Den gamla leden genom Fryksdalen är en av ett flertal
fornleder i Värmland. Det är helt klart att samtliga dessa var handelsvägar
från början. Först på järnålder och folkvandringstid fick dessa vägar en större
mening för folktranssporter. Krigshärar, väpnade följen. Hela tiden parallellt
med funktion av handelsvägar. När sedan den kyrkliga missionen och munkarna kom
igång på 1100-talet och pilgrimer sedemera befolkade vägarna, blev det delvis
ett nytt klientel av ridande och vandrare.
Det är absolut klart att var och en av dessa fornleder
fungerat som pilgrimsleder. Det är ett misstag att karaktärisera den ena eller
andra av dessa fornleder som ” pilgrimsled”. De har alla varit det. Man ser
vidare att när gästgiverierna med skjutsställen kom igång på 1600-talet, så
följer dessa de gamla fornlederna. Det fanns ju ingen som helst motivering att
bygga ”nya” vägar, eller att dra nya sträckningar. Det finns inget ställe i
Värmland där så många fornleder korsats som i Kil. En väg går ju inte bara
till, utan från. Lika gärna som att säga att alla vägar till Kil, så bör man
säga att alla vägar även gick från Kil, eller genom Kil. Anledningen var
troligen den att det var en handelsplats
i många årtusenden och ett maktcentra.
En del pilgrimer gick
till Nidaros, men en del gick till Skara eller Vadstena, eller Eskilstuna, för
att ta bara ett fåtal svenska pilgrimsorter. I dag verkar det allt
överskuggande, när det gäller pilgrimsleder och helgon, vara Trondheim. För
Norges del naturligt, eftersom St Olof är en av få inhemska helgon i Norge. I
Norge går därför alla pilgrimsleder just till Trondheim. Men i Sverige har vi
många inhemska helgon och pilgrimsorter. Att tro att våra Värmländska fornleder
bara användes av St Olofpilgrimer är fel. Det har hittats tre pilgrimsringar i
Värmland, en i Gillberga, en i Älgå med det svenska helgonet Elin av Skövde i
bild, och en i Smedsby i Östra Ämervik
,med ett krönt E. Det finns i kyrkorna ingen överrepresentation av St Olofs
skulpturer i Värmland, snarare mindre än i andra landskap. Någon St Olofskult
har inte förekommit i någon större omfattning i Värmland, däremot en utbredd Maria fromhet, och tillbedjan av
helgonen St Elin och St Brynolf av Skara.
Värmland hade egna helgon, eftersom vi tillhörde Skara stift
från begynnelsen till 1600-talet. Skara stifts helgon var Värmlands och St Olof
hade ingen större inverkan på det kyrkliga fromhetslivet i Skara stift eller
således Värmland.
När det gäller värmländska fornleder och pilgrimsleder skall
vi alltså inte stirra oss blinda på St Olof och Norge, utan vårda vårt eget
forna stifts kyrkohistoria. Jag tror det är en del av den oerhörda satsning
och kommersialisering som skett i Norge
kring St Olof som skapat ett slags monopol. Tyvärr har bland annat vi i
Värmland dragits med i detta. Det författigar. Vi behöver inte stå vid
vägkanten med mössan i handen för St Olofs pilgrimer, Norge och Trondheim. Vårt
rikshelgon är ju tvärtom St Erik, av Erikska ätten, som ägde Kils bygden bl a
och laxfiskena i Frykforsen och Ullerud hela 1100-talet.
En rapport från fältet:
Den 13 juni 1383 besöktes Kil av biskop Nils i Skara. Han
utfärdade i Kil ett samtycke till att kyrkan i Kil
Bortbyter jord i Ässkärr, Stubberrud m.m. mot jord i Övre
Lökene m.m.
1389 var Olof prost i Värmland och kyrkoherde i Kils socken.
Dessa två satt på gården, invid kyrkan, där riksmarsken Erik
Puke utfärdade brev 1367 den 9 januari i sällskap med flera riddare.
Utfärdandeorten är Apertin.
Då låg Apertin nära kyrkan, på fältet nedanför nuvarande
arbetarbostäderna. På en karta från 1707 finns två manbyggnader utsatta. Till
dessa bör ha hört vardera minst 5 uthus. Alltså en liten by, kyrkbyn. Det nuvarande
Apertin byggdes, först i en våning, 1650. Det har alltså inget med gamla
ursprungliga gårdsplatsen att göra. Gamla Apertin, byn, lät utplånas, likaså
det strax söder om nuvarande Herrgård, Mellby som också var en gammal gård,
nämligen gården Mellan Illberg och gamla Apertin. Kvar blev en herrgård, utan
historia före 1650.
Abjörn och jag har gjort intressanta ”forskningsturer” sedan
förra mötet. Vid gamla Apertin var jag själv häromdagen och fick då bekräftelse
på att de Vinbergssnäckor som munkarna hade med sig för 800 år sedan
fortfarande är lokaltrogna, strax invid gamla kyrkplatsen.
