Vägval

Fryksdalsleden är från början en fornled. Jag har många gånger fascinerats av att den går rakt genom dokumenterade boplatser från stenåldern och bronsåldern.Många sträckor ser idag ut i princip som för 6000 år sedan. I stort sett som en ridstig, som sedan på 1600-talet breddades till att rymma en hästkärra.
För att begripa hur gammal denna led är och varför den går där den gör och varför det var den enda leden och varför den går på östsidan  måste man se på geografin och strandlinjer: det fanns inget annat ställe att ta sig fram torrskodd. På östra sidan Fryken finns 130 rösen från bronsåldern. Vägen stryker förbi dessa. Mot väster, om man färdades från söder mot norr, låg Fryken. Omedelbart till öster stora träskmarker och grunda sjöar, rena matskafferierna. På västra sidan Fryken fanns ingen led eller väg förrän på 1600-talet. Inte heller några bronsåldersrösen.
I ett landskap som t ex Västergötland finns naturligtvis också fornleder, men inte helt lätt att peka ut, eftersom landskapet till stora delar är flackt. I Fryksdalen fanns EN enda led pga landskapets utformning. Det är troligen landets längsta sammanhängande fornled, som även tidigt fungerade som handelsled och sedemera mellan 1100-1500 talet som led bland annat för pilgrimer,
Skulle man norrut från Grava bygden, där förlängningen av Edskogsleden från väster och redstig via Vall i Visnum där Letstigen anslöt österifrån, så passerades platsen för nuvarande Grava kyrka och vidare norrut till Lyckan, där man antingen, beroende på ärende,  gick eller red till Kyhlen, där gamla Apertin låg och därifrån, om man skulle norrut, Fryksdalsleden. Skulle man västerut, passerade man Runnevål och båtledes söder om Harkevål, upp till Köpung vid nuvarande Fagerå och vidare västerut.
De som kom till Lyckan, och skulle till de stora forsarna fortsatte rakt fram till Löved. Det är samma led som delar sig vid Lyckan.
De som var på pilgrimsvandring till Trondheim fick göra ett vägval vid Lyckan. Antingen den sedan urminne etablerade leden genom Fryksdalen-Röjdådalen. Eller via Löved till Ullerö och vidare till Munkfors. Därefter till Dalby, Vingäng och vidare västerut via nuvarande Flisa till Glomdalen.
De som slagit in på Fryksdalsleden, men av någon anledning ville åter till Klarälvdalen, färdades från Strand (nuvarande Strandvik i Lysvik) över Hinnershöjden och kom ner vid Munkeberg i Skoga.
Vid Skogaforsarna fiskade ju munkar från Nydala kloster, liksom vid Fryksände.

Vi har drygt 25 ortsnamn i Fryksdalen som talar om munkar och pilgrimer. I Klarälvdalens övre del finns ett 15-tal namn. Några personliga fynd som talar om pilgrimer har ej gjorts i Klarälvdalen. I Fryksdalen, vid leden, har en pilgrimsring av guld hittats, samt ett knivskaft med helgonfigurer, samt en sked med helgonfigur.
Vid Glafsfjordsleden har en pilgrimsring av guld, föreställande Elin av Skövde, hittats vid Älgå.

Ser vi på botaniska/zoloogiska lämningar, så finns vid Löved enastående betånd av bl a pestskråp, samt överdådigt med Vinbergssniglar. Vid Dejeforsen finns Vinbergssniglar. I Munkfors bestånd av pestskråp. Vid gamla kyrkplatsen Apertin bestånd av pestskråp, samt Vinbergssniglar.
På Fryksdalsleden finns vid Gunnarsby (Kil) bestånd av pestskråp, liksom vid Munkebacka, Gylleby och Askerud. Vinbergssniglar vid Bävik och Ås i Östra Ämtervik.





Dessa olika bestånd av pestskråp och Vinbergssniglar talar direkt som alla vet om munkar och pilgrimer.

Fryksdalsleden - Norge

Vid den tid Olof Haraldsson färdades genom Värmland ( 1030) på väg till Stiklastad fanns EN lämplig led i Värmland, Fryksdalsleden, Frikenveien eller hur den då benämndes.          

I Klarälvdalen fanns ingen led eller ”väg”. Det var ren ödemark. I Fryksdalen hade man då redan 1800 F.Kr. odlat säd. Uppland låg under vatten. I Fryksdalen låg storgårdarna, vikgårdarna från bronsåldern och vikingatiden ( med uppenbarlig handel med Birka, enligt befintligt gravgods i Historiska Museet) Att driva med en här och hird kräver mat. I Klarälvdalen fanns ingen mat. Det fanns mycket få  gårdar på 1000-talet.

Det finns inga som helst bevis, vare sig skriftligt eller muntligt, på att Olof Haraldsson färdades Klarälvdalen norrut. Logiskt sett faller det. På 1000-talet var Fryksdalen ett begrepp, en handelsled, som varenda storman kände till vid tiden. Sund och Björke var juridiska lydområden till Norge,

En enda forskare – Arvid Ernvik- har ”fastslagit” att Olof den helige använde Klarälvdalen. Märk väl en enda forskare. Totalt på följande premiss:

” att pilgrimer gärna valde vägar där Olov själv färdats”.

Fryksdalen/ Röjdådalen har definitivt varit en pilgrimsväg. Det finns absolut ingenting som motsäger att Olov Haraldsson färdades på denna väg 1028 och 1030, som han, av många, definitivt kände till.

Arvid Ernvik är den enda som skrivit om pilgrimsleder i Värmland. Om Fryksdalen och Röjdådalen hade han definitivt ingen kunskap alls i ämnet. Han kände till ett enda namn som antyder till pilgrimer: Munkebacka. Det var allt. Vi känner till över tjugo namn, det är mer än han hittade i Klarälvdalen och mer än i västra Värmland.

Nu är det så att Ernvik faktiskt uttalar sig FÖR att Fryksdalen var en led för pilgrimerna. Han gör det vid flera tillfällen i sin bok.  Samtidigt konstaterar han att ” Fryksdalen har varit minst frekventerad, eftersom det inte finns fler ortsnamn som stöder”. Nej, han själv kände bara till ett. Vi känner idag till minst tjugo-tjugofem. Betydligt flera än i Klarälvdalen. Han kände inte heller till de personliga pilgrimsfynd som gjorts vid Fryksdalsleden. Inga sådana fynd har gjorts i Klarälvdalen.

Samtidigt är Ernvik den enda källan, och enda forskaren, hittils ,för Svenska och Norska pilgrimsforskare vad gäller Värmland. Han citeras flitigt i Norska böcker och broschyrer.

Hans oerhört tunna utsagor om Fryksdalen (pga hans bristande kunskap) har därför snedvridit hur det förhöll sig i verkligheten och hur bilden av Värmländska pilgrimsförhållanden var.

Fryksdalsledens fortsättning från Frykssände till Norge går och gick genom Röjdådalen.

Detta är inte Finnskog. I jordeboken från 1503 finns de tre gårdarna Östmark, Västmark och Sörmark upptagna. Det var alltså svensk – eller Värmländsk – bygd under medeltiden.

Ernvik för fram ortsnamn på kors – krus – som bevis för att pilgrimsled gått fram där. Så gör han i Klarälvdalen – Krusmon – i Västvärmland – Korsbyn – Korset- mfl.

I Röjddalen finns flera gårdar med förleden Krus -,: gården Krusberg i Millmark, Krusen, Krustorp. Finnforskaren Rickard Broberg konstaterar att detta är namn som finnarna inte namngivit utan de har funnits innan finnarna uppträdde i Östmark.

Vi har även namnet Kyrkonäs, vid leden, – så gammalt att någon kyrka inte fanns i Östmark. Ingen känd bebyggelse har legat på platsen.

Det är troligen uppkommet pga att ett härbärge legat där.

Vi har ortsnamnet på en myr i Millmark med namnet St:a Klara. Det märkliga är att det i Björke finns en källa på skogen som heter S:ta Klara också.

I Östmark finns sjön Hällsjön, med gamla namnet Heligsjön.

Vad gäller Krus- korsnamnen, hade Ernvik måst tolka detta som tecken på pilgrimsväg, eftersom han gjorde det i Klarälvdalen och Västvärmland. Men – återigen – han kände inte till Fryksdalens/Röjdådalens ortsnamn.

Det är konstaterat att Sverre Sigurdsson, kung i Norge, först tronpretendent, korsade  - bl a

1177 och 1178. Av Sverresagan framgår att han från Eidskog/Hedmarken korsade Värmland och kom fram till Ekshärad ( Ekes hara, något härad existerade inte då) och fortsatte därifrån till Malung och vidare norrut till Järnbäraland, Härjedalen och Jämtland.

Enligt de milangivelser som noga ges i sagan måste han ha gått genom Röjdådalen, norr om Torsby –eller genom - och vidare till Ekshärad.

I Röjdådalen, finns ett område vid leden som heter Kungsbacken – Kongbacken. Det är det gamla namnet på Lämbacken, gården Kungstorp är den äldsta.

Enligt Rickard Broberg skall en förklaringssägen – folktradition – där tala om en kung och ett härfölje- dragit fram. En del skall ha begravts i en egendomlig samling jordkullar. Där det ursprungliga Kungstorp legat. På norska sidan gränsen ligger Kjerkesjön och Kongstjernet. Ingen nuvarande bebyggelse i närheten.

Det betyder att det redan på 1100-talet fanns en led genom Röjdådalen, vilket verkar helt troligt, den enda led som hade kontakt med Norge i Norra Fryksdalen. Dvs redan då en fortsättning på Fryksdalsleden, den urgamla.

Ave Maria Gratia Plena

Trätäljaland

”Trätäljaland” nedan står för ett centralområde bestående av  Kil, Ullerudssocknarna, Grava, Segerstad, Nor. Det ligger mellan laxfiskeforsarna, Deje, Skived, Edsvalla, Fryksforsen. Man tror att det är fisket som angett namnet Värmer och Värmland. Det är troligt att det är just detta område som är det område som gett namnet åt Värmland. Fornlederna sammanstrålar i Kilsbygden. Uppenbarligen ett handelscentra under järnålder och folkvandringstid. ( 500 f kr – 700 e kr)Även både tidigare och senare.

Värmeln och Värmskog är sidonamn givna från detta område.

Ovan på kartan kan man se de områden  som jag menar var sjäva kärnvärmland, Kil med alla de tunga laxforsarna inom bekvämt räckhåll- markerade med röda punkter. Näs härad utgjorde nog en självstyrande del, likaså Väse härad. Kils härad och Grums utgjorde nog en enhet.Vart och ett av områdena styrdes av någon småkung. Mitt förslag är att Olof Ingjaldsson satt i Kil. Det vitmarkerade är maktområden. I varje bygd fanns ett centralt kultområde: Ullerön (missionskyrka)Gillberga(missionskyrka) Millesvik (Missionskyrka) Illberg ( missionskyrka)

Självklart lade man kyrkorna vid centrala kultplatser. Man förstår även vilken stor betydelse Frykensjöarna hade för detta kärnområde. Tjära, näver, skinn, järn nedåt.

Det är områden med odlingszon 2 och 3 i princip.

Trätäljaland

På 600-700talet fanns inga gränser i nuvarande mening. Utan snarare hövdingadömen som var avgränsade av ”skog”, Värmskog, Brunskog, Mangskog, Gunnarskog etc.

Skillnaden mellan Norge och Sverige är bland annat den att historieskrivningen skiljer sig åt, d v s de källor som används. I Norge används  den s k sagolitteraturen, som faktiskt är historieskrivning. I Sverige används den inte. I nedlåtande ton talas det i så fall som ”legender”.

När det gäller Olof Ingjaldsson ”Trätälja”, som omnämns bla i Heimskringla, berättas det att han begav sig från Nerike till Värmland. Till den älv ( som kallades Älv, d v s det gamla namnet på klarälven, kallas Älven, Amn, så sent som på 1200-talet i diplommaterial.) som norrifrån faller ut i Vänern. Där, heter det, slog han sig ner. Det står inget om att han då begav sig över älven.

Det finns total enighet om att denna älv var Klarälven.

Fanns det några kunskaper bland kungar i ”sverige” om Värmland så var det att det fanns en älv med otroligt rika laxforsar. Den rikaste var forsen vid Ulls ö, Ullerö. Det var där Olof slog sig ner. Vi kan glömma fantasierna om Säffle, Hjellesgate etc, som Erik Fernow, och endast han, initierade!

Undersöker man fornfyndsmaterialet i Värmland, så är Ullerudsocknarna och Grava de mest rika på  högar som finns. Det gäller hela gravfält och enstaka högar. Tiden rör sig runt 5-600-talet, då det anses att Olof levat och varit ”kung”. Gravskick och gravgåvor pekar åt sveahåll.

För att fatta sig kort så är Ullerudsocknarna platsen för Olovs nedslag och lilla kungavälde. Det är  möjligt och troligt att det utvidgades till att gälla sedemera Grava och Kils socknar.

Vill man ö h t tala om Olov Trätäljabygd så är det inget att välja på. Hade det varit i Norge så hade det varit helt vedertaget.

Både Grava och Kil har omfattande gravfält från järnålder folkvandringstid. Det har varit många slag och drabbningar, det är uppenbart. Detta kärnområde är Trätäljaland.

Ullerud har sitt namn efter vanaguden Ull. På ön, nedanför laxforsarna, var en hednisk offerplats, Ulleröa.

Så sent som i min barndom sa vi som de gamla: Ullerö och Ulleröa, inte Ullerud.

Vår fornled - Fryksdalsleden - kommer från Trätäljaland.

Meriter

Olof "trätälja", enligt sena obestyrkta isländska uppgifter son till sveakonungen Ingjald "illråde" (bd 20) o Göthild av Västergötland.

Uppges ha varit g m Solveg eller Solva, dtr till konung Halvdan "guldtand" av Solör i östra Norge.

Biografi

O, vars historiska existens är oviss, skall enligt Snorre Sturlassons Heimskringla ha växt upp hos sin fosterfader Bove i Västergötland. Sedan fadern begått självmord genom att låta innebränna sig, och Ivar "vid-famne" (bd 20) erövrat hans rike, skall O ha tagit sin tillflykt till Värmland, där han röjde skogar och blev nybyggare, vilket föranledde hans tillnamn. Alltför många flyktingar undan Ivar sökte sig emellertid dit, varför hungersnöd blev följden. Då O ej ansågs offra tillräckligt åt gudarna, skylldes hungersnöden på honom varför han blev innebränd. Heimskringla uppger också, att 0:s son Halvdan "vitben" blev farfars farfars far till konung Harald "hårfagre" av Norge.

