Trätäljaland

”Trätäljaland” nedan står för ett centralområde bestående av  Kil, Ullerudssocknarna, Grava, Segerstad, Nor. Det ligger mellan laxfiskeforsarna, Deje, Skived, Edsvalla, Fryksforsen. Man tror att det är fisket som angett namnet Värmer och Värmland. Det är troligt att det är just detta område som är det område som gett namnet åt Värmland. Fornlederna sammanstrålar i Kilsbygden. Uppenbarligen ett handelscentra under järnålder och folkvandringstid. ( 500 f kr – 700 e kr)Även både tidigare och senare.

Värmeln och Värmskog är sidonamn givna från detta område.

Ovan på kartan kan man se de områden  som jag menar var sjäva kärnvärmland, Kil med alla de tunga laxforsarna inom bekvämt räckhåll- markerade med röda punkter. Näs härad utgjorde nog en självstyrande del, likaså Väse härad. Kils härad och Grums utgjorde nog en enhet.Vart och ett av områdena styrdes av någon småkung. Mitt förslag är att Olof Ingjaldsson satt i Kil. Det vitmarkerade är maktområden. I varje bygd fanns ett centralt kultområde: Ullerön (missionskyrka)Gillberga(missionskyrka) Millesvik (Missionskyrka) Illberg ( missionskyrka)

Självklart lade man kyrkorna vid centrala kultplatser. Man förstår även vilken stor betydelse Frykensjöarna hade för detta kärnområde. Tjära, näver, skinn, järn nedåt.

Det är områden med odlingszon 2 och 3 i princip.

Trätäljaland

På 600-700talet fanns inga gränser i nuvarande mening. Utan snarare hövdingadömen som var avgränsade av ”skog”, Värmskog, Brunskog, Mangskog, Gunnarskog etc.

Skillnaden mellan Norge och Sverige är bland annat den att historieskrivningen skiljer sig åt, d v s de källor som används. I Norge används  den s k sagolitteraturen, som faktiskt är historieskrivning. I Sverige används den inte. I nedlåtande ton talas det i så fall som ”legender”.

När det gäller Olof Ingjaldsson ”Trätälja”, som omnämns bla i Heimskringla, berättas det att han begav sig från Nerike till Värmland. Till den älv ( som kallades Älv, d v s det gamla namnet på klarälven, kallas Älven, Amn, så sent som på 1200-talet i diplommaterial.) som norrifrån faller ut i Vänern. Där, heter det, slog han sig ner. Det står inget om att han då begav sig över älven.

Det finns total enighet om att denna älv var Klarälven.

Fanns det några kunskaper bland kungar i ”sverige” om Värmland så var det att det fanns en älv med otroligt rika laxforsar. Den rikaste var forsen vid Ulls ö, Ullerö. Det var där Olof slog sig ner. Vi kan glömma fantasierna om Säffle, Hjellesgate etc, som Erik Fernow, och endast han, initierade!

Undersöker man fornfyndsmaterialet i Värmland, så är Ullerudsocknarna och Grava de mest rika på  högar som finns. Det gäller hela gravfält och enstaka högar. Tiden rör sig runt 5-600-talet, då det anses att Olof levat och varit ”kung”. Gravskick och gravgåvor pekar åt sveahåll.

För att fatta sig kort så är Ullerudsocknarna platsen för Olovs nedslag och lilla kungavälde. Det är  möjligt och troligt att det utvidgades till att gälla sedemera Grava och Kils socknar.

Vill man ö h t tala om Olov Trätäljabygd så är det inget att välja på. Hade det varit i Norge så hade det varit helt vedertaget.

Både Grava och Kil har omfattande gravfält från järnålder folkvandringstid. Det har varit många slag och drabbningar, det är uppenbart. Detta kärnområde är Trätäljaland.

Ullerud har sitt namn efter vanaguden Ull. På ön, nedanför laxforsarna, var en hednisk offerplats, Ulleröa.

Så sent som i min barndom sa vi som de gamla: Ullerö och Ulleröa, inte Ullerud.

Vår fornled - Fryksdalsleden - kommer från Trätäljaland.

Meriter

Olof "trätälja", enligt sena obestyrkta isländska uppgifter son till sveakonungen Ingjald "illråde" (bd 20) o Göthild av Västergötland.

Uppges ha varit g m Solveg eller Solva, dtr till konung Halvdan "guldtand" av Solör i östra Norge.

