myrjärnsslagg. Vi såg även att det stått ett hus där, i ”historisk” tid. Vem hade bott där? Ja, vi vet i alla fall vart huset tog vägen. Det var Abjörns farmorsfarbror, min morfars bror, Ola Blücher, ”Nisse i Harlösa”, som köpt och fraktat det till Björsbyholm, över Björkens is. På 1920-talet. Stället kallas än idag för Harlösa. Ola var född i Harlösa i Skåne.

Men alltså inte nog med det. En annan släkting till oss hade ägt precis denna plats, nämligen lagmanskan Gustava Halenius… ”Majorskan på Ekeby”. Antonström och 6 andra bruk hade hon fått i gåva av ”Altringer”, Bengt Reinhold Antonsson.

Tack vare Abjörns intresse för arkeologi, den där sommarkvällen, öppnades ett intressant perspektiv på både Fryksdalens historia och vår egen släkthistoria. Hade han sagt att: nä, vi far hem, så hade allt varit förborgat.

Mikrospån= små, vassa flintavslag, från en flintkärna. De användes under äldre stenåldern som hullingar på bland annat trädpilspetsar. Några tusen år senare gjorde en skicklig flintsmed den ovannämnda kostbara pilspetsen, helt i flinta, på exakt samma plats.

Bo Ulfvenstierna

foto(David Myrehed)

Stavkyrkan i Östra Ämtervik

 David Myrehed, Göran Bengtsson och Hans-Viktor Krolovitsch i stavkyrkans kor.(foto: Bo Ulfvenstierna)

Göran Bengtsson märker ut med hjälp av gravspett och min son Abjörn provar slagrutan (foto:Bo Ulfvenstierna)


Östra Ämterviks första kyrka, som Fernow på 1700-talet kallar "munkkyrka", är belägen på ursprungliga gården Ämterviks mark. Fernow anger måtten precist, men inte platsen. Med hjälp av slagruta tog jag ut platsen 2014 på sommaren. Dåvarande kyrkvaktmästaren Göran Bengtsson, deltog, och med hjälp av ett sk gravspett kunde han lokalisera murarna/grundstenarna i jorden i de linjer jag fick fram. Måtten stämde helt överens med de av Fernow angivna och det råder inget tvivel om att kyrkan stått där. Inga synliga lämningar ovan jord syns idag, men syntes på Fernows tid. På Fornsök finns markerat "ödekyrkogård" på platsen.
Förhållandet i Ämtervik är lika de som finns i Lysvik. Denna stavkyrka var en gårdskyrka/missionskyrka från början, innan den blev sockenkyrka ca 1250. Skillnaden mot Lysik är att den inte flyttades, då den blev sockenkyrka, utan fick stå kvar på ursprunglig plats. Betydligt senare uppkom hemmanet Prästbol i Ämtervik. På 1660-talet byggdes kyrka och skapades egen församling i Västra Ämtervik. Fram till dess hade man på västsidan Fryken fått söka sig till moderkyrkan i Ämtervik,  d v s det som blev Östra Ämtervik, för att namnmässigt hålla isär socknarna och församlingarna. Det sägs att en av anledningarna till att kyrkan i Västra Ämtervik byggdes, kom sig av att en kyrkbåt därifrån kapsejsade utanför Ämtervik och 9 människor omkom. Det var säkert inte den enda olycka som drabbade kyrkbåtarna från väst till östsidan Fryken.

Alltnog:

Inventarieförteckning 1718 (39?) Östra Ämterviks kyrka. Svårläst minst sagt. En liten gammal porslins? Flaska

En Liten Bleck (bly?)kanna med pip, en liten blecktratt.

En stor och en liten klocka hängande i tornet

En funt av täljsten

Ett avfälligt? Och odugligt timglas

En predikstol med mycket? Gammal målning

En altartavla

Kyrkan stod uppe på nuvarande kyrkogården, var av trä, och brann på 1770-talet. Fernow hann se den, nämner att den hade "en påvisk altartavla". Nu var det så att några altartavlor fanns inte under den "påviska" tiden, utan det var altarskåp. Det kan ha varit praktfullt och det var troligen från den första stavkyrkan. Vidare att det fanns en dopfunt av täljsten, sannolikt från 1250-talet, och införskaffad då gamla stav/missions/gårdskyrkan blev sockenkyrka ca 1250. Vi kan räkna med att första stavkyrkan blev byggd på 1100-talet. Ovannämnda dopfunt finns ej kvar, utan förstördes sannolikt i branden, liksom den påviska altartavlan ( altarskåpet).

Ämtervik var EN gård från begynnelsen. Gravrösen från bronsålder,torvade högar från järn-och vikingatid, alldeles bredvid, talar sitt tydliga språk. Utmärkt, skyddad hamnplats i viken, där Ämtan rinner ut. I sanning en vikingagård, med handel, inte minst med Västergötland, och min tanke är att det kunde ge handelsfördelar (med både kronan och kyrkan) om man lät munkar uppföra en missionskyrka på gården. Den urgamla leden till lands gick -och går- rakt genom gården och helt nära stavkyrkan.