Det äldsta skiktet i framställningen om O är några i Heimskringla meddelade strofer om honom ur det sannolikt omkr 900 till ära för en kusin till Harald "hårfagre" diktade genealogiska skaldekvädet Ynglingatal. Det har hävdats att Heimskringlas prosauppgifter om honom beror på att dessa strofer missförståtts. Historia Norvegias, som är äldre än Heimskringla, uppger, att O regerade länge och fredligt och dog i "Swethia". Om Heimskringlas uppgifter om generationsavståndet mellan O och Harald "hårfagre" är riktiga, skulle O ha levt på 600-talet.

Benämningen "0:s hög" för en hög vid Säffle i Värmland torde återgå på lärd kombination, eftersom denna benämning ej kunnat beläggas tidigare än på 1770-talet och högen 1683 kallades Knutsbacken (Nerman 1917 o 1941). De mynt som man på 1700-talet ansåg härröra från O (Brenner) har visats vara betydligt yngre (Schröder).

Författare

Hans Gillingstam

I Ynglingal anges att Olof dog, innebrändes.” mellan Vänern och skogen”. Alltså inte vid Vänern, som det ofta anförs.

På midsommarafton 2015 besökte Abjörn och jag Övre Ulleruds kyrka. Vi såg på dopfunten från 1100 talet. Vi körde över bron till Nyckelby och passerade byn Mykleby- trakten är full av högar och boplatser från 600-talet. Bergen innehåller hyperit.

Vid nedre Ulleruds kyrka som vi besökte framgick att själva kyrkplatsen varit omfluten. Strax söder om kyrkan ligger en rätt hög kulle, vid älven. Det är nog så att det var detta som var själva Ullerö- på kullen har troligen varit en kultplats för Ull. Kyrkan byggdes ca 40 meter nedanför kullen. Man förstår

bättre  varför kyrkan byggdes på en ganska omotiverad och svårt tillgänglig plats. I dubbelt måtto var det på så sätt att man direkt konkurrerade ut den gamla kultplatsen.

                                                                                  Känt mönster i kyrkohistorien. Därför kan man vara ganska övertygad om att det var där, på Ullerön, som kultplatsen varit i årtusenden. Forsens mäktighet talade ju sitt vilda språk för platsens exclusivitet också.

I medeltida diplom talas om Howalderyd, Hollerud etc. Roland Kihlstadius menar att det är platsen för nuvarande Katrineberg, 500 m öster från kyrkan. Ulleröryd, Ollerud etc. det är möjligt att det finns en betydelse om röjningen vid Ullerö med i namnet. Ärsnarast ett gammalt hövdingasäte. Gårdsnamn som Uve och Ullfaxerud i närheten låter ju urtid.

Om ynglingaättens Olof Trätälja verkligen slog sig ner i trakten och skapade ett hövdingadöme, ett kungarike, så var det ett kärnområde, som nödvändigtvis måste ha haft en hel del kontakter med Norge, men även Västergötland. Jag tror att mycket av  nuvarande Värmlands historia under 500-800 talet skedde med Kil/Grava området som kärnområde. Om Olof Trätälja bosatte sig någonstans, själv, med sin hird, så är Kil, kanske Illberg/ Apertin en högst tänkbar plats. Kil var en korsväg tusentals år före Olofs tid. Det var inte Ulleruds socknarna. Det området hade ingen strategisk betydelse för en ”kung”.

Olof var enligt historieskrivningen ointresserad av blot. Vill man spekulera så övergav han nedslagningen vid Ullerö, kultplatsen, lämnade män kvar, en jarl, för att styra hela Ullerö/Hovalderyd området. Själv flyttade han till ”korsvägen” där det passade bättre för en kung att bo. Där höll han ting, troligtvis vid Illberg, för ting måste ha hållits. De som bodde i Ullerudssocknarna kunde vara missnöjda med att han inte deltog i kulten vid Uller ö. Kanske gick det så långt att Ullerö enklaven bröt sig loss och anföll Olof. Att anledningen skulle ha varit missväxt tror jag inte. Utan det var nog så att det var en religionsfråga.

OM det var så att han anfölls och innebrändes. Det finns uppgifter på att han levde länge och dog naturligt i Swethia.

Men Ill – betyder eld. Platsen kallas Eldplatsen, eller Eld berget. Så mycket till berg är det ju inte.

Så vad har Eld-kommit från. Ill-kan betyda Illa- en plats där det hände något mycket Illa. Det heter ju att svearna, när de bränt Olof inne, sedan ångrade sig, förstod att det inte var hans fel med missväxt, och att det de gjort var ett grovt Ill-dåd. Det blev till Illdådsplatsen, Illberg.

Att Illberg var en centralt bebodd plats på 600-talet är helt klart av det stora antal gravhögar som finns på gårdsplatsen. Strax söderom finns Vardberget, (Vårdberget) alltså ett vakt och vårdkaseberg.

På vår resa på midsommarafton träffade vi en man, Gösta Lövgren, vid kyrkan,som var mycket insatt och beläst i Dejes historia. Han berättade att det fanns Vinbergssniglar på hans tomt, i en sluttning ner mot älven, vid forsarna.

Den 9 januari 1367. Rikets marsk, riddaren Erik Kettilsson Puke, sitter i högsätet i salen på Apertin. Vidare finns där andra höga herrar, bl a Hemming Hemmingsson, riddare mfl av rikets män och biskopar.

Vi ser framför oss det ståtliga Apertin och dess riddarsal…men:

Munken från Aberdeen har ju förpassats till fantasiens värld. Låt oss nu syna Apertin lite mer i verklighetens sömmar.

Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, mellan ravinerna, existerade inte före 1650. Det var mest ett blött mygghål. Obebyggt. Det fanns ingen pampig allé.  Strax söder om södra ravinen låg gården Mellby, en liten by.

Strax söder om kyrkan, som ju är borta, på gärdet med fast och lättbrukad sandmylla, låg byn  =Apertin. Flera mangårdsbyggnader, med naturligtvis minst fem uthus per mangård.

Byn Apertin och Mellby jämnades med marken för att inte störa skrytbygget Apertin,  =mellan ravinerna. Det enda som är kvar av det ursprungliga Apertin är namnet. Nuvarande herrgården Apertin ligger alltså INTE på platsen för det urgamla,"

Platsen där riksmarsken Erik Kettilsson utfärdade diplomet 1367 var i byn Apertin. Apportena. Är det så fornnordiskt enkelt?: Ag- grund beväxt sjö – bor – spets, kil- tun – inhägnad gårdsplats. Gården i Kilen, vid sjön med mycket vass och ag. Agbortun.. Apertin skrevs tidigt Apportyn och Apportena i dokument. Detta –tyn-ten-kan vara tun. På Segerstadnäset har vi gårdarna Stora och lilla Abbortan. Någon har föreslagit att namnet betyder intakan där det finns gott om abborre. Tanken är mer riktig än förenämnda tolkare tänkt sig: i namnet aborre ( fisken) så har vi just det for nnordiska ag-abb-och bor-borr-spets. Alla har vi stuckit oss abborrens ryggfena.

Det är inte långt till Abbortyn, Apportyn,Appertun, Appertin. Vi och ortsbefolkningen uttalar ju Apertin, inte efter djuret apa, utan :appertin.

Hur som helst var en fornnordiskt urgammal  gårdsplats som låg där på sandgärdet. Sandmylla är ju  som efterdet märkande för alla gårdar från bondestenålder och bronsålder, något annat kunde inte brukas.