Biografi

O, vars historiska existens är oviss, skall enligt Snorre Sturlassons Heimskringla ha växt upp hos sin fosterfader Bove i Västergötland. Sedan fadern begått självmord genom att låta innebränna sig, och Ivar "vid-famne" (bd 20) erövrat hans rike, skall O ha tagit sin tillflykt till Värmland, där han röjde skogar och blev nybyggare, vilket föranledde hans tillnamn. Alltför många flyktingar undan Ivar sökte sig emellertid dit, varför hungersnöd blev följden. Då O ej ansågs offra tillräckligt åt gudarna, skylldes hungersnöden på honom varför han blev innebränd. Heimskringla uppger också, att 0:s son Halvdan "vitben" blev farfars farfars far till konung Harald "hårfagre" av Norge.

Det äldsta skiktet i framställningen om O är några i Heimskringla meddelade strofer om honom ur det sannolikt omkr 900 till ära för en kusin till Harald "hårfagre" diktade genealogiska skaldekvädet Ynglingatal. Det har hävdats att Heimskringlas prosauppgifter om honom beror på att dessa strofer missförståtts. Historia Norvegias, som är äldre än Heimskringla, uppger, att O regerade länge och fredligt och dog i "Swethia". Om Heimskringlas uppgifter om generationsavståndet mellan O och Harald "hårfagre" är riktiga, skulle O ha levt på 600-talet.

Benämningen "0:s hög" för en hög vid Säffle i Värmland torde återgå på lärd kombination, eftersom denna benämning ej kunnat beläggas tidigare än på 1770-talet och högen 1683 kallades Knutsbacken (Nerman 1917 o 1941). De mynt som man på 1700-talet ansåg härröra från O (Brenner) har visats vara betydligt yngre (Schröder).

Författare

Hans Gillingstam

I Ynglingal anges att Olof dog, innebrändes.” mellan Vänern och skogen”. Alltså inte vid Vänern, som det ofta anförs.

På midsommarafton 2015 besökte Abjörn och jag Övre Ulleruds kyrka. Vi såg på dopfunten från 1100 talet. Vi körde över bron till Nyckelby och passerade byn Mykleby- trakten är full av högar och boplatser från 600-talet. Bergen innehåller hyperit.

Vid nedre Ulleruds kyrka som vi besökte framgick att själva kyrkplatsen varit omfluten. Strax söder om kyrkan ligger en rätt hög kulle, vid älven. Det är nog så att det var detta som var själva Ullerö- på kullen har troligen varit en kultplats för Ull. Kyrkan byggdes ca 40 meter nedanför kullen. Man förstår

bättre  varför kyrkan byggdes på en ganska omotiverad och svårt tillgänglig plats. I dubbelt måtto var det på så sätt att man direkt konkurrerade ut den gamla kultplatsen.

                                                                                  Känt mönster i kyrkohistorien. Därför kan man vara ganska övertygad om att det var där, på Ullerön, som kultplatsen varit i årtusenden. Forsens mäktighet talade ju sitt vilda språk för platsens exclusivitet också.

I medeltida diplom talas om Howalderyd, Hollerud etc. Roland Kihlstadius menar att det är platsen för nuvarande Katrineberg, 500 m öster från kyrkan. Ulleröryd, Ollerud etc. det är möjligt att det finns en betydelse om röjningen vid Ullerö med i namnet. Ärsnarast ett gammalt hövdingasäte. Gårdsnamn som Uve och Ullfaxerud i närheten låter ju urtid.

Om ynglingaättens Olof Trätälja verkligen slog sig ner i trakten och skapade ett hövdingadöme, ett kungarike, så var det ett kärnområde, som nödvändigtvis måste ha haft en hel del kontakter med Norge, men även Västergötland. Jag tror att mycket av  nuvarande Värmlands historia under 500-800 talet skedde med Kil/Grava området som kärnområde. Om Olof Trätälja bosatte sig någonstans, själv, med sin hird, så är Kil, kanske Illberg/ Apertin en högst tänkbar plats. Kil var en korsväg tusentals år före Olofs tid. Det var inte Ulleruds socknarna. Det området hade ingen strategisk betydelse för en ”kung”.

Olof var enligt historieskrivningen ointresserad av blot. Vill man spekulera så övergav han nedslagningen vid Ullerö, kultplatsen, lämnade män kvar, en jarl, för att styra hela Ullerö/Hovalderyd området. Själv flyttade han till ”korsvägen” där det passade bättre för en kung att bo. Där höll han ting, troligtvis vid Illberg, för ting måste ha hållits. De som bodde i Ullerudssocknarna kunde vara missnöjda med att han inte deltog i kulten vid Uller ö. Kanske gick det så långt att Ullerö enklaven bröt sig loss och anföll Olof. Att anledningen skulle ha varit missväxt tror jag inte. Utan det var nog så att det var en religionsfråga.

OM det var så att han anfölls och innebrändes. Det finns uppgifter på att han levde länge och dog naturligt i Swethia.

Men Ill – betyder eld. Platsen kallas Eldplatsen, eller Eld berget. Så mycket till berg är det ju inte.