Lysvik och dess stavkyrkor

"Av det brev daterat 1268 5/4, som lektor Halvar Nilsson återgett   3) framgår, att högättade riddaren och lagmannen i Värmland, Höld, och hans ädla hustru Margareta bosatta på Hollerud i N:e Ullerud sn, låter donera 12 namngivna gårdar i Värmland till Riseberga nunnekloster ( av cicstercienserorden) i Edsbergs sn, Edsbergs hd, Närke. Bland dessa skänkta gårdar återfinnes bl a " lÿtheruik", vars identifikation vållat diskussion. K G Grandinson med sitt arbete " Närkes medeltida urkunder, I, Riseberga kloster" antog på sin tid, att ifrågavarande gård skulle kunna lokaliseras till Älgå sn i Jösse hd. Han har fått okritiska eftersägare som bl a Halvar Nilsson och Arvid Ernvik. Förutom av historiska källfakta och en entydig ortsnamnlikhet må det numera anses fullt klarlagt, att medeltidens "lÿtheruik" motsvarar Lysvik, d v s Kyrkbyn och Stävarby.
Att ädlingsparet Höld och Margareta på sin älders höst donerar just Lysvik till Riseberganunnorna antyder, att de mycket väl känt till, hur gården olagligen och rent av med våld, i vart fall oärligen fråntagits en klosterorden. Paret hade antagligen drabbats av dåligt samvete. Till vinnande av egen själsfrid och för att ej behöva donera egna ärvda gods, föreföll det enklast, att ge bort sådant, som kunde liknas vid stöldgods. Makarnas i deras tycke väl genomtänkta donationsstrategi visade sej ej bli någon särskilt lycklig lösning. Cistercienser blev åter bedragna."

" Brev 1336 21/10  Riddaren Lars Magnusson/Magnus Marinasons ätt/ byter bort sin gård i /Ny/-Näs/(Visnums Kils) och Möckelsboda (Karlskoga sn) till Riseberga kloster och får "Lidhawik" dvs Lysvik (Kyrkbyn+Stävarby i Lysviks sn)"

(Roland Kihlstadius)


Den kyrka som Fernow nämner på 1700-talet " vid Lysans utlopp" är  nuvarande Lysviks första kyrka. Det var en stavkyrka enligt Fernow. Denna kyrka låg/ligger på Ransby hemmans mark.

Följer man viken från Lysan söderut ligger först Ransby hemman, sedan Myringby hemman, sedan Kyrkbyn, sedan Stävarby.
Första stavkyrkan var inte sockenkyrka, utan med all sannolikhet en gårdskyrka/missionskyrka på Ransby hemmans mark vid Lysans utlopp. Den första sockenkyrkan låg på kyrkbyns hemman mark, även det en stavkyrka, tillkommen ca 1250. Det var denna Riseberga ägde. En tredje och fjärde kyrka(nuvarande) ligger på Stävarby hemman. Missionskyrkans stavkyrka tillkom troligen på Alvastras eller Varnhems initiativ. Båda cistercienserkloster, från Sverker d ä tid. dvs 1100-tal.
Namnet Lysvik, Litheruik, Lidherwik etc kommer sig av viken där Lysan/Lidan rinner ut. Ån kommer från Lidsjön, Lisjön, en mycket gammal bosättning ( sedan sten och bronsålder).

Att det vållats diskussion om Lidervik  är Grandinson och Ernviks orsak. Ernvik trodde att Sulvik i Jösse härad var Lidervik. Visserligen försvann namnet och något hemman med det namnet har aldrig funnits i Älgå socken. Men det har varit marknadsplats med bodar, lider och det ligger vid en vik av Glafsfjorden. Så Ernvik konstruerar ett hemman.
Det äldsta namnet på viken är Solörvik d v s Sulvik. Från Sulvik till sjön Ränken fick man dra båtarna på rullar. En feck sul å dra, som värmlänningen säger. Alltså: viken där man drog båtar till och från.
(Bo Ulfvenstierna)

Lysvik, Varnhem, Sverker d ä

"Varnhem i Västergötland, ett i början av 1150-t  tillkommet cistercienserkloster, var beläget väster om en i dåtid farlig och öde skogstrakt, Billingen. Lysviks topografiska läge var slående lika. Även här hade forna färdmän en obebodd, brant vildmark, Hinnershögda, framför sej. Innan vandrare gav sej ut i det okända vid Varnhem och Lysvik behövde man mat, vård, vila, uppbyggnadsord, säkert även stärka sitt mod inför fortsatta strapatser. Det behöver kanske tillfogas, att Lysvik aldrig övervägts att bli klosterort, härtill saknades helt nödvändiga grunder.

Fallet Lysvik hjälper oss, att säkrare ringa in när och under vilken svensk kung förutsättningar för tillkomst av Fryksdalens äldsta kyrkobyggnader kan ha ägt rum. Frågan kan förvisso diskuteras. Mitt måhända djärva förslag är förra hälften av 1100-t, då Sverker I –även kallad Sverker d ä- var kung i Sverige. En östgötsk storman född ca 1100, regent från ca 1130 fram till 1156, då han trolöst mördades vid Alebäcks bro av sin svekfulle hästsven, enligt sägnen på väg i släde till julotta i Västra Tollstads kyrka. Denne kristne kung och hans drottning Alvhild (Ulvhild) arbetade flitigt på att inrätta och organisera landets kyrkoväsen och lät anlägga flera kloster, Alvastra, Varnhem, Julita de mest kända.

I blivande socknen Lysvik har all odlad jord sedan hedendom varit av skattenatur, bebyggarna till övervägande del självägande bönder. Här har aldrig funnits några frälse-eller kronogårdar. Detta till skillnad från i häradets sydligare socknar, särskilt i det vitt uppodlade Sunne men även i någon mån Ämtervik. Som nämnts, är både Kyrkbyn och Stävarby skatte år 1503 och 1540 men efter 1550 temporärt av kyrkonatur."

(Roland Kihlstadius)

Kyrkbyn i Lysvik

”I en värmländsk skattebok från 1503  1) redovisas sammanlagt 8 olika skattegårdar i socknen Lysvik. Därav en kallad ” Stenswadbyn” ( möjligen efter ett stensatt vadställe över ån Lysan?) räntande 6 öre i tidens oxeskatt. Skattebokens ortnamn åsyftar Stävarby, men dess påförda skattebelopp. 6 öre, förefaller högt, när man ur jordeböcker vet, att hemmanet endast kom att åsättas 1/3 mantal. Ytterligare odlad jord måtte ha ingått i senmedeltidens Stävarby. Saknad areal motsvarar det dåv, angränsande kyrkotorpet Kyrkbyn, redovisat som sådant ännu i 1590 års jordebok, men i början av 1600-t överfört till hemman om 1/3 mtl skatte. Torpets uppodling blev länge av flera skäl eftersatt.

I Värmlands /krono/jordebok år 1540  2) återfinns fortsatt 8 skattegårdar  i Lysvik. Däribland en bonde Arvid i ”stenebÿn” dvs Stävarby, som utom övriga persedlar har att gälda oförändrade 6 öre i oxeskatt.Som bekräftelse på nämnt antagande framgår, att av dessa 6 öre avser 3 öre jordebokens ”Senerebÿn” (Stävarby) och 3 öre ”Stenerebÿn”, sistsagda ett torp, dvs motsvarande Kyrkbyn. Sammanhanget har klarnat, Stävarby, år 1503 som 1540 har jordnaturen skatte, men i jordebok 1590 kyrkohemman och har innefattat det snart avskilda Kyrkbyn kallad så därför att på dess ägor stod församlingens första, anspråkslösa gudshus, möjligen (senare?) en timrad stavkyrka. Nuv sockenkyrka i sten jämte kyrkogård finns på Stävarby marker. Både Stävarby och Kyrkbyn överförs senare samtidigt till jordnaturen skatte. Hit hörde den s k Kyrktegen, en skogspart belägen öster om älven Björkan och mellan bolbyarna Ransby och Skäggegård. Kring sagda teg, som av ålder tillhört kyrkoprästen i Fyksdals gäll, har nyttjandestriden mellan traktens bönder i långelig tid stått het.

Ovan har nämnts, att det medeltida Fryksdalen innehöll fyra kyrkor. Två av dessa, Ämtervik och Fryksände, stod på ursprunglig skattejord, som kronan överfört eller inlöst till biskopstolen i Skara att därifrån administreras. En kyrka, Sunne, låg på mark under den gamla kronogården Sund, som kom att ge den kristna församlingen dess namn. Förhållandet i Lysvik var, som redan framgått, annorlunda. Kronan hade säkert även här förvärvat Kyrkbyn och Stävarby, båda av skattenatur, men uppdragit åt cistercienserbröder, att ta över ansvaret för inledd kyrkoverksamhet. Förtroendet kom att missbrukas, det världsliga frälset griper in, konflikter uppstår, som snart skall framgå.”

(Roland Kihlstadius)

Lysvik-en förbisedd ort i Värmländsk medeltid del 1

Utdrag ur Roland Kihlstadius, Östra Ämtervik/Karlstad forskning. Citeras ordagrant och med välvillig tillåtelse av honom. Copyrighten är naturligtvis hans. Under rubriken ” Lysvik- en förbisedd ort i Värmländsk medeltid”:

” En av fyra ursprungliga socknar i Fryksdals härad i Värmland heter Lysvik, naturskönt belägen med ägor på båda sidor av sjön Övre Fryken. I Kyrkbyn vid sjöns östra strand, nära en vik där ån Lysan mynnar, restes den blivande församlingens äldsta enkla, mörka och låga gudshus. Detta torde ha skett redan i senare hälften av 1100-t, sedan cisterciensermunkar anlänt och slagit sig ner i dalföret med sin ljusa, öppna utsikt. Munkarna kom antagligen från Alvastra kloster, grundat 1143 och tillhörande cistercienserorden. Munkklostret låg vid Omberg i Västra Tollstads sn i Lysings hd, Östergötland. Ordens mest framträdande, tidiga ledare var Bernhard av Clairvaux  (1090-1153).

Anlända missionerande munkar torde ej ha stannat kvar särskilt länge i Lysvik. Orsakerna härtill har varit flera. Medeltidens Lysvik blir ej kvar i klosterägo utan har sedan 1200-t förra hälft tillfallit det världsliga frälset. Vi återkommer till kända fakta härom längre fram."

Pilgrimsvandrarna Åsa Hedström t.v. och Malin Grevillius, på den exakta platsen för Lysviks första stavkyrka. Fernow (1700-talet) kände till kyrkan men anger läget endast som " vid Lysans utlopp". Emellertid kallas platsen än idag för kyrkgärdet och i anslutning till kyrkan finns kyrkkällaren. Pilgrimsleden går precis förbi.(Foto:Bo Ulfvenstierna)

Roland Kihlstadius:

"Det finns en annan infallsvinkel till Lysviks historia, som här bör redovisas. Redan gamle excentriske professorn och smått fantastiske skrönikör Olof Rudbeck d ä (1630-1702) kände till orten Lysvik och ansåg tydligen, att även det övriga dåtida Sverige gott kunde få bekanta sig med socknen. I Rudbecks numera illa beryktade skrytverk ”Atlantica” eller ”Atland”, utgiven i tryck första gången 1679-1702, omtalas i del I. kap.VII (Axel Nelsons upplaga, 1937), att landet fordom varit indelat i hundaren. Ett av dessa kallat ”Twehunda” uppges ha innefattat ”Westmannaland” (Västmanland) ” ok halfwa Wermaland (halva Värmland) med följande uppräknade gränspunkter.”Aros”(Västerås), ”Torsilla” /Torshälla i Södermanland), ”Gulf – spånga” ( Gullspång på gränsen Värmland-Västergötland), ”Dagerström” (Norsälven dvs sjön Frykens utlopp), ”Lydeswijk” (Lysvik), ”Rutefiel” (Rutfjället vid norsk riksgräns VNV Funäsdalen i Jämtland), ”Tranestrand” (socknen Transtrand i Dalarna), ”Saxewall” ( Saxvallen, ort nära norsk riksgräns i Jämtland), ” Norresaxen” ( sjö på gränsen Värmland-Västmanland vid Hällefors), ”Wesman” ( Väsman, sjö vid Ludvika i Dalarna), ”Amungen” ( Amungen, långsträckt sjö på gränsen Dalarna-Hälsingland), ”Kaalbeck” (Kolbäck i Svedvi sn, Västmanland), ”Aroos”(Västerås).

Man kunde ju lämna den fantasifulle Rudbecks märkliga gränsbeskrivning därhän, men betraktas ej utan skepsis omtalade gränspunkter närmare, upptäcks, att flertalet berör forntida färdstråk till både lands och sjöss. Båtledes tog man sej sålunda från Gullspång över Vänern upp i Norsälven och in i Frykensjöarna. Komna till (senare hemmanet) Strandvik – det var här sjöfararna steg i land, därav namnet- i Lysviks sn, hade forntida färdmän därifrån att till fots ta sej fram österut över Hinnershögda i bitvis kuperad terräng, för att efter ung 2,5 mils (ung motsvarande 5 skogsmil) säkert mödosam vandring komma ner i Klarlvens öppna dalföre i N:a Råda sn. Där väntade vidare strapatser och färdriktning mot norr. För pilgrimmer hägrade den norska helgondomen Nidaros (Trondheim) som slutmål.”

Fryksdalsleden från Fryksände till Glomdalen

Från Oleby fraktade sig pilgrimer över edet till västra stranden, där Fernow menar att Fryksände första kyrka låg, i närheten av det som kallas Björnidet. Ett härbärge/stavkyrka. Fryksände har ju haft fyra kyrkor denna inräknad.
På medeltiden fiskade munkar i forsen, torde ha varit Nydala kloster. Pilgrimsfärden gick sedan  genom Röjdådalen norrut. Mark-gårdarna var medeltida och svenska, finns med i jordebok 1503.
En hel del fynd från sten-och bronsålder finns i dalgången. Gårdarna/byarna är Östmark, Millmark och Sörmark. Inga finnbosättningar fanns före är 1600 i skogarna. Dalgången löd under Fryksdals pastorat.
Ortsnamn som påminner om pilgrimer är S:T Klara,en myr vid leden,Kyrkonäs, där troligen ett härbärge stått, Olika platser med förled  på Krus/kors (källa:SOFI)
Min tanke är att pilgrimerna vek av mot Glomdalen
vid nuvarande Tväråna.
Via Råbäcken och Backsjön kom de till Nyckelvattnet, korsade gränsen och passerade Kjerkesjön och Kongtjärnet, vidare till sjön Skasen och Glomma. Från Nyckelvattnet är det då ca 3,5 mil. Från Tväråna till Nyckelvattnet ett par mil.
Att denna led är gammal ses utav namnet Munlaugar oss, ett os i Backsjön.(källa SOFI)
Förmodligen en rastplats då ordet  betyder tallrik/matkorg. En rastplats, själahus, härbärge. Ordet användes av de Isländska skalder som berättade om Olav Haraldsson, den helige.

Att det finns flera ortsnamn på Kong och kung efter leden,(källa:SOFI) betyder det att den använts av kungar, troligen Kung Olov och kung Sverre. Olov begavs sig ju från Hedmarken till Närke 1028.

(SOFI= Institutet för folk och språkminnen)

Rakt genom sten-och bronsåldersboplatser-

Fryksdalsleden är som sagt både forn-handels och pilgrimsled. Vad gäller fornled bevisas det av att den bl.a. går rakt igenom stenålders-och bronsåldersboplatser, som här ovan vid Gunnarsby norr om Sunne, där jag hittade en boplats förra året, samt även vid Sör i gårn vid Björke. I båda fallen bekräftade arkeolog Hans Olsson, Värmlands museum boplatserna och vi gjorde tillsammans ett fleratal fynd. Jag hittade ett flintborr bl.a. Samt många avslag av flinta, en del bränd. Övervägande delen av avslagen var sydskandinavisk flinta, från Skåne eller Danmark. Råmaterialet hade fraktats som handelsvara på leden 4-6000 år sedan.
Gunnarsby var Fryksdals härad uråldriga tingsplats, troligen en kultplats - och boningsplats- redan på bronsåldern. I mossen bredvid hittades för längesedan ett bronsåldersvärd - numera i Såguddens museum Arvika- som troligen var ett ritualsvärd använt i kulten.

(foto: Bo Ulfvenstierna)

En stillsam profetia

 
Nedan: En av forsfårorna  i Dejeforsen, Värmlands mest berömda laxfors.
Detta är ett enstaka vattensläpp. Annars ligger forsfårorna nästan tomma.Jag har besökt de flesta forsarna i Värmland, alla tillstrypta. Min profetia är dock, att en vacker dag är alla forsar frisläppta, Höljesdammen riven, Klarälvens sträckningar fria och obehindrade, liksom vid Edsvalla och Fryksforsen, Jösseforsen och många andra. Det kan ta 200 år eller 1000 år, men min övertygelse är att det kommer att ske.

Bilden nedan; från Munkfors.  (foton:Peter Karlstam, Kil)

Stavkyrkan- mitt examensarbete

Då jag avslutade min prästutbildning med året på Pastoralinstitutet i Uppsala, skulle vi göra ett examensarbete. Eftersom jag redan då visste att jag skulle placeras under adjunktsåret i Bograngen, Södra Finnskoga församling, Norra Ny pastorat, och visste att pilgrimsleden från Vingäng i Sysslebäck mot Flisa och Glomdalen gick nedanför Södra Finnskoga kyrka (200 m från) och att det fanns en finplats som kyrkan ägde mark på,ca 40 m från leden,beslutade jag att utabeta ritningar till en stavkyrka. Poängen var att byggandet av en stavkyrka skulle berika församlingens pastorala liv. Min rektor Eskil Franck tyckte att mitt förslag och koncept var mycket bra.
Några månader senare tillträdde jag tjänsten i Södra Finnskoga och planerna på stavkyrkan tog mer och mer form, den avritades på färglagda bilagor, med mått osv. Stora Skog skulle skänka virke till bygget och folk i bygden såg fram mot det hela. Men kyrkorådet (några tongivande) sa nej. Efter flera tidningsreportage om projektet tvingades det därför ges upp. Prosten Gunnar Lindberg i Ekshärad såg däremot potentialen i det hela, och bad att få ritningarna m.m. Vilket han fick.

Ett år eller så senare, invigde biskop Bengt Wadensjö stavkyrkan, i följe av en romersk kardinal.
Nu är det en turistattraktion och en viktig del i Ekshärads pastorala liv.
Kyrkan kunde ha stått vid pilgrimsleden i Södra Finnskoga. De var det som var meningen från början

Inför jobbet läste jag förstås all tillgänglig litteratur i ämnet stavkyrkor. Jag kan därför övertygat säga att stavkyrkan i Lysvik ( som Fernow nämner) var av denna typ, liksom munkkyrkan, den första kyrkan i Östra Ämtervik, och troligen första missionskyrkan vid gamla kyrkplatsen vid Apertin.

Radbandskula av bärnsten

I Historiska museets samlingar finns några enstaka radbanskulor av bärnsten. En radbandskula av bärnsten är hittad vid Kils gamla kyrka. Ovanstående radband med glaskulor och tre bärstenskulor är hittat i  Gudhems kloster ( har som vi vet mycket med gamla kyrkan i Kil att göra.)
Kanske ligger resten av Kilsradbandet kvar? Troligen. Stora björkar hindrade annat än en mycket begränsad utgrävning av kyrkplatsen, 1953. Radbandet torde ha sett ut som radbandet ovan från Gudhems kloster.(foto: Nordiska Museet)

Gamla kyrkplatsen i Kil

Vid Apertin byggdes en av Värmlands första kyrkor. Det är vanligt att åldersbestämma kyrkornas tillblivelse efter uppskattad ålder på dopfunten. Men under missionstiden var det vanligt med vuxendop, utomhus, i närhet av kyrkan. Det finns många kyrkor och katedraler som är byggda över en naturlig källa. Det ansågs även förnämligast att döpas i "levande vaten". Man kunde inte knyckla ner de vuxna hedningarna i en dopfunt. Därför är dopfuntens ålder och kyrkans inte helt säkert den samma. Det kan - och fanns- många kyrkobyggnad innan dopfunt anskaffades.
Jag tror det var så  vid Apertin. Jag tror det var därför den första kyrkan byggdes där, p.g.a bäcken och den lilla dammen, ca 30-40 m från kyrkobyggnaden. För att kunna företa dop i levande vatten.
Och att först på 1200-talet, när kyrkan blivit sockenkyrka, införskaffades dopfunt.