Syftar namnet på apertinens, underlydande, så måste det innebära att hela området kring norra Hyn inkluderades – säkerligen låg all mark under byn Apertin,. Det besvärliga är att om man tolkar namnet efter latinet, så kommer man ändå dithän: vad hette gården, platsen, byn, FÖRST!  Innan det blev underlydande a pertinent! Då ligger Abbortyn naturligt till: gården (tun, tyn) längst in i (bor-borr) den grunda agen. ( Ag, agg, grunda sjön, agen)

På 1300-talet var Apertin själva kyrkbyn i Kils socken, låg bara ett stenkast från kyrkan. När kyrkan byggdes på 1200-talet måste platsen ha ansetts som den mest centrala och mest betydelsefulla i Kils socken. Vad gjorde platsen så speciell? Det måste vara en plats som även var historiskt enastående. Redan på 1200-talet.

Den 22/6 2015 besökte jag platsen för gamla Apertin.. På gärdet som nu var besått syntes där husen stått föga växtkraft och grödan var gulnad. Fosfor i marken?

Pratade med en man som bor i det första arbetarhuset från norr räknat, invid kyrkravinen, och han berättade att det fanns gott om Vinbergssnäckor där. Han visade mig bilder av snäckor, som han tagit med sin mobiltelefon. I det längst sydligt belägna arbetarbostaden upplyste en kvinna att det brukade vara fullt i grusvägen, mitt för kyrkan. Dessa enastående små djur har alltså överlevt och varit sin lilla lokal exakt trogna i 800 år minst!

Pratade senare med arkeolog Hans Olsson, Värmlands museum.

Från fornled till pilgrimsled

Den gamla leden genom Fryksdalen är en av ett flertal fornleder i Värmland. Det är helt klart att samtliga dessa var handelsvägar från början. Först på järnålder och folkvandringstid fick dessa vägar en större mening för folktranssporter. Krigshärar, väpnade följen. Hela tiden parallellt med funktion av handelsvägar. När sedan den kyrkliga missionen och munkarna kom igång på 1100-talet och pilgrimer sedemera befolkade vägarna, blev det delvis ett nytt klientel av ridande och vandrare.

Det är absolut klart att var och en av dessa fornleder fungerat som pilgrimsleder. Det är ett misstag att karaktärisera den ena eller andra av dessa fornleder som ” pilgrimsled”. De har alla varit det. Man ser vidare att när gästgiverierna med skjutsställen kom igång på 1600-talet, så följer dessa de gamla fornlederna. Det fanns ju ingen som helst motivering att bygga ”nya” vägar, eller att dra nya sträckningar. Det finns inget ställe i Värmland där så många fornleder korsats som i Kil. En väg går ju inte bara till, utan från. Lika gärna som att säga att alla vägar till Kil, så bör man säga att alla vägar även gick från Kil, eller genom Kil. Anledningen var troligen den att det var en handelsplats  i många årtusenden och ett maktcentra.

 En del pilgrimer gick till Nidaros, men en del gick till Skara eller Vadstena, eller Eskilstuna, för att ta bara ett fåtal svenska pilgrimsorter. I dag verkar det allt överskuggande, när det gäller pilgrimsleder och helgon, vara Trondheim. För Norges del naturligt, eftersom St Olof är en av få inhemska helgon i Norge. I Norge går därför alla pilgrimsleder just till Trondheim. Men i Sverige har vi många inhemska helgon och pilgrimsorter. Att tro att våra Värmländska fornleder bara användes av St Olofpilgrimer är fel. Det har hittats tre pilgrimsringar i Värmland, en i Gillberga, en i Älgå med det svenska helgonet Elin av Skövde i bild, och en i Smedsby  i Östra Ämervik ,med ett krönt E. Det finns i kyrkorna ingen överrepresentation av St Olofs skulpturer i Värmland, snarare mindre än i andra landskap. Någon St Olofskult har inte förekommit i någon större omfattning i Värmland, däremot en  utbredd Maria fromhet, och tillbedjan av helgonen St Elin och St Brynolf av Skara.

Värmland hade egna helgon, eftersom vi tillhörde Skara stift från begynnelsen till 1600-talet. Skara stifts helgon var Värmlands och St Olof hade ingen större inverkan på det kyrkliga fromhetslivet i Skara stift eller således Värmland.

När det gäller värmländska fornleder och pilgrimsleder skall vi alltså inte stirra oss blinda på St Olof och Norge, utan vårda vårt eget forna stifts kyrkohistoria. Jag tror det är en del av den oerhörda satsning och  kommersialisering som skett i Norge kring St Olof som skapat ett slags monopol. Tyvärr har bland annat vi i Värmland dragits med i detta. Det författigar. Vi behöver inte stå vid vägkanten med mössan i handen för St Olofs pilgrimer, Norge och Trondheim. Vårt rikshelgon är ju tvärtom St Erik, av Erikska ätten, som ägde Kils bygden bl a och laxfiskena i Frykforsen och Ullerud hela 1100-talet.

En rapport från fältet:

Den 13 juni 1383 besöktes Kil av biskop Nils i Skara. Han utfärdade i Kil ett samtycke till att kyrkan i Kil

Bortbyter jord i Ässkärr, Stubberrud m.m. mot jord i Övre Lökene m.m.

1389 var Olof prost i Värmland och kyrkoherde i Kils socken.

Dessa två satt på gården, invid kyrkan, där riksmarsken Erik Puke utfärdade brev 1367 den 9 januari i sällskap med flera riddare. Utfärdandeorten är Apertin.

Då låg Apertin nära kyrkan, på fältet nedanför nuvarande arbetarbostäderna. På en karta från 1707 finns två manbyggnader utsatta. Till dessa bör ha hört vardera minst 5 uthus. Alltså en liten by, kyrkbyn. Det nuvarande Apertin byggdes, först i en våning, 1650. Det har alltså inget med gamla ursprungliga gårdsplatsen att göra. Gamla Apertin, byn, lät utplånas, likaså det strax söder om nuvarande Herrgård, Mellby som också var en gammal gård, nämligen gården Mellan Illberg och gamla Apertin. Kvar blev en herrgård, utan historia före 1650.

Abjörn och jag har gjort intressanta ”forskningsturer” sedan förra mötet. Vid gamla Apertin var jag själv häromdagen och fick då bekräftelse på att de Vinbergssnäckor som munkarna hade med sig för 800 år sedan fortfarande är lokaltrogna, strax invid gamla kyrkplatsen.

Varför just Apertin var en sådan maktfaktor? Jag tror att Illberg var en forntida kultplats. Sedan blev det tingsplats. Platsen var också hamn redan på bronsåldern.

Skövde kyrka ägde 1540 Halsmo gård, belägen strax öster om kyrkan. Det var alltså St Helenas kyrka, som ägde Halsmo och där hade landbor. 1529 uppbar Gudhems kvarvarande abedissa och nunnor avkastningen av Halsmo. Tio år senare hade Halsmo övergått till Skövde kyrka – se nedan – och i samband med att gamla Apertin, Mellby utplånades, jämnades Halsmo med marken. Av den ursprungliga kyrkbyn fanns efter 1860 inte ens kyrkan kvar, endast Bromanska gravkoret,( Han som byggde herrgården och rev resten…)

Skövde kyrka:

”Om den ursprungliga kyrkobyggnaden finns endast begränsad kännedom. Den första anläggningen är endast känd genom de grävningar som utfördes 1927 och som dokumenterades av Axel Forssén. Undersökningen visade att kyrkan haft korsformad plan med ett smalare kor i öst. En märklig rund utbyggnad i vinkel mellan den norra korsarmen och koret har först tolkats som en sakristia, men har senare ansetts vara ett sidokapell för Helena av Skövde [1]. Antagligen har rundbyggnaden utgjort ett gravkapell till detta helgon som blev kanoniserad år 1164. Intill detta byggdes sedan en större romansk kyrkobyggnad med rakslutet kor. Anläggningen utbyggdes med ett treskeppigt långhus med tvärskepp på 1200-talet, kanske med Gudhems klosterkyrka som förebild [2]. Kyrkan blev ytterligare om- och tillbyggd omkring år 1400. Bland annat utvidgades koret och ett torn uppbyggdes. Det har också uppmärksammats vid undersökningarna att byggnadsmaterialet i tornet skiljer sig från övriga kyrkan. Hur byggnaden såg ut efter denna ombyggnad är okänd då ingen pålitlig avbildning är bevarad [3].

Platsen vördade Helena som helgon och det var en vallfartskyrka. Det omtalas att helgongraven drog till sig stora pilgrimsskaror och därför ansågs prästbolet och kyrkan bland de rikaste i stiftet. Vid 1540 hade prästbolet 40 landbor” (Wikipedia)

Namnet Hallsmo kan vara uppkommet genom ett stort  eller flera hall –hus. I Princip ett enda rum med eldstäder i mitten. Det fanns vikingar som hette Halle – men då skulle det hetat Hallesmo. Någon häll eller berg finns inte på platsen, så ett pampigt hall-hus är väl ingen dålig gissning till vidare.

Vilken kyrka är äldst, Kil eller Ullerud? Vanligen avläser man detta genom, dopfunt eller annat. I det här fallet är det nog inte så enkelt. Anledningen till att Ulleruds kyrko byggdes där den är, kom sig troligen av att det var ett hednafäste av stor betydelse, där man tillbad Ull. Därför anlades en missionskyrka där, man erövrade hednaland genom att neutralisera kultplatsen genom byggandet av en kristen kyrka. När det gäller Kil, så var det förvisso hednaland, men vi har den oerhört viktiga fornvägen gående förbi och det var sedan hedenhös en handelsplats. Det ursprungliga Kil var gårdarna/byarna kring Norra Hyn. Vid kyrkan låg och ligger en vattensamling, en bäck rinner där.

Kanske de första dopen skedde där? Kils kyrka bör ur missionssynpunkt sett ha varit än mer strategisk än vid Ullerud. Det fanns även en Liljesten vid gamla Kils kyrka. Liljestenarnas centralpunkt var kring Kinnekulle, de anses tillkomna på 1000-1200-talet.På 1100-talet styrdes Västergötland av Erikska ätten från huvudfästet Ymseborg, just i liljestensdistriktets mittpunkt. Det finns fyra liljestenar i Värmland. En vid Hammarö kyrka, en i Ölme, en vid Älgå kyrka ( nu på Såguddens museum) och en vid Mikaelikyrkan Arvika( stenen numera försvunnen). Samt en vid gamla kyrkan Kil. (finns numera i Kils nuvarande kyrka).

De här orterna var offer och hednaorter. Jag tror att liljestenarna var en typ av missionsstenar; de placerades förstås inne i kyrkorna stående. De var av sandsten och att lägga dessa fina ornament utomhus i regn och kyla med frostsprängningar – nej. Inne i kyrkan mötte människor en bild de kände igen – livsträdet, växtlighet, allt som tidigare vanakultur hyllat. Nu förekom dessa bildstenar tillsammans med bilder av Kristus och Maria. Man kunde inte göra annat än att även förknippa den nya religionen med liv, växt, skapelse. På 1300-talet upphörde tvärt tillverkningen av Liljestenar. De behövdes helt enkelt inte längre. Dess missions motiv var utfört. Nu renodlades de kristna symbolerna helt.

I Fryksdalen hade den gamla fruktbarhetskulturen härskat i tusentals år. Och levde väl än bland folk på 1000-1100- talet. Det skulle dröja till ca 1250 innan Fryksdalingarna fick egna sockenkyrkor. Men ett hundratal år kunde de som var till Kil med varor eller bytte, hämtade varor, besöka kyrkan vid Kil…det måste ha varit enastående, något som noggrant berättades för hemmavarande. De första pilgrimsfärderna i Fryksdalen av Fryksdalingar, gick nog till Kil! Ja, man skulle gärna varit med i eldhushallarna i Fryksdalen och hört på frågor och svar…

Fredag 26 juni:

Ett besök i Kils kyrka. Fotograferade den gamla dopfunten som finns i koromgången. Likaså den romanska madonna skulpturen (stor) samt den söndriga liljestenen.

Dopfunten märkligt liten och skev. Besökte sedan gamla kyrkplats. I bäcken strax söder om kyrkan porlar ännu vatten. Det har varit en ordentlig Amp där, en våtdamm, ampertun?

Besökte Löved. Pratade med ägaren och dess dotter. Enorma bestånd av pestskråp. Även finns kvanne och en mängd botaniska medicinalväxter. Ett mycket stort bestånd av Vinbergssnäckor. Olika murrester runt här och där vid gården

Madonnan i Kil är gotisk (1100 talet) liljestenen är samma som på Hammarö som bedöms till 1100 tal. Kyrkan i Kil placeras vid en källa – (som tex vid Husaby,) där dopen troligen först skedde. Bygden kring Norra Hyn har tillhört kloster och kyrkan sedan 1200-talet i dokument och låg tidigare under Ymseborg och Erikska ätten på 1100-talet. Kils kyrka var  en Mariakyrka av skulpturen att döma, och har troligen i sig utgjort en vallfärdsort, liksom madonnan i Glava var en vallfärdsort.

Jag har svårt att se det på annat sätt än att Kil var en viktig kyrklig knutpunkt. Kyrkan låg som sagt  vid fornvägen, munkarna vid Löved var tvungen besöka kyrkan i Kil om de skulle till närmsta kyrka. För  handelsmän och pilgrimer fanns möjlighet att få kvarter, härbärge och mat och hästbete i kyrkbyn. Det bör ha legat ett 30-50 tal hus av olika karaktär i kyrkbyn; Gamla Apertin, (ett flertal gårdar)Klockargården, Halsmo ( 4 gårdar). Troligen fanns där hantverkare, fiskare, handelsmän, smeder, båtkarlar. Det var den naturliga plasten för själastuga –”gästgivargård” – även om den funktionen övertogs av illberg på 1600-talets mitt.

Vad beträffande Löved så är det en boplats från brons och järnålder, med gravfält, både rösen och högar. På 1100-talet tillhörde trakten utan tvekan Erikska ätten. När klostren kom igång, så är de tidigaste diplomen utpekande Riseberga kloster (cistercienser) genom Birger Brosas donation 1180.

Löved var kungsgods liksom alla gårdar kring Norra Hyn. Att munkar och nunnor slog sig ner på Löved kommer sig direkt av Laxfisket i Skivedsforsen. Det betyder att ett omfattande arbete att ta reda på all lax skedde vid Löved och transporter av salt, tunnor med mera skulle fungera. En och annan pilgrim på väg till Nidaros kan tänkas ha passerat Löved, men i huvudsak var det en klosterfilial där, byggt till laxhanterning. Den fasta ”besättning” av klosterfolk som bebodde Löved, levde i princip sitt liv som i hemklostret: arbete, bön, gudstjänstliv osv. I Värmland är nog Löved det närmaste man kan komma en klosteranläggning på medeltiden.

Hynbygden med Apertin, eller kanske rättare Kils bygden, Kils ”härad,” bygden kring Kilen, var möjligen en kungsgård, eller husaby som det kallades senare. Detta apertinens kan ha tillhört de olika kungarna i Erikska ätten, under Ymseborg, men det kan ha varit kungsgård tidigare. Man brukar säga att de kyrkor som byggdes på 1100-talet med västtorn var kungskyrkor. Vi har Ullerö, som exempel.

