Regalt, patronat, prebende



Med all rätta kan man kalla Sunne pastorat för ett regalpastorat. Men från början, på medeltiden, var det ett patronat, dvs det kunde inrättas av tex en frälseätt, som  bestämde vem som skulle vara präst.

Sund var ett patronat, och som jag  anser, gamla Häljeby, ett prebende, med ursprungliga betydelsen och meningen, att vara ett kosthåll för kyrkoherdens medhjälpare. I detta fall, munkar, kaniker, klerker. Detta inrättades förstås samtidigt som patronatet. Prästbordet och prästbolet.
Detta under katolska tiden. Vid reformationen slogs detta system sönder. På 1700-talet uppkom regalpastoraten, nu med kungen som bestämde.

1200-talets första hälft: Erikska kungaätten. I Sund Lämaätten - Håkan Jonsson Lämas ätt. (Hjorthorn).
Förhoppningsvis kan någon ifrågasätta eller bevisa motsatsen. Själv kan jag inte se det på annat troligt sätt i dagsläget.

(Gården) Sund  ( i Fryksdalen Sunne)  är utfärdandeort för diplom 1367 22/2, 1397 12/3, 1398,1423 25/11, i samtliga fall är det Hjorthornsättlingar inblandade.

                                 Heligby


Det nuvarande Häljeby är en relativt sen gårdsbildning. (efter 1651) Där finns numera t ex rumsuthyrning. Stället ser herrgårdslikt ut.

Gamla Häljeby: Det ställe som brann 1651.. Efter branden  flyttade prästen Magnus Petri Schivedius till Östanås, söder om nuvarande Berg i Östanås, som han köpt. Häljeby som brann 1651 hade han flyttat till 1648, och han hade hyrt där, det hade upplåtits till honom troligen därför att det var kronogård- ( uppgifter från David Myrehed)

I förhållande till det nuvarande pensionatet/herrgården, låg de gamla Häljebygårdarna 4-500 m längre norrut.

Det äldsta Häljeby, " Heligby", låg strax väster om vägen mot Vittebyvägen.  Med strålande utsikt över Frykensundets utlopp. Man brukar anse att de ställen som ligger närmast sjön är äldst. Så är det i detta fall. Vid en undersökning 2003 fann man här fynd av t ex en härd som C14 daterades till 1080-830 f.kr, Men det har legat en gård där från Vikingatid och framåt medeltiden.
30/8 2019 kunde konstateras en gårdssamling omfattande 7 hus av olika storlekar.
Båda dessa äldre Häljebytomter är idag öde och obebyggda.

Dessa gårdar sorterade naturligtvis under Sund, gården, som blev prästbord 1200-talets första hälft.
Den tillsatta patronatkyrkoherden hade förstås ingen möjlighet att ensam verka i detta jättepastorat, utan tilldelades curatorer med lägre vigningsgrader till hjälp. Dessa var munkar och de fick slå sig ned på gamla Häljeby. Det är troligen spåren efter dem och deras örtaodlingar, som än i dag kan ses i form av Pestskråp i mängd, ett säkert tecken på munk tillvaro på platsen. Det kan tänkas att Häljeby fick sitt namn, det stavas i gamla dokument " Helig-by", genom deras heliga verksamhet och närvaro. Möjligen fanns där ett själahus/härbärge för de pilgrimer som vandrade på land leden. Häljeby var troligen ett prebende till Sund-prästgården.

                         Gården Sund


"Item curiam Swnd in wermaelandia..."



Sunne kyrka har en lång historia. Men dess prästgård en betydligt längre.

Omedelbart öster om nya kyrkogården låg en gård från vikingatiden, 900 talet och framåt. Platsen var bebyggd redan på bronsåldern, i och för sig. Men en arkeologisk utgrävning visar bland annat mur rester och stenfot från 900-1500 talet.
1565 brändes hela dåvarande prästgården, med alla uthus förstås, ned av norskarna.

Tidigare har varken jag eller någon annan inte varit uppmärksam på att gården Sund ( Swnde, Swnd) varit just en gård, fixerad, utan utgått från att det gällt "Sunne" i stort. Det finns ett flertal medeltida dokument där Sund omnämns, och där också utfärdande orten är Sund.( I Fryksdals härad etc.)

Det troliga är att just gården Sund är betydligt äldre än t ex Gylleby och Häljeby, Åmberg, Maggeby, Borgeby mfl.

Vi har ett testamente, medeltida brev, av år 1270. Det är Jarlen Knuts dotter Cecilia som författade det. Birger Brosa var hennes farfar och norska kungadottern Birgitta Gylle hennes farmor.

Brevet går ut på att värdet av gården Swnd i Värmland skall fördelas enligt brevet. Märk väl att det står värdet av Sund. Hon säljer inte eller byter ej bort gården. Men man kan säga att det är värdet av Sund, sedan det sedan några årtionden bildade prästbordet och präsbolet borträknats.

Den som vill fördjupa sig i det hela kan läsa mitt häfte Folkungarnas Fryksdal.

Det fanns några få gårdar i Värmland vid den tiden, men ingen som nämns i diplom. Och det
mest talande är att den sk Hjorthorns Läma släkten ägde och kom att äga stora landområden på ömse sidor Fryken, helt enkelt "avstyckningar" från gården Sund.
Som jag nämnt tidigare så var det genom på skyndan av denna ätt som i förening med Erikska ätten (kungaätten) som ett prästbol och prästbord och därmed kyrka bildades i Sunne. Gården Sund blev prästbordet, där bodde prästen och fick en del av sitt uppehälle genom lantbruk.

Vi kan idag med största säkerhet peka på att Sund var en gård, att den övergick till prästbord första hälften av 1200-talet och att det är denna gård Cecilia Knutsdotter omnämner i testamentet. Det betyder inte att hon någonsin satte sin fot i Fryksdalen i egen hög person, utan hon liksom hennes man begravdes i Fogdö kloster. Men hennes son, Johan Birgersson kallades i diplom för Johan
Värmske ( Värmlänning). Det är troligt att han någon gång besökte Sunds gård i Sunne. Han ägde gårdar i Fryksdalen, i princip allt från Rottneros/ Ed till Ulvsby och hade laxfiske i Dejeforsen.

Den 28/8 2019 konstaterades att Sunds  prästgård som avbrann 1565 bestod av minst tio byggnader.

Sunnes träkyrkor-placering

Sunne blev prästbol och prästbord första häften av 1200-talet. Det speciella är att det blev ett sk patronat från början. Detta innebär att den som innehade patronatsrätten utsåg vilken som skulle vara kyrkoherde i pastoratet. I detta fall en frälseätt och/eller i samverkan med kungen. I Sunnes fall synes  Håkan Jonsson Lämas ätt varit den ätt som behärskade Sunne blivande socken, med ägor både på västra och östra sidan Fryken. Och Frykensundet. Patronatsrätten utesluter därmed att bönderna i trakten på eget bevåg beslutat byggs en kyrka. Hur detta gick till anges i Västgötalagen.  Värmland hade en egen lag, men den är dessvärre förkomme
27/8 2019 konstaterades slutgiltigt platsen för Sunnes första kyrka. Medverkande var f. kyrkogårdschefen Arne Persson, Jan Ulfeldt, Emtervik, och Bo Ulfvenstierna, Ivarsbjörke. Av allt att döma har det från början varit en stavkyrka av bottenplanet att döma. Med kor i öster och en separat ingång söder i från, liggande nära den västliga tvärväggen. Någon gång har sedan ett vapenhus ( kanske med torn) tillbyggts, -kanske på 1500-talets första hälft -långhuset i direkt anslutning till stavkyrkans västra tvärvägg.
Även konstaterades var den äldsta kyrkobalken av timmer varit placerad omkring den medeltida kyrkogården.
Sunnes träkyrkor har således från första stund, dvs 1200-talet, stått på samma plats, men renoverats och tillbyggts under århundradenas gång. Vid gravgrävningar har ej några spår efter kol kunnat iakttas, varför det talar för att träkyrkorna aldrig brunnit.

Först efter 1565 byggdes prästgården i omedelbar närhet till prostgården. Tidigare låg den enligt Arne Persson, sydväst om dagens arrendesmedja. Detta enligt arkeologisk utgrävning. Denna prästgård var naturligtvis till det yttre som vilken dåtida större bondgård som helst: envånings, torvtak, nödiga uthus.

Vi ser här hitom kyrkan i Sunne två röda byggnader. Den närmast sundet är den sk sjöstugan, som byggdes som uppehållsplats för flottningsarbetare. Den är numera riven. Den andra upp till höger är sockenmagasinet, även kallat tiondemagasinet. Mellan dessa två byggnader var Sunnes första kyrka/härbärge beläget. Det är därför med största sannolikhet en ödekyrkogård, begravningsplats. Det är sakral mark, invigd av biskop i Skara. Området norr kyrkogården, kallades Oxhagen och hörde till Sunne Klockargård. Området är nu bebyggt med villor. Området/ängen söder om sockenmagasinet och prostgården, inköptes av Sunne kommun från kyrkan/prästlönejordfonden. Området måste skyddas som fornlämning. Vid magasinet finns ett antal stenar mot ängen, där hästar bands. Dessa är skyddade genom utsaga av Hans Olsson Värmlands museum, arkeolog. Men själva kyrkplatsen och ödekyrkogården måste även skyddas från exploatering.

                          Sunnes kyrkor



Hur många kyrkor har det funnits i Sunne? Det går att svara på det idag.

Sunnesundet var av urminne en viktig plats, där måste vän som eventuell fiende som kom sjövägen passera. Och det var inte lätt att göra det. Ty det utgjorde inga problem att på olika sätt stänga passagen. Vi känner olika exempel från andra strategiska leder hur detta gjorts, med pålverk, linor, kättingar med mera.
Där dagens stenkyrka ligger var en hedna kultplats och där gjordes en bevakningsborg.

Sunnes första kyrka låg på gärdet mellan sedemera prostgården och det på 1700-talet uppförda sockenmagasinet, som ännu finns kvar. Den första kyrkan var från början ett härbärge, själahus.
Vi har exakta måtten och platsen på detta. Där började pilgrimer och tidigkristna begravas. Det är alltså en ödekyrkogård, som absolut måste skyddas som fornlämning för framtiden. Denna äng måste skyddas.

Kyrka nummer två låg öster om nuvarande stenkyrka, dvs där som idag är kyrkogård. Den prästgård som hörde till denna gamla träkyrka uppbrändes av norska strövkårer 1565. Denna prästgård är arkeologiskt undersökt. Den låg alltså inte där den storvulna prostgården sedan kom att ligga, d vs intill sundet.
Det tog alltså många århundraden innan en stenkyrka byggdes, men då äntligen måste man bygga på det gamla offerberget
Kyrkan öster om stenkyrkornas plats låg alltså alltså inne på nuvarande kyrkogården. Det är med sannolikhet platsen för två träkyrkor och troligast den kyrka som fick dopfunt från 1200-talets första hälft. Den byggdes när Sunne fick prästbord och prästbol.

