Vid Norka, Björka älv, strax vid leden

Att hitta en stenåldersboplats – och annat

Det var den  7  juni  2013. Vår yngste son Abjörn och jag hade varit vid kanalen mot Björken vid Antonström  och fiskat. Klockan var sju på kvällen. Fisket hade gått…sådär. Abjörn var lite trött och det var dags att ge sig hem över. När vi kom fram till bilen vid bron, såg jag att gärdet upp mot kanten av berget var plöjt. Jag visste sedan tidigare att det gjorts lösfynd från stenåldern på andra sidan älven. Att Abjörn, då tio år, var intresserad av arkeologi, det visste jag ju sedan tidigare. Vi hade varit på flera ”expeditioner” tillsammans. Nu frågade jag honom: ska vi gå upp och se om vi hittar något, eftersom det är plöjt? Han var som sagt sliten, men- det ville han.

Det var upptakten till hur vi fann en fantastisk stenåldersboplats.

Efter att ha gjort fynd av en utsökt bearbetad pilspets och en flintkniv, mycket flintavslag och mikrospån, flintkärnor, kvartsavslag, knackstenar, en myckenhet skörbränd sten, kontaktade jag direkt Länsstyrelsen, Värmlands Museum och arkeolog Hans Olsson.

Därmed var boplatsen skyddad enligt fornlämningslagen.

Markägaren och representanter för Föreningen Björken besökte platsen.

Arkeolog Hans Olsson besökte något senare boplatsen, som då tyvärr var harvad och sådd. Men på grundval av de fynd som insamlats på ytan, fynd som överlämnades till Hans Olsson och Värmlands Museum, registrerade Hans Olsson platsen som fast fornlämningsområde. Det är rapporterat till Riksantikvarieämbetet. Fryksdalsbygden gjorde ett stort reportage. David Myrehed skrev en fin artikel i hembygdsföreningens tidning Sunne-Bygda.

Längre fram på hösten gjorde jag och Abjörn tillsammans med Anders Nilsson, Antonström, upptäckten av ytterligare ett boplatsområde, på norra sidan älven. Skörbränd sten och avslag av sydskandinavisk flinta.

Sammantaget visar enbart lösfynden, på marken, utan att någon utgrävning skett, på ett av Värmlands intressantaste boplatsområden från stenåldern. En boplats som använts under flera tusen år under stenåldern. Pilspetsen och flintkniven beräknas vara  4800 år gamla, mikrospånen 6000 år. Olika flintsorter har använts, bl. a. sydskandinavisk flinta, vilket tyder på handelsförbindelser söderut.

Men inte nog med det…

Precis på platsen där vi hittade dessa fynd, fanns även lämningar från järnåldern, med myrjärnsslagg. Vi såg även att det stått ett hus där, i ”historisk” tid. Vem hade bott där? Ja, vi vet i alla fall vart huset tog vägen. Det var Abjörns farmorsfarbror, min morfars bror, Ola Blücher, ”Nisse i Harlösa”, som köpt och fraktat det till Björsbyholm, över Björkens is. På 1920-talet. Stället kallas än idag för Harlösa. Ola var född i Harlösa i Skåne.

Men alltså inte nog med det. En annan släkting till oss hade ägt precis denna plats, nämligen lagmanskan Gustava Halenius… ”Majorskan på Ekeby”. Antonström och 6 andra bruk hade hon fått i gåva av ”Altringer”, Bengt Reinhold Antonsson.

Tack vare Abjörns intresse för arkeologi, den där sommarkvällen, öppnades ett intressant perspektiv på både Fryksdalens historia och vår egen släkthistoria. Hade han sagt att: nä, vi far hem, så hade allt varit förborgat.

Mikrospån= små, vassa flintavslag, från en flintkärna. De användes under äldre stenåldern som hullingar på bland annat trädpilspetsar. Några tusen år senare gjorde en skicklig flintsmed den ovannämnda kostbara pilspetsen, helt i flinta, på exakt samma plats.

Bo Ulfvenstierna

foto(David Myrehed)

Stavkyrkan i Östra Ämtervik

 David Myrehed, Göran Bengtsson och Hans-Viktor Krolovitsch i stavkyrkans kor.(foto: Bo Ulfvenstierna)

Göran Bengtsson märker ut med hjälp av gravspett och min son Abjörn provar slagrutan (foto:Bo Ulfvenstierna)


Östra Ämterviks första kyrka, som Fernow på 1700-talet kallar "munkkyrka", är belägen på ursprungliga gården Ämterviks mark. Fernow anger måtten precist, men inte platsen. Med hjälp av slagruta tog jag ut platsen 2014 på sommaren. Dåvarande kyrkvaktmästaren Göran Bengtsson, deltog, och med hjälp av ett sk gravspett kunde han lokalisera murarna/grundstenarna i jorden i de linjer jag fick fram. Måtten stämde helt överens med de av Fernow angivna och det råder inget tvivel om att kyrkan stått där. Inga synliga lämningar ovan jord syns idag, men syntes på Fernows tid. På Fornsök finns markerat "ödekyrkogård" på platsen.
Förhållandet i Ämtervik är lika de som finns i Lysvik. Denna stavkyrka var en gårdskyrka/missionskyrka från början, innan den blev sockenkyrka ca 1250. Skillnaden mot Lysik är att den inte flyttades, då den blev sockenkyrka, utan fick stå kvar på ursprunglig plats. Betydligt senare uppkom hemmanet Prästbol i Ämtervik. På 1660-talet byggdes kyrka och skapades egen församling i Västra Ämtervik. Fram till dess hade man på västsidan Fryken fått söka sig till moderkyrkan i Ämtervik,  d v s det som blev Östra Ämtervik, för att namnmässigt hålla isär socknarna och församlingarna. Det sägs att en av anledningarna till att kyrkan i Västra Ämtervik byggdes, kom sig av att en kyrkbåt därifrån kapsejsade utanför Ämtervik och 9 människor omkom. Det var säkert inte den enda olycka som drabbade kyrkbåtarna från väst till östsidan Fryken.

Alltnog:

Inventarieförteckning 1718 (39?) Östra Ämterviks kyrka. Svårläst minst sagt. En liten gammal porslins? Flaska

En Liten Bleck (bly?)kanna med pip, en liten blecktratt.

En stor och en liten klocka hängande i tornet

En funt av täljsten

Ett avfälligt? Och odugligt timglas

En predikstol med mycket? Gammal målning

En altartavla

Kyrkan stod uppe på nuvarande kyrkogården, var av trä, och brann på 1770-talet. Fernow hann se den, nämner att den hade "en påvisk altartavla". Nu var det så att några altartavlor fanns inte under den "påviska" tiden, utan det var altarskåp. Det kan ha varit praktfullt och det var troligen från den första stavkyrkan. Vidare att det fanns en dopfunt av täljsten, sannolikt från 1250-talet, och införskaffad då gamla stav/missions/gårdskyrkan blev sockenkyrka ca 1250. Vi kan räkna med att första stavkyrkan blev byggd på 1100-talet. Ovannämnda dopfunt finns ej kvar, utan förstördes sannolikt i branden, liksom den påviska altartavlan ( altarskåpet).

Ämtervik var EN gård från begynnelsen. Gravrösen från bronsålder,torvade högar från järn-och vikingatid, alldeles bredvid, talar sitt tydliga språk. Utmärkt, skyddad hamnplats i viken, där Ämtan rinner ut. I sanning en vikingagård, med handel, inte minst med Västergötland, och min tanke är att det kunde ge handelsfördelar (med både kronan och kyrkan) om man lät munkar uppföra en missionskyrka på gården. Den urgamla leden till lands gick -och går- rakt genom gården och helt nära stavkyrkan.