Det centrala värmland hade under 1000-1200 talet mycket större historisk betydelse än vi uppfattat det som anser jag. Både svenska och norska kungahus hade gods och gårdar här. Värmland var inte bara en genomfartstrakt, även om många av tidens mest namnkunniga personer färdats på dess fornvägar, kungar, drottningar, biskopar.

Jag tror det ligger mycket i att som det heter att biskop Thurgot kristnade Värmland. Det var vid mitten av 1000-talet och Stenkil d.ä. var kung. Alla kungar på 1000-talet var kristnade och ett missionsarbete var i full gång med kyrkobyggen. Värmland var en handelsmetropol för Västergötland.

Fryksdalsleden - fornled, handelsled, pilgrimsled

Här vill jag lämna ett litet perspektiv på den trakt leden utgick från, eller rättare sagt – gick genom.

Man kan med fog tala om ett antal tunga kulturområden i Värmland.  Ett är t ex Hammarö, ett annat  är Ullerud (numera kallat nedre och övre Ullerud) Ullerud vid laxforsen är navet, som vi skall se nedan. Ytterligare ett är Värmlandsnäs, Väse, samt – Kil. För fornleden, handelsvägen och missions-och pilgrimsleden är det av största betydelse att vi tar hänsyn till nedanstående. Det är nya dokumentationer, sammanställningar, som tidigare varit förbisedda i forskningen.

För att sammanfatta det nedan skrivna, som är en skiss för internt bruk:

Erikska ätten har ägt Ullerud (Hollerud) och Kil. Via donationer har Gudhems kloster ägt detsamma.

Kil och Ullerud har styrts från det Erikska Ymseborg i Västra Götaland. Kil var ett Apertinentia under Ymseborg, därav Apertin. Namnet Apertin kan kanske även härledas av den amp, damm, som finns vid kyrkan och gårdens tun. Det gamla Apertin låg nämligen inte där det nuvarande ligger!

Redan på 1000-talet fanns Kil med i rikspolitiken, innan Sverige blev Sverige och innan Värmland i dess nuvarande skepnad fanns till. Erikska ättens biskopar och jarlar har färdats på Kils vägar.

Roland Kihlstadius betonar att Kil var ett vägkors. Västerut, förbi kyrkan i Fagerås, gick redan på 1200-talet en urgammal väg ,”till Edaskog”, som Fermow uttrycker det.                                         

 Norrut gick vår besökta led. Österut gick vägen till Hollerud/Ullerud, kyrkan och forsarna. Från söder kom ”vår” led från Hammarö, via Grava. De som kom landvägen från Västergötland följde den historiska Letstigen, till Väse, Östra Fågelvik och skeppades över till Grava vid Almar. Från Segerstad via Nor, Höglunda, Trossnäs kom vägen upp till Kil. Alla dessa leder korsas i Kil, det var en femvägskorsning som egentligen avslöjar en plats för stads d v s köping bildning mkt tidigt, före medeltiden. Det finns  också ett hemman som heter  Köping/Köpung. Kil har legat under Ymseborg, Fryksforsen har varit klosterfiske, först kungaägt, sedan Gudhem, sedan Skänninge. Vid reformationen drogs fisket in till kronan.

Bara detta vägkors är unikt. Vill man ha ett slagord så är ”Alla vägar bär till Kil” med sanning överensstämmande. Åtminstone var det så.

Det är fullt möjligt att Kil fick sitt namn av att det redan under vikingatid och tidig medeltid många hundra år därefter utgjorde en Kil – rent makt- och politiskt sett, från Västgötasidan sett. Det kanske är så att sjöarna, som vilka i sig utgjorde en vattenkil, ändå fick sitt namn av det område som av andra skäl kallades Kilen?

Möjligt är att den Kil som Åsfjorden till Trossnäs och Vänerns vattenkil till Illberg bildar har gett en bygd namnet Kil, Kihlen etc.

Bygden, den tidiga innebörden av härad, blev sedan på 1350-talet just Kils härad.

Det Värmland som kristnades på 1000-talet från Skara ligger söder om den orange linjen. Den gula linjen är den sk Letstigen, som streckad, löper ut i det Arvid Ernvik benämner Edskogleden. Han  säger att detta är den historiskt sett äldsta belagda vägen i ”värmland”. Vad gäller skriftligt belägg kan det vara riktigt. De grönmarkerade vägarna är naturligtvis  mycket äldre, det är fornleder som fanns från bronsåldern och framgent. Att Edskogsledens sträcka från Fröbol till Norge, det han kallar Eskoleia, skulle ha funnnits på järnålder,( 500 f.kr.- ca 600 e.kr. eller vikingatid ( 830-900-talet, är inte realistiskt. Men i Kil, t ex, fanns en korsväg redan då.

Den blå streckade linje norrut är ingen väg, ty det fanns ingen väg. ( En ridstig från Ekshärads kyrka till Fastnäs endast.( Efter 1791) Norr om Sysslebäck fanns inte en ridväg ens, så sent som på 1860-talet.) Detta motsäger naturligtvis inte att det var en pilgrimsled i Klarälvdalen.

De vägar som korsades/korsas i Kil var fornleder. Det finns bosättningar vid Tuvetorp i Fagerås, inte långt från forsarna, bosättningar från både sten, brons och järnålder. På ett och samma ställe. Under järnåldern och folkvandringstiden redan var nog Kil redan ett vägkors. Man luras lite av att Kil mest förknippas med en järnvägsknut och ett slakteri. Samhället var för 150 år sedan inte existerande. Men det var alltså mycket tidigt en kulturell knutpunkt, på ett helt anat sätt än t ex Karlstad/Tingvalla.

Det finna alla skäl att instämma med forskaren Roland Kihlstadius, Karlstad/Östra Ämtervik, när han säger: Värmlands historia är ännu inte skriven. Eftersom jag har en FK i sociologi, tänker jag ofta i sammanhangstermer. Det är fruktbart, för att inte säga nödvändigt, att ha en sådan inställning i historisk forskning.

Ibland kan detta synsätt stjälpa etablerade uppfattningar. Jag skall ge några exempel.

Apertin har gäckat alla tolkningsförsök hittils. Det nu antagna och etablerade är att en munk från Aberdeen ”slog sig ner där” och kallade stället Aberdeen, vilket sedan landade i Apertin. Några fruktbara namnanalyser eller sambandsanalyser har man inte gjort. I gamla dokument läses tex Apportena etc.

Det landområde, plats, där nuvarande Apertin ligger, kallades Kil. Eventuellt pga den vattenkil som bestående av S och N Hyn, i dialekt och gamla dokument kallas sjöarna Kijlen, Kyhl. Så dyker det enastående namnet Apertin upp… och man tvingas fantisera att det är en munk från Aberdeen ”som slagit sig ner” där. Saken är tvärtom den att Apertin kommer sig av latinets pertinent, a pertinent, d v s underlydande. På engelska heter det appurtenant. På gammal svenska Apportena. Åter är det Roland Kihlstadius, som gett denna vink om a pertinentia.

Vi har än idag i fastighetssammanhang ett begrepp som heter servitut. Det betyder ju att man får använda en väg, landområde, eller fastighet, upplåtet, betjänat, tillåtet av s a s stamfastigheten eller ägaren. I kyrkliga sammanhang talar man om annexförsamling t ex.