Missionskyrkan, en stavkyrka, stod inuti den senare stenkyrkans plats, ungefär mellan björkarna. I bakgrunden det sk Bromanska gravkoret. ( foto: Bo Ulfvenstierna)




Vid en mindre utgrävning påsträffades 1953 ett antal medeltida brakteatrar av silver.Bland annat ett mynt präglat av Birger Jarl, i Lödöse mellan 1250-60.Han var ju Erikska ättens jarl då, 1250. Och signerade 1250 gåvobrev till Gudhems kloster, på två gårdar i Kil. Det var Katarina,drottningen till Erik
 den Läspe och Halte ( Erikska ätten) som skänkte.
Även hittades en amulett av brons med instansat korsmärke , en radbandskula av bärnsten, m.m.

Det krävdes organisation för att bistå pilgrimerna

Pilgrimsfärd augusti 2014

Från 4 t om 8 augusti gick Malin Grevillius och Åsa  Hedström den gamla Fryksdalssleden från Illberg till Oleby – Fryksände.

Det står klart att de pilgrimer som gått leden under 300 år måste haft härbärgen, det var ett absolut måste. Ett härbärge måste ha funnits i Gunnarsby/Nilsby. Ett måste ha varit i Bävik vid gården Berg.

Ytterligare vid gården Ämtervik och ett vid Munkebacka. Vidare vid Häljeby. Någon typ äv härbärge vid Björke och Strandvik/Bäcken. Ett säkert vid Lysvik. Troligen ett vid nuvarande Bada herrgård.

Därifrån till Oleby var obebodd urskog. I Frykssände vid forsarna fanns munkar och säkert ett härbärge.

Sträckan Illberg Torsby är drygt 7 mil. Det är inte realistiskt att tro att pilgrimerna färdades mer än en mil per dag. Det stämmer också med indikationerna från härbärgeplatserna ovan.

Man kan anta att en del pilgrimer kunde hyra båt och roddare, en del kanske färdades hela Fryken, en del delsträckor med båt. Så var det på 1600-talet och framåt. Se Gyllenii dagbok.

Förutom härbärgen fanns säkert sk själahus, d v s kojor, enkla, men tak över huvudet. Vi har en sådan Mellan Lysvik och Skoga, som heter Kapuria= koja.

Några få härbärgen kanske hyste övervintrande munkar. T ex Bävik (Vinbergssniglar), Ämtervik, Munkebacka( Källa, pestskråp, beteshage), Häljeby.(Pestskråp) Det kan vara så att härbärgesverksamheten helt eller delvis sköttes av medeltida gillen.(Gillesfana i Lysvik)

Jag skulle tro att flertalet munkar återvände till Skara på senhösten och åter kom i april-maj.       

Någon mat från ortsbefolkningen kunde pilgrimerna inte räkna med. (På sommaren, när de kom, var alla visthus tömda.) Detta måste organiseras från de stora klostren och från Skara. Ett slags tross-verksamhet alltså. Detta var nog en del av missionsverksamheten och en förelöpare till sockenkyrkorna på 1250-talet. Härbärgena var dåtidens soppkök och – sjukstugor. Organisationen måste ha varit ganska avancerad. Ingen av pilgrimslederna, vare sig i västvärmland eller Klarälvdalen eller Fryksdalen skulle ha fungerat det minsta annars. Detta måste man ha helt klart för sig

Flickorna som gått nu är friska, vältränade, i 30-årsåldern, med regnkläder och ordentliga vandringsskor. Mat har kunnat köpas.

Trots detta har färden varit mödosam.

(foto: Bo Ulfvenstierna): Malin och Åsa utanför "pilgrimshärbärget" vid Björketorp, Övernattning och omplåstring och mat.

Under medeltiden fanns inga vandrarkläder, dåliga skor, en del var äldre och sjuka av pilgrimerna. Man kan utgå ifrån att en del faktiskt dog eller blev sjuka. Detta varade under 300 år och krävde definitivt organisation och uppbackning av kloster och kyrkan. Ev av olika gillen.

En annan sak som är definitivt klar är att de inte kunde bära någon packning eller utrustning, utan hade de klövjehästar, som troligen fanns att hyra på olika ställen. Flic korna började med varsin fjällryggsäck på 15 kg. Efter det att Åsas fötter gått sönder, fick hon vandra utan och Malin bar sin. Att en pilgrim skulle haft något att släpa på som översteg fem kg är otänkbart. Detta accentuerar behovet ytterligare av härbärgen. Mat. Kläder skulle torkas. Skavanker ses över. Det fanns rovdjur, rövare.

Den 30/8  kom Malin och Åsa fram till Edet, Oleby. Längre gick inte pilgrimerna utan därifrån lejdes båt över till forssidan, ev Björnidet, där enligt vissa uppgifter Fryksände första kyrka skulle ha legat. En annan uppgift säger att den låg vid Röjdans utlopp, nedanför forsarna.

 Det är inte otänkbart att det var ett härbärge där tjänade som gudstjänstlokal, och att utifrån detta uppstod område för prästbord. Med diverse kringelkrokar har flickorna gått mellan 8-9 mil på fem dagar. De har gått effektivt hela dagarna.

Härbärgesmunkarna kan knappt ha odlat något själva. De hade ingen mark. Det hade ändå inte funnits något att skörda förrän på höstkanten. Hur gjorde man? Troligen tross, laster från Skara, till härbärgena, mat som fördelades under  sommarmånaderna till pilgrimerna.

Från Illberg till Trondheim tog det ca en och en halv månad. Sedan skulle man tillbaks på hösten.

Alltså tre-fyra månader från Skara eller Illberg till Trondheim T/R

Från Röjdåforsarna fortsatte pilgrimerna genom Röjdådalen till Röjden och gränsen och sedan Österdalen

Eller Hamar. Mot Trondheim.

Det är svårt att tänka sig att det per sommar kom några större skaror med pilgrimer. Men det är förstås omöjligt att uppskatta. Vad man däremot får se  eller betänka att det var under många århundraden det pågick, kanske från 1000-talets senare hälft till 1530. Tre-fyra hundra år. Vi har digerdöden mellan 1350-1450 i olika omgångar. Pilgrimsfärderna fortsatte, kanske än mer intensifierades under denna tid. Vedermödorna torde ha varit mycket stora. Pesten drabbade varenda bygd och gård i hela Europa.

På medeltiden var nog själva mödan, slitet, sjukdomar och besvärligheter en nästan prisad del av botgöringen. En del sades gå barfota. Svältande, utmärglade kämpade man sig mot Trondheim.

Framfarten var kanske 8 km per dag, med packdjur, i hyfsat väder. Det borde ha tagit ca 9-10 dagar mellan Illberg till Torsby och 4-5 dagar till gränsen.

Bilden ovan; En pilgrims vedermödor. Malin Grevillius 2014, Badaälven. (foto: Bo Ulfvenstierna)

Man kan bli matt och känna sig uppgiven när man läser något äldre forskares teoretiska utlåtanden vad t ex gäller dagsetapper. Arvid Ernvik (mfl) hävdar att genomsnittet skulle vara 4.4 mil per dag. Någon hävdar sex mil och mer. Bristen på insikt är frustrerande. Översatt skulle det betyda att man skulle ha gått t ex från Illberg till Fryksände på en och en halv dag i så fall. Samtidigt hävdar dessa författare att många var sjuka och lytta. Om föda och tillgången på sådant skrivs bara lakoniskt att ” de kunde få  allmosor av allmogen”. Det är alltså helt teoretiska resonemang utan förankring i verkligheten.

Ernvik anser i boken Olof den helige och eskoleia att Fryksdalen verkligen haft en pilgrimsled. Han ifrågasätter det inte. Utan skriver vid flera tillfällen i boken att så varit fallet. Det är viktigt att notera. Nu är det så att hans nedteckningar byggde till största delen på ortsnamn. Han utgår från detta. Han forskade överhuvudtaget inte i Fryksdalens historia, utan i västvärmland och i Kristinehamnstrakten. På båda dessa ställen var han bosatt och lärare, vilket delvis kan förklara ensidigheten. Senare tiders forskning har emellertid påvisat en större mängd ortsnamn i Fryksdalen, med anknytning till munkar och pilgrimer, än i Klarälvdalen. Detta kände Ernvik inte till. Han drar därför slutsatsen att Fryksdalen var den pilgrimsled som var minst frekventerad. Hade han känt till alla ortsnamn hade  han nödvändigtvis måst tolka det så  att Fryksdalen var lika mycket eller mer frekventerad som pilgrimsled än Klarälvsdalen. Inte heller kände han till de pilgrimsfynd som gjorts. ( se nedan)Att Klarälvsdalen tolkas som en Pilgrimsled kommer sig av 1) Fogden Olof Hååls uppteckning av en folkminnessägen i Dalby, åt dåvarande Antikvitetskollegium 1660. Detta sprids vidare av Fernow 1770. 2) Ortsnamn. Några andra ”bevis” finns icke, vare sig skriftligt eller materiellt. Att det finns en St;Olovsskultur i Norra Ny kyrka säger absolut ingenting om pilgrimsfärder. Olovs skulpturer fanns i många kyrka, i Fryksände till exempel (altarskåp)

Värmlands museum gjorde för ett antal år sedan en undersökning för att försöka finna bevis för OM Klarälvsdalen varit en pilgrimsled. Man hittade inga sådana bevis. I Fryksdalen har vi tre oberoende personliga pilgrimstillhörigheter som hittats: helgonguldringen i Smedsby, Kniven med helgonskulpturerna i Östra Ämtervik och skeden med helgonstaty i Björke. Något sådant har inte hittats i Klarälvsdalen.  Enbart dessa fynd bevisar pilgrimsnärvaro I Fryksdalen. Fynden har hittats omedelbart vid leden. Ringen har dessutom  inkriptionen: Caspar, Melkior, Baltazar = pilgrimernas skyddshelgon.

