Korsnamn efter pilgrimslederna

 I den katolska världen i Europa finns efter gamla vägar små "helgonskåp" uppsatta. Jag har själv sett sådana i Italien, men även på Kreta t ex. Man kunde stanna vid detta vägmärke, be, tända ett ljus. En enklare variant var ett träkors. Men en böneplats var och är det.

Det finns flera intressanta sådana platser i Värmland, efter lederna. Med namnet Kors faktiskt. Som inte har uppkommit genom verbet korsa, utan som måste emanera ur ett kors. Från Risäter i Deje går en urgammal led. Den kallas- troligen utan att man vet varför - för Korsvägen.  Följer man denna väg norrut, svänger den av mot sydändan av Visten, Vid Arnäs. Där finnes då en bergshöjd, som bär namnet Korsvägs höjden. Om man så fortsatt på den väg som fått namnet Korsvägen, så kommer man så småningom till Hedegården och norr om denna ett ställe, som - ja, heter just Korset.

Forskaren Arvid Ernvik tog detta med namn mycket seriöst. I Ambjörby, efter Klarälvsleden, finns Korsmon, eller på moderna kartor Krusmon. Ernvik anser att det varit platsen för just ett kors, som varit rest av pilgrimer, men naturligtvis borta ur mannaminnet. Men namnet från medeltiden finns kvar.

För Fryksdalsledens vid kommande har har vi i Nilsby, en udde som sticker ut i Nilsbysundet, norr om den gamla färjeplatsen och nuvarande landsvägsbro. Denna udde kallas på äldre kartor Korsudden. Jag är övertygad om att det inte har med korsandet av sundet att göra, och att udden därför fått sitt namn, det är sekundärt. Det primära är att det stått ett kors där, både för vägfarande och kanske i synnerhet sjöfarande pilgrimer. En plats för välsignelse och bön, precis som ännu idag i medelhavsländerna. 

Vägen/leden från Deje förbi Korsvägshöjden och Vistens sydände kommer ut i Nilsby och ansluter till Fryksdalsleden. Denna urgamla led från Deje är utan tvekan också en forn-handels och pilgrimsled.

I västra Värmland finns efter Edskogsleden Korsbyn, Korsmon,Korset. Söder om Karlanda åter ett Korsbyn. Det råder väl ingen tvekan om att alla dessa Korsplatser har med pilgrimer att göra.

Om Själahus efter Fyksdalsleden

 Alsnö stadgar, nedskrevs 1280. Den drivande kraften var kung Magnus Ladulås och det som här närmast tänker påtalas, är den första av dessa fem stadgar. Den handlar om att herremän av olika slag - präster, konungsliga tjänstemän, frälsemän med flera -  under medeltiden hade haft den självpåtagna ovanan att våldgästa allmogen, för att där, utan ersättning till bonden, äta upp hans hushålls mat mat och inkvartera sig och sitt följe i huset och ta för sig av bondens foder till hästarna de red på. Med andra ord: en kvalificerad våldgästning och  ett förtryck. 

Med Alsnö stadga blev detta förbjudet. Ersättning för allt skulle betalas till bonden. Bröt herrarna mot detta blev det dryga böter och till och med kunde det resultera i landsförvisning, eller att de blev dömda fredlösa.

Efter de få vägar som fanns, skulle det inrättas ställen som kunde tillhandahålla mat och härbärge. Detta kom att benämnas Tavernor, ett slags förelöpare till Gästgiverierna. Kyrkan hade å sin sida redan ett utbyggt nät av härbärgen, som kunde kallas för själahus. Dessa låg efter de etablerade pilgrimslederna. Men forskarna tror att det redan före kristendomens etablering i Sverige, fanns en typ av härbärgen för resande, på de forn-och handelsleder som fanns. Själahusen, eller Pilgrimshärbärgena, hade en föregångare. På 1200-talet fanns  så kallade stugukarlar. De fick ett gårdsområde sig tilldelat av kyrkan, blev vad man kan kalla värdshusvärdar. Förutom jord att bruka fick skattefrihet och fick betalning av gästande.Vi har flera medeltidsdiplom som vittnar om systemet med själahus och hur de subventionerades av kyrkan och kloster. Det finns till och med en runsten som vittnar om Själahus, redan på 1000-talet. 

Det torde ha funnits ett flertal Själahus/rasthärbärgen efter Fryksdalsleden. Det är möjligt - och kanske mest troligt- att dessa låg på samma plats som de pilgrimshärbärgen som användes när pilgrimsvandringarna kom igång. Och för Fryksdalsleden var det ju som vi vet, inte bara pilgrimer på landvägen, på den urgamla forn- och handelsleden som pilgrimer använde, utan även, och det förtjänar att inskärpas, användes sjön som färdled. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det finns en Pilgrims-kyrka i Östra Emtervik. Högst troligt fanns på samma plats, ett Själahus där, redan innan kristendomen var etablerad i Värmland. Själahuset övergick sedan till Pilgrimshärbärge, sedan till gårdskyrka, och först därpå till sockenkyrka på 1100-talets slut, möjligen 1200-talets början. Denna lilla kyrkplats, som nu är utmärkt, är märkvärdigare historiskt sett än man tror. Tyvärr aktade nuvarande församling/pastorat parkeringen för bilar högre, än 1200-talskyrkans sakristia= man klippte av ca två meter, av stockmarkeringen, som borde gått in på parkeringen.  En del av sakristian ligger nu under parkeringen, där bilar kör. Det kan man kalla helgerån. Detta upprör mig och det upprörde forskaren och hembygdsvännen Roland Kihlstadius väldigt mycket.