Öjers vikingagrav vid Fryken 


Öjervik är en Vik-gård. Det var även en vikingagård. På gravfältet söder om gården finns Öjers hög, som enligt tradition eller legend sägs vara vikingahövdingen Öjers gravhög, densamme Öjer som gett namn åt gården. Han sägs vidare varit en av de hövdingar som erövrade ön Isle of Man, mellan Irland och England. (Wikipedia)

                                                              Vikingaskatt

ÖSTRA ÄMTERVIK

Tid: Vikingatid Fyndår: 1767 Fyndtyp: Depåfynd Antal: Okänt antal mynt Slutmynt: Okänt Fvndomständigheter "...sommaren 1767. En gesäll kom vandrande från Norge genom Fryks dalen och följde bönder på båt öfver Fryken till Carlstad. Dessa satte i land vid gården Bösseviken i Ö Emtervik och som gesällen sprang först ur båten kom han med fötterna i en penningehög till några marker. Alla penningarne voro af silfver, gamla, urmodiga och obekanta; men en, som jag bekom, var af kejsar Otto Magnus. Jag har fått löfte på så många, som bönderna deromkring kunde rädda till 10 å 12, men de öfriga skola hafva blifvit employerade (= använda) i en guldsmedsdegel i Carlstad. Som de flesta voro lika den jag fick och alla förmodligen tyska, så kan man lätteligen sluta, att så många aldrig kommit till Värmland om icke för jern eller malm" (Fernow). Beskrivning TYSKLAND: Otto den store (936-73) (mer än 1 ex). EJ NÄRMARE BESTÄMBARA: flertalet skall ha varit lika den som Fernow fick dvs. slagna för Otto den store. Referens: ATA; Liljegren 1830 s. 194 nr 194; Fernow 1898 s. 222; Nygren 1917 s. 54; Wideen 1955 s. 85, 232; Djurklou 1956 s. 43; Hatz 1974 s. 236 nr 413; notis i Karlstad Tidning 6 juni 1925.

"En skatt från Bössviken hittades redan 1767. Den synnerligen lakoniska informationen tyder på att den bestod av fl era hundra vikingatida mynt från 1000-talet." (Sveriges numismatiska förening)


Denna skatt omtalas av Fernow. Den hittades i den lösa strandkanten, när en gesäll hoppade iland. För mig förefaller det vara en i all hast gömd penningskatt. Kanske vikingaskeppet var förföljt av fiendeskepp och lade till för att genast  stötas ut igen, för att senare hämta skatten. Kanske blev skeppet och dess besättning nedgjord, eftersom skatten aldrig kom i dagen från sitt provisoriska gömställe. Hela historien andas dramatik. Att det var ett vikingaskepp, kanske på hemväg efter lyckad handel söderut, är högst troligt,

Denna myntskatt, som troligen skingrats innan Fernow fick kännedom om den, är så vitt jag kunnat se den enda vikingatida myntskatt som gjorts i Värmland. Detta är talande om vikingarna och vikingatiden i Fryksdalen, något som hittils inte ägnats någon forskning alls. Som Sveriges numismatiska föreningens ordval i citatet ovan lyder , " synnerligen lakonisk information".

                    Bröstbucklor vikingatida

Vikingakvinna 

med ovala spännbucklor enligt nedan. ( Foto: Grundskoleboken)

Vid gravfältet med högar vid Rottneros finns en gravhög undersökt av I Atterman 1947-

I Graven var tydligen en kvinna begravd. Tiden var vikingatid. Fynden daterade till denna tid. Fynden var en oval bröstbuckla, avsedd att fästa en kvinnas mantel med. Liknande fynd har gjorts på Birka. Vidare ett korsrembeslag för ett hästbetsel, samt hästbroddar. Det synes som en vikinga kvinna blivit gravlagd i denna hög, tillsammans med saker som hon hade nytta av i kommande liv. Jag tycker detta är märkvärdigt, eftersom bara män skulle komma till Valhall, gudarnas boning. Kvinnor kom inte dit. Emellertid finns högättade kvinnor i Norska vikingatida gravar som är gravlagda med många gåvor, attt användas i det kommande livet. Jag antar att vikingakvinnan i Rottneroshögen var en sådan högättad kvinna. Det är möjligt att hästar eller hundar brändes intill högen.