Varför just Apertin var en sådan maktfaktor? Jag tror att
Illberg var en forntida kultplats. Sedan blev det tingsplats. Platsen var också
hamn redan på bronsåldern.
Skövde kyrka ägde 1540 Halsmo gård, belägen strax öster om kyrkan. Det var
alltså St Helenas kyrka, som ägde Halsmo och där hade landbor. 1529 uppbar
Gudhems kvarvarande abedissa och nunnor avkastningen av Halsmo. Tio år senare
hade Halsmo övergått till Skövde kyrka – se nedan – och i samband med att gamla
Apertin, Mellby utplånades, jämnades Halsmo med marken. Av den ursprungliga
kyrkbyn fanns efter 1860 inte ens kyrkan kvar, endast Bromanska gravkoret,( Han
som byggde herrgården och rev resten…)
Skövde kyrka:
”Om den ursprungliga kyrkobyggnaden finns endast begränsad
kännedom. Den första anläggningen är endast känd genom de grävningar som
utfördes 1927 och som dokumenterades av Axel Forssén. Undersökningen visade att
kyrkan haft korsformad plan med ett smalare kor i öst. En märklig rund
utbyggnad i vinkel mellan den norra korsarmen och koret har först tolkats som
en sakristia, men har senare ansetts vara ett sidokapell för Helena av Skövde
[1]. Antagligen har rundbyggnaden utgjort ett gravkapell till detta helgon som
blev kanoniserad år 1164. Intill detta byggdes sedan en större romansk
kyrkobyggnad med rakslutet kor. Anläggningen utbyggdes med ett treskeppigt
långhus med tvärskepp på 1200-talet, kanske med Gudhems klosterkyrka som
förebild [2]. Kyrkan blev ytterligare om- och tillbyggd omkring år 1400. Bland
annat utvidgades koret och ett torn uppbyggdes. Det har också uppmärksammats
vid undersökningarna att byggnadsmaterialet i tornet skiljer sig från övriga
kyrkan. Hur byggnaden såg ut efter denna ombyggnad är okänd då ingen pålitlig
avbildning är bevarad [3].
Platsen vördade Helena som helgon och det var en
vallfartskyrka. Det omtalas att helgongraven drog till sig stora pilgrimsskaror
och därför ansågs prästbolet och kyrkan bland de rikaste i stiftet. Vid 1540
hade prästbolet 40 landbor” (Wikipedia)
Namnet Hallsmo kan vara uppkommet genom ett stort eller flera hall –hus. I Princip ett enda rum
med eldstäder i mitten. Det fanns vikingar som hette Halle – men då skulle det
hetat Hallesmo. Någon häll eller berg finns inte på platsen, så ett pampigt
hall-hus är väl ingen dålig gissning till vidare.
Vilken kyrka är äldst, Kil eller Ullerud? Vanligen avläser
man detta genom, dopfunt eller annat. I det här fallet är det nog inte så
enkelt. Anledningen till att Ulleruds kyrko byggdes där den är, kom sig
troligen av att det var ett hednafäste av stor betydelse, där man tillbad Ull.
Därför anlades en missionskyrka där, man erövrade hednaland genom att
neutralisera kultplatsen genom byggandet av en kristen kyrka. När det gäller
Kil, så var det förvisso hednaland, men vi har den oerhört viktiga fornvägen
gående förbi och det var sedan hedenhös en handelsplats. Det ursprungliga Kil
var gårdarna/byarna kring Norra Hyn. Vid kyrkan låg och ligger en
vattensamling, en bäck rinner där.
Kanske de första dopen skedde där? Kils kyrka bör ur
missionssynpunkt sett ha varit än mer strategisk än vid Ullerud. Det fanns även
en Liljesten vid gamla Kils kyrka. Liljestenarnas centralpunkt var kring
Kinnekulle, de anses tillkomna på 1000-1200-talet.På 1100-talet styrdes
Västergötland av Erikska ätten från huvudfästet Ymseborg, just i
liljestensdistriktets mittpunkt. Det finns fyra liljestenar i Värmland. En vid
Hammarö kyrka, en i Ölme, en vid Älgå kyrka ( nu på Såguddens museum) och en
vid Mikaelikyrkan Arvika( stenen numera försvunnen). Samt en vid gamla kyrkan
Kil. (finns numera i Kils nuvarande kyrka).
De här orterna var offer och hednaorter. Jag tror att
liljestenarna var en typ av missionsstenar; de placerades förstås inne i kyrkorna
stående. De var av sandsten och att lägga dessa fina ornament utomhus i regn
och kyla med frostsprängningar – nej. Inne i kyrkan mötte människor en bild de
kände igen – livsträdet, växtlighet, allt som tidigare vanakultur hyllat. Nu
förekom dessa bildstenar tillsammans med bilder av Kristus och Maria. Man kunde
inte göra annat än att även förknippa den nya religionen med liv, växt,
skapelse. På 1300-talet upphörde tvärt tillverkningen av Liljestenar. De
behövdes helt enkelt inte längre. Dess missions motiv var utfört. Nu renodlades
de kristna symbolerna helt.
I Fryksdalen hade den gamla fruktbarhetskulturen härskat i
tusentals år. Och levde väl än bland folk på 1000-1100- talet. Det skulle dröja
till ca 1250 innan Fryksdalingarna fick egna sockenkyrkor. Men ett hundratal år
kunde de som var till Kil med varor eller bytte, hämtade varor, besöka kyrkan
vid Kil…det måste ha varit enastående, något som noggrant berättades för
hemmavarande. De första pilgrimsfärderna i Fryksdalen av Fryksdalingar, gick
nog till Kil! Ja, man skulle gärna varit med i eldhushallarna i Fryksdalen och
hört på frågor och svar…
Fredag 26 juni:
Ett besök i Kils kyrka. Fotograferade den gamla dopfunten
som finns i koromgången. Likaså den romanska madonna skulpturen (stor) samt den
söndriga liljestenen.
Dopfunten märkligt liten och skev. Besökte sedan gamla
kyrkplats. I bäcken strax söder om kyrkan porlar ännu vatten. Det har varit en
ordentlig Amp där, en våtdamm, ampertun?
Besökte Löved. Pratade med ägaren och dess dotter. Enorma
bestånd av pestskråp. Även finns kvanne och en mängd botaniska medicinalväxter.
Ett mycket stort bestånd av Vinbergssnäckor. Olika murrester runt här och där
vid gården
Madonnan i Kil är gotisk (1100 talet) liljestenen är samma
som på Hammarö som bedöms till 1100 tal. Kyrkan i Kil placeras vid en källa – (som
tex vid Husaby,) där dopen troligen först skedde. Bygden kring Norra Hyn har
tillhört kloster och kyrkan sedan 1200-talet i dokument och låg tidigare under
Ymseborg och Erikska ätten på 1100-talet. Kils kyrka var en Mariakyrka av skulpturen att döma, och har
troligen i sig utgjort en vallfärdsort, liksom madonnan i Glava var en
vallfärdsort.
Jag har svårt att se det på annat sätt än att Kil var en
viktig kyrklig knutpunkt. Kyrkan låg som sagt
vid fornvägen, munkarna vid Löved var tvungen besöka kyrkan i Kil om de
skulle till närmsta kyrka. För handelsmän
och pilgrimer fanns möjlighet att få kvarter, härbärge och mat och hästbete i
kyrkbyn. Det bör ha legat ett 30-50 tal hus av olika karaktär i kyrkbyn; Gamla Apertin,
(ett flertal gårdar)Klockargården, Halsmo ( 4 gårdar). Troligen fanns där
hantverkare, fiskare, handelsmän, smeder, båtkarlar. Det var den naturliga
plasten för själastuga –”gästgivargård” – även om den funktionen övertogs av
illberg på 1600-talets mitt.
Vad beträffande Löved så är det en boplats från brons och
järnålder, med gravfält, både rösen och högar. På 1100-talet tillhörde trakten
utan tvekan Erikska ätten. När klostren kom igång, så är de tidigaste diplomen
utpekande Riseberga kloster (cistercienser) genom Birger Brosas donation 1180.
Löved var kungsgods liksom alla gårdar kring Norra Hyn. Att
munkar och nunnor slog sig ner på Löved kommer sig direkt av Laxfisket i
Skivedsforsen. Det betyder att ett omfattande arbete att ta reda på all lax
skedde vid Löved och transporter av salt, tunnor med mera skulle fungera. En
och annan pilgrim på väg till Nidaros kan tänkas ha passerat Löved, men i
huvudsak var det en klosterfilial där, byggt till laxhanterning. Den fasta
”besättning” av klosterfolk som bebodde Löved, levde i princip sitt liv som i
hemklostret: arbete, bön, gudstjänstliv osv. I Värmland är nog Löved det
närmaste man kan komma en klosteranläggning på medeltiden.
Hynbygden med Apertin, eller kanske rättare Kils bygden,
Kils ”härad,” bygden kring Kilen, var möjligen en kungsgård, eller husaby som
det kallades senare. Detta apertinens kan ha tillhört de olika kungarna i
Erikska ätten, under Ymseborg, men det kan ha varit kungsgård tidigare. Man
brukar säga att de kyrkor som byggdes på 1100-talet med västtorn var
kungskyrkor. Vi har Ullerö, som exempel.
Det centrala värmland hade under 1000-1200 talet mycket
större historisk betydelse än vi uppfattat det som anser jag. Både svenska och
norska kungahus hade gods och gårdar här. Värmland var inte bara en
genomfartstrakt, även om många av tidens mest namnkunniga personer färdats på
dess fornvägar, kungar, drottningar, biskopar.
Jag tror det ligger mycket i att som det heter att biskop
Thurgot kristnade Värmland. Det var vid mitten av 1000-talet och Stenkil d.ä.
var kung. Alla kungar på 1000-talet var kristnade och ett missionsarbete var i
full gång med kyrkobyggen. Värmland var en handelsmetropol för Västergötland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar