Det krävdes organisation för att bistå pilgrimerna

Pilgrimsfärd augusti 2014

Från 4 t om 8 augusti gick Malin Grevillius och Åsa  Hedström den gamla Fryksdalssleden från Illberg till Oleby – Fryksände.

Det står klart att de pilgrimer som gått leden under 300 år måste haft härbärgen, det var ett absolut måste. Ett härbärge måste ha funnits i Gunnarsby/Nilsby. Ett måste ha varit i Bävik vid gården Berg.

Ytterligare vid gården Ämtervik och ett vid Munkebacka. Vidare vid Häljeby. Någon typ äv härbärge vid Björke och Strandvik/Bäcken. Ett säkert vid Lysvik. Troligen ett vid nuvarande Bada herrgård.

Därifrån till Oleby var obebodd urskog. I Frykssände vid forsarna fanns munkar och säkert ett härbärge.

Sträckan Illberg Torsby är drygt 7 mil. Det är inte realistiskt att tro att pilgrimerna färdades mer än en mil per dag. Det stämmer också med indikationerna från härbärgeplatserna ovan.

Man kan anta att en del pilgrimer kunde hyra båt och roddare, en del kanske färdades hela Fryken, en del delsträckor med båt. Så var det på 1600-talet och framåt. Se Gyllenii dagbok.

Förutom härbärgen fanns säkert sk själahus, d v s kojor, enkla, men tak över huvudet. Vi har en sådan Mellan Lysvik och Skoga, som heter Kapuria= koja.

Några få härbärgen kanske hyste övervintrande munkar. T ex Bävik (Vinbergssniglar), Ämtervik, Munkebacka( Källa, pestskråp, beteshage), Häljeby.(Pestskråp) Det kan vara så att härbärgesverksamheten helt eller delvis sköttes av medeltida gillen.(Gillesfana i Lysvik)

Jag skulle tro att flertalet munkar återvände till Skara på senhösten och åter kom i april-maj.       

Någon mat från ortsbefolkningen kunde pilgrimerna inte räkna med. (På sommaren, när de kom, var alla visthus tömda.) Detta måste organiseras från de stora klostren och från Skara. Ett slags tross-verksamhet alltså. Detta var nog en del av missionsverksamheten och en förelöpare till sockenkyrkorna på 1250-talet. Härbärgena var dåtidens soppkök och – sjukstugor. Organisationen måste ha varit ganska avancerad. Ingen av pilgrimslederna, vare sig i västvärmland eller Klarälvdalen eller Fryksdalen skulle ha fungerat det minsta annars. Detta måste man ha helt klart för sig

Flickorna som gått nu är friska, vältränade, i 30-årsåldern, med regnkläder och ordentliga vandringsskor. Mat har kunnat köpas.

Trots detta har färden varit mödosam.

(foto: Bo Ulfvenstierna): Malin och Åsa utanför "pilgrimshärbärget" vid Björketorp, Övernattning och omplåstring och mat.

Under medeltiden fanns inga vandrarkläder, dåliga skor, en del var äldre och sjuka av pilgrimerna. Man kan utgå ifrån att en del faktiskt dog eller blev sjuka. Detta varade under 300 år och krävde definitivt organisation och uppbackning av kloster och kyrkan. Ev av olika gillen.

En annan sak som är definitivt klar är att de inte kunde bära någon packning eller utrustning, utan hade de klövjehästar, som troligen fanns att hyra på olika ställen. Flic korna började med varsin fjällryggsäck på 15 kg. Efter det att Åsas fötter gått sönder, fick hon vandra utan och Malin bar sin. Att en pilgrim skulle haft något att släpa på som översteg fem kg är otänkbart. Detta accentuerar behovet ytterligare av härbärgen. Mat. Kläder skulle torkas. Skavanker ses över. Det fanns rovdjur, rövare.

Den 30/8  kom Malin och Åsa fram till Edet, Oleby. Längre gick inte pilgrimerna utan därifrån lejdes båt över till forssidan, ev Björnidet, där enligt vissa uppgifter Fryksände första kyrka skulle ha legat. En annan uppgift säger att den låg vid Röjdans utlopp, nedanför forsarna.

 Det är inte otänkbart att det var ett härbärge där tjänade som gudstjänstlokal, och att utifrån detta uppstod område för prästbord. Med diverse kringelkrokar har flickorna gått mellan 8-9 mil på fem dagar. De har gått effektivt hela dagarna.

Härbärgesmunkarna kan knappt ha odlat något själva. De hade ingen mark. Det hade ändå inte funnits något att skörda förrän på höstkanten. Hur gjorde man? Troligen tross, laster från Skara, till härbärgena, mat som fördelades under  sommarmånaderna till pilgrimerna.

Från Illberg till Trondheim tog det ca en och en halv månad. Sedan skulle man tillbaks på hösten.

Alltså tre-fyra månader från Skara eller Illberg till Trondheim T/R

Från Röjdåforsarna fortsatte pilgrimerna genom Röjdådalen till Röjden och gränsen och sedan Österdalen

Eller Hamar. Mot Trondheim.

Det är svårt att tänka sig att det per sommar kom några större skaror med pilgrimer. Men det är förstås omöjligt att uppskatta. Vad man däremot får se  eller betänka att det var under många århundraden det pågick, kanske från 1000-talets senare hälft till 1530. Tre-fyra hundra år. Vi har digerdöden mellan 1350-1450 i olika omgångar. Pilgrimsfärderna fortsatte, kanske än mer intensifierades under denna tid. Vedermödorna torde ha varit mycket stora. Pesten drabbade varenda bygd och gård i hela Europa.

På medeltiden var nog själva mödan, slitet, sjukdomar och besvärligheter en nästan prisad del av botgöringen. En del sades gå barfota. Svältande, utmärglade kämpade man sig mot Trondheim.

Framfarten var kanske 8 km per dag, med packdjur, i hyfsat väder. Det borde ha tagit ca 9-10 dagar mellan Illberg till Torsby och 4-5 dagar till gränsen.

Bilden ovan; En pilgrims vedermödor. Malin Grevillius 2014, Badaälven. (foto: Bo Ulfvenstierna)

Man kan bli matt och känna sig uppgiven när man läser något äldre forskares teoretiska utlåtanden vad t ex gäller dagsetapper. Arvid Ernvik (mfl) hävdar att genomsnittet skulle vara 4.4 mil per dag. Någon hävdar sex mil och mer. Bristen på insikt är frustrerande. Översatt skulle det betyda att man skulle ha gått t ex från Illberg till Fryksände på en och en halv dag i så fall. Samtidigt hävdar dessa författare att många var sjuka och lytta. Om föda och tillgången på sådant skrivs bara lakoniskt att ” de kunde få  allmosor av allmogen”. Det är alltså helt teoretiska resonemang utan förankring i verkligheten.

Ernvik anser i boken Olof den helige och eskoleia att Fryksdalen verkligen haft en pilgrimsled. Han ifrågasätter det inte. Utan skriver vid flera tillfällen i boken att så varit fallet. Det är viktigt att notera. Nu är det så att hans nedteckningar byggde till största delen på ortsnamn. Han utgår från detta. Han forskade överhuvudtaget inte i Fryksdalens historia, utan i västvärmland och i Kristinehamnstrakten. På båda dessa ställen var han bosatt och lärare, vilket delvis kan förklara ensidigheten. Senare tiders forskning har emellertid påvisat en större mängd ortsnamn i Fryksdalen, med anknytning till munkar och pilgrimer, än i Klarälvdalen. Detta kände Ernvik inte till. Han drar därför slutsatsen att Fryksdalen var den pilgrimsled som var minst frekventerad. Hade han känt till alla ortsnamn hade  han nödvändigtvis måst tolka det så  att Fryksdalen var lika mycket eller mer frekventerad som pilgrimsled än Klarälvsdalen. Inte heller kände han till de pilgrimsfynd som gjorts. ( se nedan)Att Klarälvsdalen tolkas som en Pilgrimsled kommer sig av 1) Fogden Olof Hååls uppteckning av en folkminnessägen i Dalby, åt dåvarande Antikvitetskollegium 1660. Detta sprids vidare av Fernow 1770. 2) Ortsnamn. Några andra ”bevis” finns icke, vare sig skriftligt eller materiellt. Att det finns en St;Olovsskultur i Norra Ny kyrka säger absolut ingenting om pilgrimsfärder. Olovs skulpturer fanns i många kyrka, i Fryksände till exempel (altarskåp)

Värmlands museum gjorde för ett antal år sedan en undersökning för att försöka finna bevis för OM Klarälvsdalen varit en pilgrimsled. Man hittade inga sådana bevis. I Fryksdalen har vi tre oberoende personliga pilgrimstillhörigheter som hittats: helgonguldringen i Smedsby, Kniven med helgonskulpturerna i Östra Ämtervik och skeden med helgonstaty i Björke. Något sådant har inte hittats i Klarälvsdalen.  Enbart dessa fynd bevisar pilgrimsnärvaro I Fryksdalen. Fynden har hittats omedelbart vid leden. Ringen har dessutom  inkriptionen: Caspar, Melkior, Baltazar = pilgrimernas skyddshelgon.

Jag skriver inte ovanstående för att på något sätt förklena Klarälvsleden. Men sakliga uppgifter måste få kunna framläggas!!

Vid Bada finns några intressanta ortsnamn: Gamla Gården ( som låg på norra sidan älven), i närheten där: Korsbrobråten, alltså en bro över älven som hetat Korsbron – kan emanera från Korstecken, eller möjligen att korsa älven, även en bråte som heter Kungsbrobråten, d v s en bro som hetat Kungsbron.

Ortnamnsälla: SOFI – landsmålsarkivet Uppsala.

8 aug 2014

Bo Ulfvenstierna