Jag skriver inte ovanstående för att på något sätt förklena Klarälvsleden. Men sakliga uppgifter måste få kunna framläggas!!

Vid Bada finns några intressanta ortsnamn: Gamla Gården ( som låg på norra sidan älven), i närheten där: Korsbrobråten, alltså en bro över älven som hetat Korsbron – kan emanera från Korstecken, eller möjligen att korsa älven, även en bråte som heter Kungsbrobråten, d v s en bro som hetat Kungsbron.

Ortnamnsälla: SOFI – landsmålsarkivet Uppsala.

8 aug 2014

Bo Ulfvenstierna

Erik den heliges anfäder, Kil och Apertin

Det sägs att Erik den Heliges anfäder finns att hitta bland de engelska missionärer som på 1000-talet missionerade i Västergötland. Det sägs att biskop Adalvard.d.ä. i Skara kristnade Värmland ca 1050.
På 1100 och 1200 talet stred två ätter om kungamakten i "Sverige". Det var den Erikska ätten och den Sverkerska. Den sk Folkungaätten/Bjälboätten hade ännu inte fått makten. Birger Brosa var t ex jarl åt Knut Eriksson, stod ännu lite i skymundan. Genom diplommaterial vet vi att Erikska ätten tidigt hade
land och

fisken i Kil regionen. Diplomet ovan anger att drottning Katarina, änka efter Erik den läspe och halte,
Erikska ätten, och Katarina var nu 1250 ( eller lite tidigare) då brevet skrevs, även abedissa i Gudhems kloster. Hon donerar två gårdar i Kil ( jodå, vårt Kil vid Apertin) till Gudhem. Hennes tredje jarl, Birger Jarl, och hon beseglar.
Det var tidiga Erikska ättens gårdar i Kil hon donerade.

I dokumentet nedan:datering

1282  maj  18

Utfärdandeort

Skara 

Innehåll

Kung Magnus av Sverige kungör att han till nunnorna i Gudhem skänkt en del av laxfisket i floden ”wllærørh”(1, vilket bröderna Johannes och Birger Filipssöner en gång ägt men som sedermera indragits till kronan, varefter kungen med pengar till brödernas barn löst in det. Därvid gav kungen även nunnorna full besittningsrätt och fri förfoganderätt över nämnda fiske. Närvarande var biskoparna B(rynolf) i Skara, H(enrik) i Linköping och A(nund) i Strängnäs, kungens bror Bengt, lagmannen Bengt, Magnus Jonsson, Svantepolk, Magnus Ragvaldsson och Håkan Tunesson, vilka samman med utfärdaren har beseglat, samt flera andra stormän i riket.

Johan och Birger Filipsson tillhörde Erikska ätten. Ättens högsäte var Ymseborg. I trakten däromkring tillverkades liljestenarna. I Kils kyrka fanns en liljesten.

Min tes är att det var en av Erik den heliges engelska anfäder som på 1000-talet missionerade i Västergötland, som genom Thurgots eller Adalvard.dä. försorg placerades  i Kil. Han kallade stället Aberdeen efter sin hemort. Döpte gjorde han i bäcken strax vid stavkyrkan. Därmed var Värmernas land kristnat. Erikska ätten höll sedan i området regeringstiden ut, från 1200-talet i samråd med Gudhems kloster. Gudhem hade underhåll av Halsmo ända till 1528, d v s efter reformationen. Halsmo hade de tidigare ägt, och Halsmo låg vid missionskyrkan.

Omnibus ad castrum Wmpsaeborgh pertinentibus....

I Latinska texten:omnibus ad castrum Wmpsæborgh pertinentibus, dictis liberis in precio pecuniam supleuimus, nos partem piscarie salmonum in ampne wllærørh quam possederunt dicti fratres, & nos legaliter post factam redonacionem, sicut premissum est comparauimus, sanctimonialibus gudhemh contulimus eternaliter possidendam

Laxfiskarnas land - Värmland

Vad vi ser på kartan ovan är en markering i vitt jag gjort för det "egentliga" Värmland  under tiden från tideräkningens början och till och med 1100-talet. De röda småprickarna är de stora laxforsarna, fr.vänster räknat Borgvikforsen, Edsvallaforsen, Frykforsen, fiskesträckorna i Almar, Skivedsforsen,
och den mest givande av alla Dejeforsen. Kil ligger i mitten av detta område, där korsas fornlederna,
Inom det vita området ligger alla missionskyrkorna. Några gränser mot Norge fanns inte, Bergslagen var ödemark. Några härader fanns inte. Detta vita område var det Värmland som Adalvard d.ä. kristnade på 1050-talet. Laxfiskarna kallades Värmer. Detta var laxfiskarnas land. Värmland. Dick Harrison framför denna förklaring till landskapets namn och det låter troligt.
Även fanns ju stora och givande laxforsar vid Jösseforsen, Åmotsfors, Munkfors, Fryksände, Skoga, Edsforsen, Gullspång, Skarped (Fryksdalen) m.fl.

("kartograf"; Bo Ulfvenstierna)