Kanske hade Fryksdalens kvinnligaVana-kultur inte suddats ut av den rådande krigiska Asa-kulturen. Den senare ser vi inga spår av alls i Fryksdalen. Men att det var vikingar som var begravda vi Öjevik, Rottneros,Östra Ämtervik, Helgeby, Kolsvik, råder inget tvivel om.

"Ovala spännbucklor har inte bara varit ett inslag i kvinnodräkten på Birka utan även i många andra delar av ”vikingarnas värld”. I en del andra områden och framför allt på Gotland tillverkades och användes helt andra typer av parspännen.  På grund av sin talrikedom och stora geografiska spridning har de ovala spännbucklorna sedan lång tid tillbaka tilldragit sig arkeologernas intresse. Signifikanta skillnader i utförande och mönster gör bland annat att de kan delas in i olika distinkta typer som också kan dateras och på så vis är spännbucklorna viktiga för vikingatidens kronologi: man kan datera till exempel olika gravar med hjälp av dem." (Historiska,se/Birka)

Spånnbuckla av denna typ som hittats i den undersökta högen vid Rottneros 1947.

Att vara en Pilgrim med ro

Inte alla kan eller vill vara sjöpilgrim med kajak eller kanot. Det finns roddbåtar idag som till modellen påminner mycket om de roddbåtar som användes på medeltiden. En del ser t o m tjärade ut, som de gamla båtarna. Om jag själv skulle göra en sjöpilgrims färd på Frykenleden, ville jag göra det i en sådan roddbåt. Båtarna är besiktigade och osänkbara. Man tar sig in i de grundaste vikar. Och vilken vill inte ha egenfiskad middag på stranden efter en dags rodd?

Att vara sjöpilgrim i Fryksdalen

Att vara sjöpilgrim i Fryksdalen är absolut faktabaserat. Det är historiskt korrekt och inte ett påhitt eller konstruktion.
Bland annat Pilgrimer roddes mot viss betalning från och till Frykstad. Den varu- och personsamfärdsel som blommade upp på 1800-talet och tidigt 1900-tal, med passagerare ångarna, hade djupa historiska rötter.
Varenda Vikgård under medeltiden hade båtar och roddare för olika befordran. Vilka rodde? Före digerdöden 1350 var det säkerligen trälar. (Jodå, trälar fanns i Fryksdalen, som annorstädes).
Detta transportsystem var en föregångare till skjuts- och gästgiveri väsendet som etablerades på 1650-talet i Fryksdalen. Intet nytt under solen, kan man med fog säga.

Pilgrim på Frykenleden

Två sidor av samma mynt

Fryksdalsleden är märklig på flera olika sätt, både som forn, handels och pilgrimsled. Varför? Därför att det är både en land- och sjöled. Landleden följer sjöns östra strand i sju mil, så lång är sjön, från Fryksta i Kil till Fryksände i norr,
Vi känner till varje meter som landleden går och har gått i minst sex tusen år. Det är unikt för Sverige,
Den löper genom alla gårdar, som vi kallar Vik-gårdar, som bebotts och brukats sedan bronsåldern. Den skär ibland rakt genom sten- och bronsåldersboplatser.
Dessa Vikgårdar ligger i Vikar av Fryken och det gemensamma för dem är att där finns sandmylla, det enda som var möjligt att bruka för många årtusenden sedan.

Handel och samfärdsel skedde på sjön. Visst fraktades det och klövjades det på landstigen, med sjön  var lika viktig och kanske viktigare i detta sammanhand. Därför är Fryksdalsleden en land och sjöled, och man borde aldrig omnämna Fryksdalsleden om man inte även avser och inkluderar även sjön som led.
Fryksdalsleden är EN, men en land och sjöled sammantaget. Och man kommer aldrig i närheten av Fryksdalens historia om man inte ser det på det sättet.

Detta är Pilgrimsland, Pilgrimsdalen och det berör både västra och östra stränderna och platserna efter Fryken.