Namnet Apertin dök upp i tidig medeltid, men det förekommer i skriftligt dokument först på 1300-talet, som utfärdandeort. Namnet hade då varit etablerat något århundrade. Före 1250 donerade änkedrottning Katarina, fd gemål till Erik Läspe och halte, i samråd med bl a sin tredje jarl, vilket var Birger Jarl, till Gudhems kloster i Västergötland, ” gårdarna i Kil, där landbönder nu bor”. Därmed kom Kil ( Kijl, Kyhlen etc) att tillhöra Gudhems kloster, för uppehålle med mera, Kil, gården, blev underlydande Gudhem, a pertinent. Kil hade således varit kungaägt gods tidigare, (Erikska ätten, 1100-tal, huvudfäste Ymseborg) nu blev det apertinent Gudhems cistercienserkloster, nunnekloster.

Något annat Kil i Sverige förekommer inte i medeltidsdiplom runt denna period. Det som kom att kallas Närkes-Kil omnämns först 1301 som Kijl. Visnums-Kil omnämns först 1334 som Kile.

I det följande skall vi se att området Kil lydde, var ett pertinent, a pertinent , under Erikska ättens Ymseborg på 1100-talet.

Det är den sakligaste möjligheten till apertinens.  En annan är, och de hänger ihop:

På 1100-talet fanns tre etablerade kyrkor i Värmland från 1100-talet. Det var Väse, Botilsäter och Ullerud ( det som idag kallas Nedre Ullerud eller Yttre Ullerud.) Dessa kyrkor är de enda i Värmland som har dopfuntar i ornerad sandsten, lika den som finns i Forshem i Västergötland. Dopfuntarna är gjorda i Västergötland. Dessa tre kyrkor var missionskyrkor. Väse låg vid den gamla Letstigen, Botilsäter på Värmlandsnäs, Ullerud vid laxforsen vid Hollerud.                                                                                                                                  

Vid utgrävningar har framkommit att under nuvarande kyrka vid Hollerud, Ullerud, ( senare Katrineberg) fanns en romansk absidkyrka byggd av sten. Dvs som den sk klosterkyrkan från sent 1100-tal på Lurö i Vänern. Platsen Ullerud var så viktig att älven kallades floden wllaeröhr ( se nedan).

Myntfynd från 1100-talets har även gjorts i Ulleruds kyrka vid utgrävning. Det är 580 mynt, de äldsta från Knut Eriksson 1167-96, ärkebiskopen i Uppsala 1190-1215, Erik Eriksson 1220-50, Valdemar 1250-75 och i övrigt hela medeltiden.

Vid utgrävning Botilsäters kyrka 440 mynt, de äldsta Knut Eriksson 1167-96, Erik Knutsson 1208-16.

På Lurö vid kyrkoruinen 1 mynt, Sverre Sigurdsen 1177-1202.

Hammarö 85 mynt, äldst Sverre Sigurdsen 1177-1202, Valdemar 1250-75, Magnus Eriksson  1319-63.

Några andra betydande myntfynd, vad beträffar mängd eller ålder har inte skett i Värmland vid kyrkor. Vi ser att missionskyrkorna från 1100-talet Botilsäter och Ullerud avslöjar en stor mängd mynt. Det pekar på någon typ av ekonomiska centra och penninghantering. Kyrkan och kloster hade dessa kyrkor som handelsplatser för köpande och säljande av varor, dels i form av varor till respektive kloster, dels levererades pengar, för t ex lax.(Ullerud).( Smör, ost m m Botilsäter)

Blickar man på 1100-talet ut över det kyrkliga Värmland, ser man i söder en kyrka, Väse.(träkyrka först) I norr ser man ingen alls. I öster ingen alls. I väster heller ingen. I sydväst Botilsäter. Dessa två kyrkor var byggda som stenkyrkor, från början, det var inte fråga om stavkyrkor av trä, eller andra typer av träkyrkor. Östra Fågelvik och Hammarö var troligen stavkyrkor, mer eller mindre gårdskyrkor. I Gillberga fanns en tidig stenkyrka , samt den sk klosterkyrkan på Lurö.

Hur var det i Kil, Apertin? Helt klart är att den kyrkliga centralpunkten på 1100-talet var Ullerud. Kils socken tillhörde fram till 1350 till Frika härad, vilket på den tiden egentligen betydde ”bygd”, alltså bygden kring Frika älv. (socknarna Segerstad, Frykerud, Nor, Kil). Men någon kyrka att besöka i Frika härad fanns inte före 1200-talet. Kils moderkyrka s a s var Ullerud. (Hollerud). Man räknar med, p g a bla dopfunt och madonnaskulptur, att Kil hade en egen kyrka vid första hälften av 1200-talet. Men missionskyrkan var den i Ullerud och det var dit Kilsborna måst bege sig för kyrkliga ärenden, ty man får utgå ifrån att Kilsborna, åtminstone de flesta, var kristna, d v s  döpta, vid 1100-talets slut.

Vid 1350 skapade Kil ett eget härad, Kils härad. Därvid kom Ullerud att juridisk och kyrkligt att lyda under Kil. Det som från början hade varit moderkyrka, med egen kyrkoherde, blev nu en sockenkyrka, annex till Kils pastorat. För att återgå till Apertinentia/Kil. Möjligheten finns att Kils gård/område uppläts till Ulleruds kyrka redan på 1100-talet, av missionsskäl och rent praktiska skäl. Att Kil/Apertin inte fick någon egen dopfunt förrän på 1200-talet, motsäger inte att det funnits en enkel träkyrka, ett annex, på platsen (På hemmanet Prästbol och Fagerås uppfördes en kyrka, även på 1200_talet, som annex till kyrkan vid Apertin. Ty dop skedde ofta i källor i kyrkans närhet, som bekant. Och vid Kils kyrkplats syns på gamla kartor en sådan vattensamling. (Liksom vid Botilsäter. Vid Väse rann strömmen förbi.)

(Både Kil och Fagerås administrerades kyrkligt vid denna tid från Ullerud. Kyrkohemmanen gränsar till Frikaälv och laxforsen-Friksforsen. Därför är det troligt att även Fryksforsen på 11-1200-talet hörde till Gudhem. I vilket fall till Erikska kungaätten.) Således: Gudhem ägde redan på 1100-talet fiske i Ullerud.(Forsholmen bl a ) Till Gudhem donerades Kil 1250.(Apertin) Så sent som 1528 ägde Gudhems kvarvarande abedissa och nunnor underhållsrätt av Halsmo i Kil, en gård alltid lydande under Apertin. Värmlands lagman Nils Olsson Vinge hade förlänats Gudhem av Gustav Vasa och skulle underhålla kvarvarande nunnor så att de inte svalt ihjäl. Man kan inte se det som en tillfällighet att just Gudhem fick underhåll från Kil/Apertin.

Att Kil skulle ha varit ett apertinentia till en profan institution eller gård är av olika skäl ej troligt. Utan man måste knyta detta underlydande till antingen Kyrkan i Ullerud, eller Gudhems kloster, eller kungamakten, eller  en kombination av de tre. Först ägde Erikska ätten Ullerud och Kil. Gudhem ägde laxfisket på 1100-talet redan (donerat av Erikska ättens kung Knut Eriksson)och Gudhem var knutet till Kil/Apertin före 1250.(diplom) Ca 1180 hade Birger Brosa donerat en del av ”värmlandsfisket” till Riseberga. Kungamakten hade nyttjanderätt till det värdefulla laxfisket, kanske redan på 1000-talet.

Redan tidigt var den Erikska ätten förknippad med Gudhems kloster. Se nedan diplom 1168. Kung Knut är alltså son till kung Erik Jedvardsson, ”Erik den Helige”. Knut blev kung 1167. Hans son Erik Knutsson, kung, hade en son: Erik Eriksson, kallad ”Erik läspe och halte”. Han dog 1250 och det är hans änka Katarina som skänker gårdarna i Kil till Gudhem, avseende apanage för flickan J.

Påven Alexander III stabfäster 1168 all Gudhems egendom som kung Knut (ovan) donerat.

År 1282 ger kung Magnus  Gudhems kloster fiskerätt i Ullerud. Fram till 1280 ägt av bröderna Johan och Birger Filipsson. De avrättades då. Av den latinska texten, vilket ingen verkar ha reagerat på, nämns att denna egendom tillhört Ymseborg i Västergötland, där kung Knut Långe-Knut Eriksson- residerade. Han anses vara en sonson till Erik den Helige, alltså av Erikska ätten. Han hade sönerna Holger och Filip. Båda blev halshuggna, Filip vid Herrevadsbro 1251. Filips söner var ovan nämnda Johan och Birger Filipssöner. Det framstå klart att under 1100-talet tillhörde Ullerud  (Hollerud) den Erikska ätten och att det sorterade under det Erikska Ymseborg. Det visar sig att Erik Läspes och haltes änka ägde Kil, eftersom ger bort gårdarna i Kil till Gudhem. Det troliga apertinentet från början är således under Ymseborg och Erikska ätten, liksom Ullerud med fiskerätten. Som det uttrycks i diplomet 1282: quia pro piscariis, omnibus ad castrum Wmpsæborgh pertinentibus, dictis liberis in precio pecuniam supleuimus, nos partem piscarie salmonum in ampne wllærørh quam possederunt dicti fratres, & nos legaliter post factam redonacionem, sicut premissum est comparauimus, sanctimonialibus gudhemh contulimus eternaliter possidenda

Det kan likagärna ha stått Apertinentibus.

När jag omnämner de tre sanstensdopfuntarna så anmärker säkert den vaksamme att nuvarande kyrkan i Ullerud (nedre) har ju en dopfunt av täljsten, tillverkad av de sk dalslandsgruppen, med spetsbårdsornament runt cuppan. Alldeles så. Den gamla dopfunten av sandsten, med underdel, fot, med runristningar 16 raders futhark, hörde naturligtvis till kyrkan i Ullerud ( nedre) från början, men då (övre Ullerud) blev egen socken övertogs moderkyrkans dopfunt. Att det gått till så finns inga tvivel om. Från början fanns endast ett Ullerud, det som nu kallas Nedre Ullerud. Och det var där sandstensdopfunten från 1100-talet fanns från början. Jag har inte sett att någon noterat detta självklara.

Fernow skriver; ”Nedre Ullerud /yttre Ullerööd var i förr< tidevarvet moderkyra, men ovisst om eller hur länge. Den var liten men byggd av sten. Såsom den av gemene man hålles  för den äldsta i den landsändan, så har den ock haft ganska många märken efter munktiden.”

Under medeltiden gick en led från Ullerud till Fryksdalen. Medskogen ligger som namnet anger, mitt på leden, där finns även Kyrkmyren.

Där har troligen ett härbärge, själahus för pilgrimer, legat. Leden kommer ner vid Södra Ås. Där hittade Roland Kihlstadius i fjol en Vinbergs snigel, ett garanterat fotspår efter munkar, ev. pilgrimer. Det lustiga är att han hittade den på själva leden! Vi har alltså en anslutande led  från öster, till vår fornled. Att det är munkar från Nedre Ullerud som haft Vinbergs sniglar

med i bagaget är det enda troliga. (De utgjorde fastemat) Kanske var det idealisk vägkost, eftersom de hölls levande och färska?

Sagan om Smedsbyringen

Det var en vacker höstdag på 1820-talet. I potatislandet vid torpet Myra, på Smedsby hemman i Östra Ämtervik, går hustrun Brita Olofsdotter och hackar upp potatis. Plötsligt ser hon något glimma till. Hon tar upp föremålet och torkar av det med förklädessnibben…

Det hon hittade var en guldring, från slutet av 1300-talet. I nästan 500 år hade den legat dold där, just vid sidan av den gamla färdleden. Ringen har en inskription: Caspar, Melkior, Baltasar. De tre vise männen. De var under medeltiden vägfarares och särskilt pilgrimers skyddshelgon. De heliga tre konungars reliker finns i Kölnerdomen, vilken i sig utgjorde ett vallfartsmål på medeltiden.

Ringen har ett krönt E. Att detta E är krönt betyder att det är ett helgons namn. Tre helgon finns att välja på: S:ta Elin av Skövde, S:t Erik , S:t Eskil. Ringen var på 1300-talet värd en förmögenhet, ett stort hemman.

1828 utgavs 1 riksdaler och 27 skilling i inlösen av Historiska museet, där ringen nu finns. Det räckte då till några vadmalsvådor.

Vem tappade ringen? En mycket förmögen, svensk färdman/pilgrim. Det kan ha varit Johanniterriddaren Lars Magnusson (Magnus Marinassons ätt) som var av kungligt blod på morssidan. Han ägde bland annat Lysvik och del i Björke, samt många andra gods, i Värmland och i Mellansverige. Mot slutet av sin levnad avsade han sig sin riddarvärdighet och inträdde som munk i Johanniterklostret i Eskilstuna – just det – S:t Eskil! Lars Magnusson var Fryksdalens motsvarighet till ”Arn Magnusson”, fastän i verkligheten.

Men det var nog så att Brita Olofsdotter själv inte fick något i inlösen. Hon dog nämligen 1825. Det var troligen hennes son, soldaten Bössman, som lämnade ringen till inlösen 1828.

Förutom ringen, som var en personlig pilgrimsägodel, så har i Smedsby, vid leden, även hittats en kniv, med skaft av mässing med helgonbilder på och i Bäck, på Björkes dåvarande ägor hittades en sked av brons med en skulptur av S:t Filippos på skaftknoppen. Alla tre fynden är daterade till medeltiden.

Fynden talar för sig själva: Fryksdalen som frekventerad pilgrimsled.

Tillägg juni 2015:

Fyxnäs, Gillberga, var fyndplatsen för en guldring från 1400-talet, med heliga tre konungars namn ingraverade. Fyndet gjordes på strandbrinken nära färjan. (1940-talet)

Pilgrims/helgonring -Fryksdalsringen

Ett tiotal ringar av guld från medeltiden, med kristen prägel, finns på Historiska museet. Två av ringarna är funna vid pilgrimslederna i Värmland, Glavsfjorden och Fryksdalen. Några andra ringar vid kloster, några med okänt ursprung. En ring finns med samma omskrift som Smedsbyringen i Ämtervik, Caspar, Melchior, Balthazar. En resandering, pilgrimsring, kanske tillverkad i Sverige eller utomlands, kanske buren av en europeisk pilgrim på väg till eller på tillbakaväg från Trondheim. Det var ju inte bara i Sverige som de tre konungarna  var pilgrimernas patroner. Ringen kan ha varit i Köln, Compostella, Rom eller Jerusalem. Vem vet. Den som bar ringen var i vart fall mycket förmögen och därmed av förnämt ursprung. Fryksdalsringen är från 1300-talet. Det var under Digerdödens tid i Europa och Fryksdalen. Det hände att Pilgrimer blev ihjälslagna av både bönder och rövare. Men man tappade även saker, t o m ringar på den tiden…Det krönta E som finns i klacken är sannolikt betydande Elin av Skövde.

Ringen finns på Historiska museet vilka även tagit bilden. Tyvärr har man vänt ringen upp och ned.