Att
hitta en stenåldersboplats – och annat
Det var den 7
juni 2013. Vår yngste son Abjörn
och jag hade varit vid kanalen mot Björken vid Antonström och fiskat. Klockan var sju på kvällen.
Fisket hade gått…sådär. Abjörn var lite trött och det var dags att ge sig hem över.
När vi kom fram till bilen vid bron, såg jag att gärdet upp mot kanten av
berget var plöjt. Jag visste sedan tidigare att det gjorts lösfynd från
stenåldern på andra sidan älven. Att Abjörn, då tio år, var intresserad av
arkeologi, det visste jag ju sedan tidigare. Vi hade varit på flera ”expeditioner”
tillsammans. Nu frågade jag honom: ska vi gå upp och se om vi hittar något,
eftersom det är plöjt? Han var som sagt sliten, men- det ville han.
Det
var upptakten till hur vi fann en fantastisk stenåldersboplats.
Efter att ha gjort fynd av en utsökt bearbetad
pilspets och en flintkniv, mycket flintavslag och mikrospån, flintkärnor,
kvartsavslag, knackstenar, en myckenhet skörbränd sten, kontaktade jag direkt
Länsstyrelsen, Värmlands Museum och arkeolog Hans Olsson.
Därmed var boplatsen skyddad enligt
fornlämningslagen.
Markägaren och representanter för Föreningen Björken
besökte platsen.
Arkeolog Hans Olsson besökte något senare boplatsen,
som då tyvärr var harvad och sådd. Men på grundval av de fynd som insamlats på
ytan, fynd som överlämnades till Hans Olsson och Värmlands Museum, registrerade
Hans Olsson platsen som fast fornlämningsområde. Det är rapporterat till
Riksantikvarieämbetet. Fryksdalsbygden gjorde ett stort reportage. David
Myrehed skrev en fin artikel i hembygdsföreningens tidning Sunne-Bygda.
Längre fram på hösten gjorde jag och Abjörn
tillsammans med Anders Nilsson, Antonström, upptäckten av ytterligare ett
boplatsområde, på norra sidan älven. Skörbränd sten och avslag av
sydskandinavisk flinta.
Sammantaget visar enbart lösfynden, på marken, utan
att någon utgrävning skett, på ett av Värmlands intressantaste boplatsområden
från stenåldern. En boplats som använts under flera tusen år under stenåldern. Pilspetsen
och flintkniven beräknas vara 4800 år
gamla, mikrospånen 6000 år. Olika flintsorter har använts, bl. a.
sydskandinavisk flinta, vilket tyder på handelsförbindelser söderut.
Men
inte nog med det…
Precis på platsen där vi hittade dessa fynd, fanns
även lämningar från järnåldern, med myrjärnsslagg. Vi såg även att det stått
ett hus där, i ”historisk” tid. Vem hade bott där? Ja, vi vet i alla fall vart
huset tog vägen. Det var Abjörns farmorsfarbror, min morfars bror, Ola Blücher,
”Nisse i Harlösa”, som köpt och fraktat det till Björsbyholm, över Björkens is.
På 1920-talet. Stället kallas än idag för Harlösa. Ola var född i Harlösa i
Skåne.
Men alltså inte nog med det. En annan släkting till
oss hade ägt precis denna plats, nämligen lagmanskan Gustava Halenius…
”Majorskan på Ekeby”. Antonström och 6 andra bruk hade hon fått i gåva av
”Altringer”, Bengt Reinhold Antonsson.
Tack vare Abjörns intresse för arkeologi, den där
sommarkvällen, öppnades ett intressant perspektiv på både Fryksdalens
historia och vår egen släkthistoria. Hade han sagt att: nä, vi far hem, så hade
allt varit förborgat.
Mikrospån= små, vassa flintavslag, från en
flintkärna. De användes under äldre stenåldern som hullingar på bland annat
trädpilspetsar. Några tusen år senare gjorde en skicklig flintsmed den ovannämnda
kostbara pilspetsen, helt i flinta, på exakt samma plats.
Bo Ulfvenstierna
foto(David Myrehed)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar