Fryksdalsleden - fornled, handelsled, pilgrimsled

Här vill jag lämna ett litet perspektiv på den trakt leden utgick från, eller rättare sagt – gick genom.

Man kan med fog tala om ett antal tunga kulturområden i Värmland.  Ett är t ex Hammarö, ett annat  är Ullerud (numera kallat nedre och övre Ullerud) Ullerud vid laxforsen är navet, som vi skall se nedan. Ytterligare ett är Värmlandsnäs, Väse, samt – Kil. För fornleden, handelsvägen och missions-och pilgrimsleden är det av största betydelse att vi tar hänsyn till nedanstående. Det är nya dokumentationer, sammanställningar, som tidigare varit förbisedda i forskningen.

För att sammanfatta det nedan skrivna, som är en skiss för internt bruk:

Erikska ätten har ägt Ullerud (Hollerud) och Kil. Via donationer har Gudhems kloster ägt detsamma.

Kil och Ullerud har styrts från det Erikska Ymseborg i Västra Götaland. Kil var ett Apertinentia under Ymseborg, därav Apertin. Namnet Apertin kan kanske även härledas av den amp, damm, som finns vid kyrkan och gårdens tun. Det gamla Apertin låg nämligen inte där det nuvarande ligger!

Redan på 1000-talet fanns Kil med i rikspolitiken, innan Sverige blev Sverige och innan Värmland i dess nuvarande skepnad fanns till. Erikska ättens biskopar och jarlar har färdats på Kils vägar.

Roland Kihlstadius betonar att Kil var ett vägkors. Västerut, förbi kyrkan i Fagerås, gick redan på 1200-talet en urgammal väg ,”till Edaskog”, som Fermow uttrycker det.                                         

 Norrut gick vår besökta led. Österut gick vägen till Hollerud/Ullerud, kyrkan och forsarna. Från söder kom ”vår” led från Hammarö, via Grava. De som kom landvägen från Västergötland följde den historiska Letstigen, till Väse, Östra Fågelvik och skeppades över till Grava vid Almar. Från Segerstad via Nor, Höglunda, Trossnäs kom vägen upp till Kil. Alla dessa leder korsas i Kil, det var en femvägskorsning som egentligen avslöjar en plats för stads d v s köping bildning mkt tidigt, före medeltiden. Det finns  också ett hemman som heter  Köping/Köpung. Kil har legat under Ymseborg, Fryksforsen har varit klosterfiske, först kungaägt, sedan Gudhem, sedan Skänninge. Vid reformationen drogs fisket in till kronan.

Bara detta vägkors är unikt. Vill man ha ett slagord så är ”Alla vägar bär till Kil” med sanning överensstämmande. Åtminstone var det så.

Det är fullt möjligt att Kil fick sitt namn av att det redan under vikingatid och tidig medeltid många hundra år därefter utgjorde en Kil – rent makt- och politiskt sett, från Västgötasidan sett. Det kanske är så att sjöarna, som vilka i sig utgjorde en vattenkil, ändå fick sitt namn av det område som av andra skäl kallades Kilen?

Möjligt är att den Kil som Åsfjorden till Trossnäs och Vänerns vattenkil till Illberg bildar har gett en bygd namnet Kil, Kihlen etc.

Bygden, den tidiga innebörden av härad, blev sedan på 1350-talet just Kils härad.

Det Värmland som kristnades på 1000-talet från Skara ligger söder om den orange linjen. Den gula linjen är den sk Letstigen, som streckad, löper ut i det Arvid Ernvik benämner Edskogleden. Han  säger att detta är den historiskt sett äldsta belagda vägen i ”värmland”. Vad gäller skriftligt belägg kan det vara riktigt. De grönmarkerade vägarna är naturligtvis  mycket äldre, det är fornleder som fanns från bronsåldern och framgent. Att Edskogsledens sträcka från Fröbol till Norge, det han kallar Eskoleia, skulle ha funnnits på järnålder,( 500 f.kr.- ca 600 e.kr. eller vikingatid ( 830-900-talet, är inte realistiskt. Men i Kil, t ex, fanns en korsväg redan då.

Den blå streckade linje norrut är ingen väg, ty det fanns ingen väg. ( En ridstig från Ekshärads kyrka till Fastnäs endast.( Efter 1791) Norr om Sysslebäck fanns inte en ridväg ens, så sent som på 1860-talet.) Detta motsäger naturligtvis inte att det var en pilgrimsled i Klarälvdalen.

De vägar som korsades/korsas i Kil var fornleder. Det finns bosättningar vid Tuvetorp i Fagerås, inte långt från forsarna, bosättningar från både sten, brons och järnålder. På ett och samma ställe. Under järnåldern och folkvandringstiden redan var nog Kil redan ett vägkors. Man luras lite av att Kil mest förknippas med en järnvägsknut och ett slakteri. Samhället var för 150 år sedan inte existerande. Men det var alltså mycket tidigt en kulturell knutpunkt, på ett helt anat sätt än t ex Karlstad/Tingvalla.

Det finna alla skäl att instämma med forskaren Roland Kihlstadius, Karlstad/Östra Ämtervik, när han säger: Värmlands historia är ännu inte skriven. Eftersom jag har en FK i sociologi, tänker jag ofta i sammanhangstermer. Det är fruktbart, för att inte säga nödvändigt, att ha en sådan inställning i historisk forskning.

Ibland kan detta synsätt stjälpa etablerade uppfattningar. Jag skall ge några exempel.

Apertin har gäckat alla tolkningsförsök hittils. Det nu antagna och etablerade är att en munk från Aberdeen ”slog sig ner där” och kallade stället Aberdeen, vilket sedan landade i Apertin. Några fruktbara namnanalyser eller sambandsanalyser har man inte gjort. I gamla dokument läses tex Apportena etc.

Det landområde, plats, där nuvarande Apertin ligger, kallades Kil. Eventuellt pga den vattenkil som bestående av S och N Hyn, i dialekt och gamla dokument kallas sjöarna Kijlen, Kyhl. Så dyker det enastående namnet Apertin upp… och man tvingas fantisera att det är en munk från Aberdeen ”som slagit sig ner” där. Saken är tvärtom den att Apertin kommer sig av latinets pertinent, a pertinent, d v s underlydande. På engelska heter det appurtenant. På gammal svenska Apportena. Åter är det Roland Kihlstadius, som gett denna vink om a pertinentia.

Vi har än idag i fastighetssammanhang ett begrepp som heter servitut. Det betyder ju att man får använda en väg, landområde, eller fastighet, upplåtet, betjänat, tillåtet av s a s stamfastigheten eller ägaren. I kyrkliga sammanhang talar man om annexförsamling t ex.

Namnet Apertin dök upp i tidig medeltid, men det förekommer i skriftligt dokument först på 1300-talet, som utfärdandeort. Namnet hade då varit etablerat något århundrade. Före 1250 donerade änkedrottning Katarina, fd gemål till Erik Läspe och halte, i samråd med bl a sin tredje jarl, vilket var Birger Jarl, till Gudhems kloster i Västergötland, ” gårdarna i Kil, där landbönder nu bor”. Därmed kom Kil ( Kijl, Kyhlen etc) att tillhöra Gudhems kloster, för uppehålle med mera, Kil, gården, blev underlydande Gudhem, a pertinent. Kil hade således varit kungaägt gods tidigare, (Erikska ätten, 1100-tal, huvudfäste Ymseborg) nu blev det apertinent Gudhems cistercienserkloster, nunnekloster.

Något annat Kil i Sverige förekommer inte i medeltidsdiplom runt denna period. Det som kom att kallas Närkes-Kil omnämns först 1301 som Kijl. Visnums-Kil omnämns först 1334 som Kile.

I det följande skall vi se att området Kil lydde, var ett pertinent, a pertinent , under Erikska ättens Ymseborg på 1100-talet.

Det är den sakligaste möjligheten till apertinens.  En annan är, och de hänger ihop:

På 1100-talet fanns tre etablerade kyrkor i Värmland från 1100-talet. Det var Väse, Botilsäter och Ullerud ( det som idag kallas Nedre Ullerud eller Yttre Ullerud.) Dessa kyrkor är de enda i Värmland som har dopfuntar i ornerad sandsten, lika den som finns i Forshem i Västergötland. Dopfuntarna är gjorda i Västergötland. Dessa tre kyrkor var missionskyrkor. Väse låg vid den gamla Letstigen, Botilsäter på Värmlandsnäs, Ullerud vid laxforsen vid Hollerud.                                                                                                                                  

Vid utgrävningar har framkommit att under nuvarande kyrka vid Hollerud, Ullerud, ( senare Katrineberg) fanns en romansk absidkyrka byggd av sten. Dvs som den sk klosterkyrkan från sent 1100-tal på Lurö i Vänern. Platsen Ullerud var så viktig att älven kallades floden wllaeröhr ( se nedan).

Myntfynd från 1100-talets har även gjorts i Ulleruds kyrka vid utgrävning. Det är 580 mynt, de äldsta från Knut Eriksson 1167-96, ärkebiskopen i Uppsala 1190-1215, Erik Eriksson 1220-50, Valdemar 1250-75 och i övrigt hela medeltiden.

Vid utgrävning Botilsäters kyrka 440 mynt, de äldsta Knut Eriksson 1167-96, Erik Knutsson 1208-16.

På Lurö vid kyrkoruinen 1 mynt, Sverre Sigurdsen 1177-1202.

Hammarö 85 mynt, äldst Sverre Sigurdsen 1177-1202, Valdemar 1250-75, Magnus Eriksson  1319-63.

Några andra betydande myntfynd, vad beträffar mängd eller ålder har inte skett i Värmland vid kyrkor. Vi ser att missionskyrkorna från 1100-talet Botilsäter och Ullerud avslöjar en stor mängd mynt. Det pekar på någon typ av ekonomiska centra och penninghantering. Kyrkan och kloster hade dessa kyrkor som handelsplatser för köpande och säljande av varor, dels i form av varor till respektive kloster, dels levererades pengar, för t ex lax.(Ullerud).( Smör, ost m m Botilsäter)

Blickar man på 1100-talet ut över det kyrkliga Värmland, ser man i söder en kyrka, Väse.(träkyrka först) I norr ser man ingen alls. I öster ingen alls. I väster heller ingen. I sydväst Botilsäter. Dessa två kyrkor var byggda som stenkyrkor, från början, det var inte fråga om stavkyrkor av trä, eller andra typer av träkyrkor. Östra Fågelvik och Hammarö var troligen stavkyrkor, mer eller mindre gårdskyrkor. I Gillberga fanns en tidig stenkyrka , samt den sk klosterkyrkan på Lurö.

Hur var det i Kil, Apertin? Helt klart är att den kyrkliga centralpunkten på 1100-talet var Ullerud. Kils socken tillhörde fram till 1350 till Frika härad, vilket på den tiden egentligen betydde ”bygd”, alltså bygden kring Frika älv. (socknarna Segerstad, Frykerud, Nor, Kil). Men någon kyrka att besöka i Frika härad fanns inte före 1200-talet. Kils moderkyrka s a s var Ullerud. (Hollerud). Man räknar med, p g a bla dopfunt och madonnaskulptur, att Kil hade en egen kyrka vid första hälften av 1200-talet. Men missionskyrkan var den i Ullerud och det var dit Kilsborna måst bege sig för kyrkliga ärenden, ty man får utgå ifrån att Kilsborna, åtminstone de flesta, var kristna, d v s  döpta, vid 1100-talets slut.

Vid 1350 skapade Kil ett eget härad, Kils härad. Därvid kom Ullerud att juridisk och kyrkligt att lyda under Kil. Det som från början hade varit moderkyrka, med egen kyrkoherde, blev nu en sockenkyrka, annex till Kils pastorat. För att återgå till Apertinentia/Kil. Möjligheten finns att Kils gård/område uppläts till Ulleruds kyrka redan på 1100-talet, av missionsskäl och rent praktiska skäl. Att Kil/Apertin inte fick någon egen dopfunt förrän på 1200-talet, motsäger inte att det funnits en enkel träkyrka, ett annex, på platsen (På hemmanet Prästbol och Fagerås uppfördes en kyrka, även på 1200_talet, som annex till kyrkan vid Apertin. Ty dop skedde ofta i källor i kyrkans närhet, som bekant. Och vid Kils kyrkplats syns på gamla kartor en sådan vattensamling. (Liksom vid Botilsäter. Vid Väse rann strömmen förbi.)

(Både Kil och Fagerås administrerades kyrkligt vid denna tid från Ullerud. Kyrkohemmanen gränsar till Frikaälv och laxforsen-Friksforsen. Därför är det troligt att även Fryksforsen på 11-1200-talet hörde till Gudhem. I vilket fall till Erikska kungaätten.) Således: Gudhem ägde redan på 1100-talet fiske i Ullerud.(Forsholmen bl a ) Till Gudhem donerades Kil 1250.(Apertin) Så sent som 1528 ägde Gudhems kvarvarande abedissa och nunnor underhållsrätt av Halsmo i Kil, en gård alltid lydande under Apertin. Värmlands lagman Nils Olsson Vinge hade förlänats Gudhem av Gustav Vasa och skulle underhålla kvarvarande nunnor så att de inte svalt ihjäl. Man kan inte se det som en tillfällighet att just Gudhem fick underhåll från Kil/Apertin.

Att Kil skulle ha varit ett apertinentia till en profan institution eller gård är av olika skäl ej troligt. Utan man måste knyta detta underlydande till antingen Kyrkan i Ullerud, eller Gudhems kloster, eller kungamakten, eller  en kombination av de tre. Först ägde Erikska ätten Ullerud och Kil. Gudhem ägde laxfisket på 1100-talet redan (donerat av Erikska ättens kung Knut Eriksson)och Gudhem var knutet till Kil/Apertin före 1250.(diplom) Ca 1180 hade Birger Brosa donerat en del av ”värmlandsfisket” till Riseberga. Kungamakten hade nyttjanderätt till det värdefulla laxfisket, kanske redan på 1000-talet.

Redan tidigt var den Erikska ätten förknippad med Gudhems kloster. Se nedan diplom 1168. Kung Knut är alltså son till kung Erik Jedvardsson, ”Erik den Helige”. Knut blev kung 1167. Hans son Erik Knutsson, kung, hade en son: Erik Eriksson, kallad ”Erik läspe och halte”. Han dog 1250 och det är hans änka Katarina som skänker gårdarna i Kil till Gudhem, avseende apanage för flickan J.

Påven Alexander III stabfäster 1168 all Gudhems egendom som kung Knut (ovan) donerat.

År 1282 ger kung Magnus  Gudhems kloster fiskerätt i Ullerud. Fram till 1280 ägt av bröderna Johan och Birger Filipsson. De avrättades då. Av den latinska texten, vilket ingen verkar ha reagerat på, nämns att denna egendom tillhört Ymseborg i Västergötland, där kung Knut Långe-Knut Eriksson- residerade. Han anses vara en sonson till Erik den Helige, alltså av Erikska ätten. Han hade sönerna Holger och Filip. Båda blev halshuggna, Filip vid Herrevadsbro 1251. Filips söner var ovan nämnda Johan och Birger Filipssöner. Det framstå klart att under 1100-talet tillhörde Ullerud  (Hollerud) den Erikska ätten och att det sorterade under det Erikska Ymseborg. Det visar sig att Erik Läspes och haltes änka ägde Kil, eftersom ger bort gårdarna i Kil till Gudhem. Det troliga apertinentet från början är således under Ymseborg och Erikska ätten, liksom Ullerud med fiskerätten. Som det uttrycks i diplomet 1282: quia pro piscariis, omnibus ad castrum Wmpsæborgh pertinentibus, dictis liberis in precio pecuniam supleuimus, nos partem piscarie salmonum in ampne wllærørh quam possederunt dicti fratres, & nos legaliter post factam redonacionem, sicut premissum est comparauimus, sanctimonialibus gudhemh contulimus eternaliter possidenda

Det kan likagärna ha stått Apertinentibus.

När jag omnämner de tre sanstensdopfuntarna så anmärker säkert den vaksamme att nuvarande kyrkan i Ullerud (nedre) har ju en dopfunt av täljsten, tillverkad av de sk dalslandsgruppen, med spetsbårdsornament runt cuppan. Alldeles så. Den gamla dopfunten av sandsten, med underdel, fot, med runristningar 16 raders futhark, hörde naturligtvis till kyrkan i Ullerud ( nedre) från början, men då (övre Ullerud) blev egen socken övertogs moderkyrkans dopfunt. Att det gått till så finns inga tvivel om. Från början fanns endast ett Ullerud, det som nu kallas Nedre Ullerud. Och det var där sandstensdopfunten från 1100-talet fanns från början. Jag har inte sett att någon noterat detta självklara.

Fernow skriver; ”Nedre Ullerud /yttre Ullerööd var i förr< tidevarvet moderkyra, men ovisst om eller hur länge. Den var liten men byggd av sten. Såsom den av gemene man hålles  för den äldsta i den landsändan, så har den ock haft ganska många märken efter munktiden.”

Under medeltiden gick en led från Ullerud till Fryksdalen. Medskogen ligger som namnet anger, mitt på leden, där finns även Kyrkmyren.

Där har troligen ett härbärge, själahus för pilgrimer, legat. Leden kommer ner vid Södra Ås. Där hittade Roland Kihlstadius i fjol en Vinbergs snigel, ett garanterat fotspår efter munkar, ev. pilgrimer. Det lustiga är att han hittade den på själva leden! Vi har alltså en anslutande led  från öster, till vår fornled. Att det är munkar från Nedre Ullerud som haft Vinbergs sniglar

med i bagaget är det enda troliga. (De utgjorde fastemat) Kanske var det idealisk vägkost, eftersom de hölls levande och färska?