Så vad har Eld-kommit från. Ill-kan betyda Illa- en plats där det hände något mycket Illa. Det heter ju att svearna, när de bränt Olof inne, sedan ångrade sig, förstod att det inte var hans fel med missväxt, och att det de gjort var ett grovt Ill-dåd. Det blev till Illdådsplatsen, Illberg.

Att Illberg var en centralt bebodd plats på 600-talet är helt klart av det stora antal gravhögar som finns på gårdsplatsen. Strax söderom finns Vardberget, (Vårdberget) alltså ett vakt och vårdkaseberg.

På vår resa på midsommarafton träffade vi en man, Gösta Lövgren, vid kyrkan,som var mycket insatt och beläst i Dejes historia. Han berättade att det fanns Vinbergssniglar på hans tomt, i en sluttning ner mot älven, vid forsarna.

Den 9 januari 1367. Rikets marsk, riddaren Erik Kettilsson Puke, sitter i högsätet i salen på Apertin. Vidare finns där andra höga herrar, bl a Hemming Hemmingsson, riddare mfl av rikets män och biskopar.

Vi ser framför oss det ståtliga Apertin och dess riddarsal…men:

Munken från Aberdeen har ju förpassats till fantasiens värld. Låt oss nu syna Apertin lite mer i verklighetens sömmar.

Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, mellan ravinerna, existerade inte före 1650. Det var mest ett blött mygghål. Obebyggt. Det fanns ingen pampig allé.  Strax söder om södra ravinen låg gården Mellby, en liten by.

Strax söder om kyrkan, som ju är borta, på gärdet med fast och lättbrukad sandmylla, låg byn  =Apertin. Flera mangårdsbyggnader, med naturligtvis minst fem uthus per mangård.

Byn Apertin och Mellby jämnades med marken för att inte störa skrytbygget Apertin,  =mellan ravinerna. Det enda som är kvar av det ursprungliga Apertin är namnet. Nuvarande herrgården Apertin ligger alltså INTE på platsen för det urgamla,"

Platsen där riksmarsken Erik Kettilsson utfärdade diplomet 1367 var i byn Apertin. Apportena. Är det så fornnordiskt enkelt?: Ag- grund beväxt sjö – bor – spets, kil- tun – inhägnad gårdsplats. Gården i Kilen, vid sjön med mycket vass och ag. Agbortun.. Apertin skrevs tidigt Apportyn och Apportena i dokument. Detta –tyn-ten-kan vara tun. På Segerstadnäset har vi gårdarna Stora och lilla Abbortan. Någon har föreslagit att namnet betyder intakan där det finns gott om abborre. Tanken är mer riktig än förenämnda tolkare tänkt sig: i namnet aborre ( fisken) så har vi just det for nnordiska ag-abb-och bor-borr-spets. Alla har vi stuckit oss abborrens ryggfena.

Det är inte långt till Abbortyn, Apportyn,Appertun, Appertin. Vi och ortsbefolkningen uttalar ju Apertin, inte efter djuret apa, utan :appertin.

Hur som helst var en fornnordiskt urgammal  gårdsplats som låg där på sandgärdet. Sandmylla är ju  som efterdet märkande för alla gårdar från bondestenålder och bronsålder, något annat kunde inte brukas.

Syftar namnet på apertinens, underlydande, så måste det innebära att hela området kring norra Hyn inkluderades – säkerligen låg all mark under byn Apertin,. Det besvärliga är att om man tolkar namnet efter latinet, så kommer man ändå dithän: vad hette gården, platsen, byn, FÖRST!  Innan det blev underlydande a pertinent! Då ligger Abbortyn naturligt till: gården (tun, tyn) längst in i (bor-borr) den grunda agen. ( Ag, agg, grunda sjön, agen)

På 1300-talet var Apertin själva kyrkbyn i Kils socken, låg bara ett stenkast från kyrkan. När kyrkan byggdes på 1200-talet måste platsen ha ansetts som den mest centrala och mest betydelsefulla i Kils socken. Vad gjorde platsen så speciell? Det måste vara en plats som även var historiskt enastående. Redan på 1200-talet.

Den 22/6 2015 besökte jag platsen för gamla Apertin.. På gärdet som nu var besått syntes där husen stått föga växtkraft och grödan var gulnad. Fosfor i marken?

Pratade med en man som bor i det första arbetarhuset från norr räknat, invid kyrkravinen, och han berättade att det fanns gott om Vinbergssnäckor där. Han visade mig bilder av snäckor, som han tagit med sin mobiltelefon. I det längst sydligt belägna arbetarbostaden upplyste en kvinna att det brukade vara fullt i grusvägen, mitt för kyrkan. Dessa enastående små djur har alltså överlevt och varit sin lilla lokal exakt trogna i 800 år minst!

Pratade senare med arkeolog Hans Olsson, Värmlands museum.