måndag 15 februari 2016

Lysvik-en förbisedd ort i Värmländsk medeltid del 1

Utdrag ur Roland Kihlstadius, Östra Ämtervik/Karlstad forskning. Citeras ordagrant och med välvillig tillåtelse av honom. Copyrighten är naturligtvis hans. Under rubriken ” Lysvik- en förbisedd ort i Värmländsk medeltid”:

En av fyra ursprungliga socknar i Fryksdals härad i Värmland heter Lysvik, naturskönt belägen med ägor på båda sidor av sjön Övre Fryken. I Kyrkbyn vid sjöns östra strand, nära en vik där ån Lysan mynnar, restes den blivande församlingens äldsta enkla, mörka och låga gudshus. Detta torde ha skett redan i senare hälften av 1100-t, sedan cisterciensermunkar anlänt och slagit sig ner i dalföret med sin ljusa, öppna utsikt. Munkarna kom antagligen från Alvastra kloster, grundat 1143 och tillhörande cistercienserorden. Munkklostret låg vid Omberg i Västra Tollstads sn i Lysings hd, Östergötland. Ordens mest framträdande, tidiga ledare var Bernhard av Clairvaux  (1090-1153).
Anlända missionerande munkar torde ej ha stannat kvar särskilt länge i Lysvik. Orsakerna härtill har varit flera. Medeltidens Lysvik blir ej kvar i klosterägo utan har sedan 1200-t förra hälft tillfallit det världsliga frälset. Vi återkommer till kända fakta härom längre fram."


Pilgrimsvandrarna Åsa Hedström t.v. och Malin Grevillius, på den exakta platsen för Lysviks första stavkyrka. Fernow (1700-talet) kände till kyrkan men anger läget endast som " vid Lysans utlopp". Emellertid kallas platsen än idag för kyrkgärdet och i anslutning till kyrkan finns kyrkkällaren. Pilgrimsleden går precis förbi.(Foto:Bo Ulfvenstierna)






Roland Kihlstadius:

"Det finns en annan infallsvinkel till Lysviks historia, som här bör redovisas. Redan gamle excentriske professorn och smått fantastiske skrönikör Olof Rudbeck d ä (1630-1702) kände till orten Lysvik och ansåg tydligen, att även det övriga dåtida Sverige gott kunde få bekanta sig med socknen. I Rudbecks numera illa beryktade skrytverk ”Atlantica” eller ”Atland”, utgiven i tryck första gången 1679-1702, omtalas i del I. kap.VII (Axel Nelsons upplaga, 1937), att landet fordom varit indelat i hundaren. Ett av dessa kallat ”Twehunda” uppges ha innefattat ”Westmannaland” (Västmanland) ” ok halfwa Wermaland (halva Värmland) med följande uppräknade gränspunkter.”Aros”(Västerås), ”Torsilla” /Torshälla i Södermanland), ”Gulf – spånga” ( Gullspång på gränsen Värmland-Västergötland), ”Dagerström” (Norsälven dvs sjön Frykens utlopp), ”Lydeswijk” (Lysvik), ”Rutefiel” (Rutfjället vid norsk riksgräns VNV Funäsdalen i Jämtland), ”Tranestrand” (socknen Transtrand i Dalarna), ”Saxewall” ( Saxvallen, ort nära norsk riksgräns i Jämtland), ” Norresaxen” ( sjö på gränsen Värmland-Västmanland vid Hällefors), ”Wesman” ( Väsman, sjö vid Ludvika i Dalarna), ”Amungen” ( Amungen, långsträckt sjö på gränsen Dalarna-Hälsingland), ”Kaalbeck” (Kolbäck i Svedvi sn, Västmanland), ”Aroos”(Västerås).
Man kunde ju lämna den fantasifulle Rudbecks märkliga gränsbeskrivning därhän, men betraktas ej utan skepsis omtalade gränspunkter närmare, upptäcks, att flertalet berör forntida färdstråk till både lands och sjöss. Båtledes tog man sej sålunda från Gullspång över Vänern upp i Norsälven och in i Frykensjöarna. Komna till (senare hemmanet) Strandvik – det var här sjöfararna steg i land, därav namnet- i Lysviks sn, hade forntida färdmän därifrån att till fots ta sej fram österut över Hinnershögda i bitvis kuperad terräng, för att efter ung 2,5 mils (ung motsvarande 5 skogsmil) säkert mödosam vandring komma ner i Klarlvens öppna dalföre i N:a Råda sn. Där väntade vidare strapatser och färdriktning mot norr. För pilgrimmer hägrade den norska helgondomen Nidaros (Trondheim) som slutmål.”


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar