tisdag 25 maj 2021

Välkommen på Fryksdalsleden i sommar!

 Välkommen att vandra på Fryksdalsleden i sommar!

Besök vår hemsida Fryksdalsleden.se, där får du all information om kartor, övernattningsmöjligheter, matställen, spännande sevärdheter och mycket annat. Tommy Bergström har gjort en fin affisch som vi nu håller på och sätter upp på lämpliga anslagstavlor. Torbjörn Wictorin, som sköter hemsidan, kommer att uppdatera denna med eventuella programinslag i sommar, efter leden. Glöm inte att Fryksdalsleden även inbegriper alla de tre Frykensjöarna, så även ni båtburna är pilgrimer. Många lämningar syns faktiskt bäst från sjösidan. Det finns sjösättningsramper i Fryksta, Östra Emtervik, Sunne och Torsby, för att nämna några platser. I Sunne finns en fin marina, med gästplatser. Och hela västra landsidan av Frykensjöarna är förstås lika mycket Pilgrimsland och har varit det från början! Många speciella platser finns att besöka och ta del av där också.

Så välkomna till en fin Pilgrims sommar! 

P.S. I Östra Emtervik finns en fantastiskt fin ny lantaffär, med kafferosteri, spännande matsortiment-förutom husmanskost och basvaror. Där kan man t ex äta lunch eller beställa en lunchlåda- Finns på FB Svanviks handel.

söndag 31 januari 2021

Korsnamn efter pilgrimslederna

 I den katolska världen i Europa finns efter gamla vägar små "helgonskåp" uppsatta. Jag har själv sett sådana i Italien, men även på Kreta t ex. Man kunde stanna vid detta vägmärke, be, tända ett ljus. En enklare variant var ett träkors. Men en böneplats var och är det.

Det finns flera intressanta sådana platser i Värmland, efter lederna. Med namnet Kors faktiskt. Som inte har uppkommit genom verbet korsa, utan som måste emanera ur ett kors. Från Risäter i Deje går en urgammal led. Den kallas- troligen utan att man vet varför - för Korsvägen.  Följer man denna väg norrut, svänger den av mot sydändan av Visten, Vid Arnäs. Där finnes då en bergshöjd, som bär namnet Korsvägs höjden. Om man så fortsatt på den väg som fått namnet Korsvägen, så kommer man så småningom till Hedegården och norr om denna ett ställe, som - ja, heter just Korset.

Forskaren Arvid Ernvik tog detta med namn mycket seriöst. I Ambjörby, efter Klarälvsleden, finns Korsmon, eller på moderna kartor Krusmon. Ernvik anser att det varit platsen för just ett kors, som varit rest av pilgrimer, men naturligtvis borta ur mannaminnet. Men namnet från medeltiden finns kvar.

För Fryksdalsledens vid kommande har har vi i Nilsby, en udde som sticker ut i Nilsbysundet, norr om den gamla färjeplatsen och nuvarande landsvägsbro. Denna udde kallas på äldre kartor Korsudden. Jag är övertygad om att det inte har med korsandet av sundet att göra, och att udden därför fått sitt namn, det är sekundärt. Det primära är att det stått ett kors där, både för vägfarande och kanske i synnerhet sjöfarande pilgrimer. En plats för välsignelse och bön, precis som ännu idag i medelhavsländerna. 

Vägen/leden från Deje förbi Korsvägshöjden och Vistens sydände kommer ut i Nilsby och ansluter till Fryksdalsleden. Denna urgamla led från Deje är utan tvekan också en forn-handels och pilgrimsled.

I västra Värmland finns efter Edskogsleden Korsbyn, Korsmon,Korset. Söder om Karlanda åter ett Korsbyn. Det råder väl ingen tvekan om att alla dessa Korsplatser har med pilgrimer att göra.


fredag 29 januari 2021

Om Själahus efter Fyksdalsleden

 Alsnö stadgar, nedskrevs 1280. Den drivande kraften var kung Magnus Ladulås och det som här närmast tänker påtalas, är den första av dessa fem stadgar. Den handlar om att herremän av olika slag - präster, konungsliga tjänstemän, frälsemän med flera -  under medeltiden hade haft den självpåtagna ovanan att våldgästa allmogen, för att där, utan ersättning till bonden, äta upp hans hushålls mat mat och inkvartera sig och sitt följe i huset och ta för sig av bondens foder till hästarna de red på. Med andra ord: en kvalificerad våldgästning och  ett förtryck. 

Med Alsnö stadga blev detta förbjudet. Ersättning för allt skulle betalas till bonden. Bröt herrarna mot detta blev det dryga böter och till och med kunde det resultera i landsförvisning, eller att de blev dömda fredlösa.

Efter de få vägar som fanns, skulle det inrättas ställen som kunde tillhandahålla mat och härbärge. Detta kom att benämnas Tavernor, ett slags förelöpare till Gästgiverierna. Kyrkan hade å sin sida redan ett utbyggt nät av härbärgen, som kunde kallas för själahus. Dessa låg efter de etablerade pilgrimslederna. Men forskarna tror att det redan före kristendomens etablering i Sverige, fanns en typ av härbärgen för resande, på de forn-och handelsleder som fanns. Själahusen, eller Pilgrimshärbärgena, hade en föregångare. På 1200-talet fanns  så kallade stugukarlar. De fick ett gårdsområde sig tilldelat av kyrkan, blev vad man kan kalla värdshusvärdar. Förutom jord att bruka fick skattefrihet och fick betalning av gästande.Vi har flera medeltidsdiplom som vittnar om systemet med själahus och hur de subventionerades av kyrkan och kloster. Det finns till och med en runsten som vittnar om Själahus, redan på 1000-talet. 

Det torde ha funnits ett flertal Själahus/rasthärbärgen efter Fryksdalsleden. Det är möjligt - och kanske mest troligt- att dessa låg på samma plats som de pilgrimshärbärgen som användes när pilgrimsvandringarna kom igång. Och för Fryksdalsleden var det ju som vi vet, inte bara pilgrimer på landvägen, på den urgamla forn- och handelsleden som pilgrimer använde, utan även, och det förtjänar att inskärpas, användes sjön som färdled. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det finns en Pilgrims-kyrka i Östra Emtervik. Högst troligt fanns på samma plats, ett Själahus där, redan innan kristendomen var etablerad i Värmland. Själahuset övergick sedan till Pilgrimshärbärge, sedan till gårdskyrka, och först därpå till sockenkyrka på 1100-talets slut, möjligen 1200-talets början. Denna lilla kyrkplats, som nu är utmärkt, är märkvärdigare historiskt sett än man tror. Tyvärr aktade nuvarande församling/pastorat parkeringen för bilar högre, än 1200-talskyrkans sakristia= man klippte av ca två meter, av stockmarkeringen, som borde gått in på parkeringen.  En del av sakristian ligger nu under parkeringen, där bilar kör. Det kan man kalla helgerån. Detta upprör mig och det upprörde forskaren och hembygdsvännen Roland Kihlstadius väldigt mycket.

torsdag 24 december 2020

God början på jul och nytt år!

 Jag tar mig friheten att å Fryksdalsledens vägnar önska alla en God Jul och Gott Nytt år!

Det är en annorlunda jul i år. Men läser man i alla kyrkoböcker och handlingar som ger upplysningar om människors liv förr, på allmogetiden, så ställer man sig frågan gång på gång: hur överlevde folk? Sjukdomar och pandemier, mycket tunga skattepålagor från krona och kyrka. Ont om mat och det nödvändigaste. Krig. Utskrivningar. Alla dessa våra tidigare generationer fick kämpa på olika sått. Och det gjorde dom. Och det får vi nu i dag också göra. Livet går alltid vidare och naturen bestämmer, inte tvärtom: vi bestämmer inte över naturen -- vi är en del av den och borde förstå det.

Men som sagt: ha en fridsam jul!

söndag 22 november 2020

Roland Kihlstadius



Värmland har mist en stor kulturpersonlighet: Roland Kihlstadius. Stilla insomnade han för ett tag sedan i sitt hem i Karlstad. I Fryksdalen och särskilt Östra Ämtervik var han med sin kunskap om allt som rörde bygden helt enastående. Han tillbringade somrarna på Lillebo, hans oas, alleles nära Ås brunn och hembygdsgården. Där träffade jag honom första gången för ett tiotal år sedan. Vi kom att ha många intressanta samtal genom åren. Även per telefon och via pappersbrev.

Han var en forskare av stort mått. Den här bloggen hade inte funnits utan honom. Boken Friggas dal inte heller och inte Fryksdalsleden. Själv var han för blygsam att ta till sig detta faktum. Men det var genom honom jag började forska om Frigga och Vanakulturen, efter samtal om varför Fryken hade detta namn och varför de allra flesta gravrösen ligger alldeles vid sjöstranden. Detta ledde i sin tur till upptäckten av en uråldrig väg, en fornled, handelsled och så småningom pilgrimsled-Fryksdalsleden. Vi förde hela tiden en dialog omkring detta. Och om de forna, första gårdarna, Vikgårdarna, som jag kallar det. Nu har han lämnat stafettpinnen vidare, efter att ha lagt grunden till och utvecklat och påvisat så mycket av Fryksdalens historia. Det finns säkert anledning att återkomma till Roland i denna blogg och i Östra Ämterviks hembygdsförening, Han lämnade ett stort arkivmaterial efter sig, för vidare forskning. Och många ljusa och trevliga minnen gav han oss som kände honom. En gentleman och fin människa.

lördag 15 augusti 2020

Vanernas Fryksdal

 

” Det som gör mig frimodig, om jag får uttrycka mig så, är delvis den yttrandefrihet som är sed i mitt land. Hos oss är det nämligen inte personen utan argumenten som väger tyngst” (Columbas i ett brev till Bonifatius IV ( 608 -615)



Tidsperiod för Vanakulturen


I grova drag 1800-600 fkr. (äldre och yngre bronsåldern) samt 600 f.kr 800 e.kr (äldre och yngre järnålder). ”Vikingatiden” ca 800- 1100. Vanakulturens högperiod låg före tideräkningens början, därefter assimilerades kulturen så småningom in i Asa-kulturen, den ”manliga” som nådde sitt framträdande genomslag ca 800, i ”vikingatiden”. Med Nidhögg & Co, alltså Lindormarna,

”drakarna”, krigets och dödens symbol i skeppens framstammar, som var den sista synen för mången.


Men inte alltid hade det varit så. Ungefär 1500 f.kr till 500 e. kr, så rådde Vanakulturen, den kvinnligt betonade fruktbarhetskulturen, där gudomen Frigg, med aspekterna bl.a. Freja, Frigga, Frej, Hlin, Liudrhgud, allt kvinnligt, (t o m Frej som kvinnlig) rådde och de som skötte kulten var kvinnor, dvs kulten och därmed kulturen, var kvinnlig, och styrdes av den kvinnliga gudome och hennes kvinnliga aspekter. (Jfr Fader, Son, Ande, kristendomens aspekter på den manlige Guden) Denna kvinnliga kultur benämns Vanaätten, till skillnad för den senare uppkomna manliga, stridslystna Asaätten. Som, något litet kategoriskt uttryckt, utmynnat i ”kapitalismen” och skövlande av den natur som Vanerna, den kvinnostyrda kulturen, tvärtemot hedrade och såg som helig. Och det är ingen tvekan om att gubb-asen , eller ”asen-asarna”, förstörde denna fredliga kultur.


Vanernas kultur var av nödvändighet fredlig, vänsäll, vänskaplig, vän, vänlig osv. Men de har även myntat innebörden i t ex vansinnig, ty i sejden var det ekstas som rådde och tex vanadrottningen i Osebergaskeppet hade en skinnpung med Cannabisfrön med sig i graven-båten. (Det betyder inte att Vanerna var knarkare kultur och att båten var en kvart) Syftet var alltigenom religiöst och nyttjades av hovgydjan vid sejden.


Ofta har namnet Lysvik lättsinnigt tolkats som att det är en ljus, fin sandstrand där. Därav namnet,

tror man. Jag vill ta exemplet Lysvik, för att peka på att det ofta ligger djupare och ålderdomligare orsaker bakom namn.

På medeltiden( 1268) skrivs namnet Lythervik. Sedan Liudervik och ibland Ljuder –Liiudervik. Att det är en vik är otvetydigt Men märk väl att det är vikens namn som gett namn åt Lysvik och inte tvärt om, viken är från början ej namngiven efter inte namngivet efter något hemman t ex.. Men Liudher -? Namnet idag är ju Ransbyviken, förvisso ett urgammalt hemma. Men innan Ransby existerade som hemman fanns liudrhrvik. Liudrhgud var ett av vanagudomen Freyas namn (aspekter). Men skulle då Frigg/Freya ha något med Lysvik att göra? Här kommer viken, sjön in i spelet. I äldre skrifter Friken, Frijken. Fryksforsen i Frikaälven skrevs så sent som på 1600-talet Friggsforsen = Frigg/Frigga/Freya. Tydligare kan ej sambandet mellan Liudrh (Friggas) vik i hennes sjö, Frijken anvisas. I Mecklenburgdokumentet från 200-talet skrivs Frija om Frigg/Freya. Frigg var Vanernas gudom, från hennes sjö, rann hennes älv, Friggsälven ( bildande det som på 1200-1300-talet kallades Frikahärad, inkluderande Nor, Grums, Segerstad ) och rann ut i Vänern, vanernas sjö. Fryken, Friggsälven-det som idag kallas Norsälven-och Vänern, således ett sammanhängande område, vanernas och dess högsta gudom Friggas. Det var ett kult, dvs kulturområde. Det troliga är att namnet Lysvik uppkommit av att älven Lysan/Lidan från sjön Lidsjön utrinner i viken. Kort sagt, viken där Lidan rinner ut. Lidervik.

Lidsjön kan härleda sitt namn från liudergud enligt ovan.


Men tillbaks till exemplet Lysvik: Nu hör till saken att i viken ligger det mycket gamla hemmanet Lund, som fått sitt namn efter den lund och offerkälla, som än idag gör sig påmind och medför att marken är oexploaterbart för Sunne kommun. Det är för blött, kan inte utdikas. Pålning blir för dyrt. Det är alltså en kult och offerplats för Freja-kulten, hon som var fruktbarhetens och vattnets gudom.

Vid samma Lund kom Lysviks andra kyrka att bli placerad ca 1200., en stavkyrka. Men mera därom så småningom. För fortsatt läsning bör man lägga på minnet att sjön Fryken var en helig sjö i hela sin längd, 8 mil och namnet var Friggas sjö och dalen kallades Friggsdalen. Aspekten Frigg hade hand om marken, Freja om vatten och myrmarker, vilket vi vet det fanns gott om i Fryksdalen.


Religionshistorikern Britt-Marie Näsström(Nordiska gudinnor, 2009) s.30: ”Inga ortnamn anknyter dock till mossar eller sjöar”( vad gäller Frigga) Det är en utmärkt bok, men Fryksdalen har hon missat, troligast för att det rör sig om en sjö och dalgång som är 8 mil lång, dvs ett helt kult/kultur område. Det är lätt att inte se skogen för bara träd.

Detta gör bl.a Fryksdalen helt unik, liksom att hela sjön och dalen och dess utloppsälv är uppkallad efter den kvinnliga gudomen. Inget sådant stort, sammanhängande kultområde finns i någon annanstans i landet.


Låt oss se på denna sjö och dalgång. Vi börjar vid Fryksforsen, i Frykerud. Där hittar vi genast åter ett hemman i närheten av forsen, Lund, en offerlund, som liksom i Lysvik hemmanet namn. Jodå, Frykeruds medeltidskyrka – nu riven - låg på Lunds mark. Precis som i Lysvik. Det är enkel missionsstrategi bakom detta. Kulten i Frykeruds Lund och Lysviks Lund har naturligtvis haft gemensam gudom ( Apropå Lund och källor, många av oss har väl sett källan under Lunds domkyrka?

Strategin var densamma i dessa tre Lund. Och på de allra flesta andra platser i landet.)

Just nedanför kullen där kyrkan låg fanns en källa.

Nu fortsätter vi norrut på Frykens östra sida och kommer fram till Fölsvik i Östra Ämterviks socken.

Dags att titta på detta märkliga namn Föls vik (gen.) I äldre tider skrevs namnet Fulles vik och Folles vik. Viken har gett namn åt hemmanet, ej tvärtom.

Vi som nu vet att Fryken var Friggas sjö, upptäcker snart att en aspekt av henne, hennes nämaste förtrogna ”hovgydja” hetta Fulla. Märk att det är en aspekt av Frigga själv, liksom Liudhrgud i Lysvik. Det är Fullas vik=Friggas vik. Helt i samklang med Frigga kulten.Den senaste forskningen ger dock vid handen att Hemmanet Rud och Rudsviken är det ursprungliga Fölsvik. Och att Fölsvik, nuvarande, var en utflyttning från Rud-Fölsviksbäcken rinner nämligen ut i Rudsviken och kommer från Fölsjön. Jfr ålven Lidan/lysan från Lidsjön vad gäller Lysvik.Vid Rud ( Fölsvik) finns Vinbergssniglar en säker reminiscens av ett munkhärbärge.

Så länge människor bott i Fryksdalen har Rud/Fölsvik varit bebyggt. Det är en magnifik by, med milsvid utsikt över Fryken och förstås placerad på strandsluttningen och gränsande till sjön. Där många gravrösen finns. Dock: se ovan! Men det återkommer vi till. Nu fortsätter vi norrut till grannhemmanet Bävik. Troligen en stor kultplatsen i dalen. Där återfinns på gården Berg, som ligger på en hyperitklack med häpnadsväckande växtlighet, en kultort. Alldeles invid lunden låg gården Storsta Detta sta är inte att tolka som ”stad” tex. Som Bondestad e.dyl. Isåfall hade det skrivits ut. Det finns flera Sta i Fölsvik Bävik och vi kommer snart till Stavik, ett lika vackert ställe som Fölsvik, placerat i sluttningen och gränsande till sjön.

Här är det fråga ej om –stad, utan stav. Freja var den stora stavbärerskan, staven var hennes attribut, ungefär som en riksspira. Inför hennes stav(gudomliga attribut) offrade man. Åtminstone i Fryksdalen säger vi ” ta till tiggarstaven”. Med detta urgamla attribut var det inte så förödmjukande att tigga. De som hade det lite bättre ”offrade en sillstjärt eller två” inför respekten för staven, ty i folksjälen levde sedvänjor kvar sedan Friggakulten. Vi skall ta fler exempel på detta längre fram i texten.

Vad Bävik betyder? Det skrevs i äldre tid Bädes vik samma som Bada längre norrut. Bade och Bäde syftar på Balder, Friggas son. Någon Bade eller Bäde har aldrig gett namn åt en ort på den tid vi nu rör oss. Lägg märke till att hemmanet fått namn efter viken, ej tvärtom. Det var långt senare som mansnamn som Skägge och Gulle fick hemman uppkallade efter sig. Vid Bävik finns Vinbergssniglar en omisskänlig lämning efter ett munkhärbärge.


Nu är vi framme vid nästa vik. Lägg märke till att det rör sig om vikar där vattendrag löper ut – de vattnar ju den heliga sjön och är därför i sig heliga. I denna vik rinner Ämtan ut, därav Ämtervik förstås, ”viken där älven rinner ut”. Medeltiden Amp, Ampt, sedermera Ämp Ämpt, jfr Gullspångsålvens utlopp, medeltiden Amp som gav namn åt Amnehärad. Ämtervik. På kullen eller berget ovanför viken med åmynningen, låg en lund, sk Herrestadsudden,med många gravrösen, 19 st. Naturligtvis förlades den första kyrkan dit, vid Pråstbol,och alldeles i närheten står nuvarande kyrka. I denna lund har det varit vanakult dvs Friggakult. Återkommer om det. Fortsätter norrut. Stavik har vi i korthet berört och vi kommer till Monkbôl, eller på svenska Munkebacka. På hemmanet Askers by ägor, dvs kyrkogods på 1100-talets början och framgent.I Ämtervik har fyra kyrkor funnits: pilgrims/stavkyrkan strax nedanför vikingaården Ämtervik, trettonhundratals kyrkan uppe åsen (nuvarande kyrkogård) denna brann 1781, en Interimkyrka byggdes i korsform strax i närheten, samt den fjärde kyrkan, stenkyrkan från 1700 talets slut. De tre första kyrkornas placering är nu fixerade och uppmätta.

Nu är vi snart framme vid de gamla kronogodsen Heljeby och Gylleby och där ser vi, mitt på det gamla offerberget, Sunne kyrka. Gården Swnd var mycket tidigt kronogods, skänktes till kyrkplats och gäll runt 1150 talet. Sunne har alltid varit ett regalkyrkogods, alltså kungen skulle ha sitt ord med i tillsättning av kyrkoherde, ända från början. Men har inte alltid kyrkan legat på nuvarande plats? Nej. Den låg den låg ca 40 meter rakt österut från nuvarande  kyrka, platsen fixerad och uppmätt. Det var en stavkyrka, som utbyggdes. Gamla gården Sund låg mellan  nuvarande nya kyrkogårdens område och gränsade till denna. Gården och dess byggnader är fixerade och den innehöll 7 större hus. Den blev alltså prästgård för första kyrkoherden i början av 1200-talet och framgent, till 1568 då den nerbrädes av Norskarna. 


Fortsatt norrut till Björke, där Björka älv rinner ut i lunden där nuvarande herrgården är belägen. Herrgården är dock ett sent fenomen i Björkegodsets historia, men där herrgården nu ligger låg även den offerkälla som nu offrats själv och blivit igenfylld för att bereda plats för en tennisbana. Även Björke har vi anledning att återkomma till.

Lysvik har vi talat om, där Lysa älv rinner ut, stod den första gårdskyrkan, innan den första stavkyrkan blev byggd vid Lund, något hundratal meter längre bort i viken. Lagman Höld donerade år 1268 bl.a Lythervik till Riseberga kloster. Det hade då redan tillhört Riseberga . Konungen avsatte marken där Lund stod och står, till klostergods och hemmanet heter än idag kyrkbyn. Något som kan verka förbryllande eftersom ingen ortsbo i dag vet att det stått en kyrka där. Ty tredje och nuvarande kyrka ligger på sandåsen på Stävarbys hemman. Vi är så tränade nu att vi utläser stavar i pluralis i detta namn. Dvs Friggas attribut, stavbärerskan.

Den första gårdskyrkan invid Lysans (upprinner i Lisjön – Liudrh ) utlopp mäter 5 ggr 10 meter exakt, Tre personer känner till den exakta platsen och måtte: Roland Kihlstadius, David Myrehed och jag. Ett tiotal meter därifrån ligger enligt muntlig tradition ” körk-källaren” och i åkern har man funnit ben vid plöjning.


Vi går vidare till Bada älvens utlopp, där gravrösen hittats och där kulten fanns.

Längst i norr, vid Torsbyälvens utlopp, låg den första kyrkan, en stavkyrka förstås. (Efter byggnadstekniken)


På östra sidan sjön finns alla dessa lundar, vid älvarnas utlopp. Alla gravrösen på 8 mils sträcka ligger så nära vattnet, den heliga, Friggas sjö, som möjligt. Alla på östra stranden. På västra sidan finns ej

Lundar eller kyrkor, mer än Västra Ämterviks kyrka, som är av i sammanhanget sent datum. (1662, annex till Östra länge) Tidigare roddes över sjön, till Ämtervik, liksom från västra stranden, mittemot Lysvik, till Lysvik, med stora kyrkbåtar, av vikingatida modell.


Vi har 9 platser, Lundar som tillhörde vanakulten: Fölsvik, Bävik, Stavik, Ämtervik , Sund, Björke, Lysvik, Bada, , Torsby. Märk väl alla på östra stranden, vid älvarnas utlopp och vikarna som i flera fall fått namn av gudomen. Kanske var antalet lundar/kultplatser inte helt en tillfällighet, 9 var ett heligt tal i vanakulten. Vi har nämligen ytterligare några vik-gårdar, t ex vitteby, med vik. Men antalet kultplatser var möjligen begränsat av det heliga talet 9. Så pass organiserad var naturligtvis kulten i Fryksdalen, vid tillfället och tidspunkten. Att den var enhetlig råder inte minsta tvivel om, inte minst i geografisk utsträckning.


Till följd av missionsstrategien byggde de första och kyrkorna i Östra Ämtervik Sund, Lysvik, Torsby.

Munkarna var av cicterciensordern och från Varnhem. De hade vackra, lummiga platser och vattendrag i blodet kan man säga, naturnära som de var.

Vi ser alltså ett mönster, likadant i hela Fryksdalen, 8 mil:


Det vi här kallar lundar var verkligen lundar med offerkällor. Dessa platser ligger för det första i omedelbar i anslutning till sjön, , samma sjö, Fryken. Vid alla dessa 9 lundar utmynnar större eller mindre älvar i Fryken. Älvmynningarna har, kan man konstatera, haft en helt avgörande roll i placerandet av kultplats. Några andra kultplatser har ej påvisats i Fryksdalen. Sjön och älvarnas utlopp har haft en avgörande verkan för anläggandet av kultplats. Vi ser samma sak vad gäller begravnings-skick. Detta är rösgravar från vanakulturens 1500f.kr-800 e.kr. Man har ofta grubblat över varför dessa för det första bara finns på östra stranden av sjön, samt varför de är belägna så nära sjön som möjligt, i vissa fall nästan i strandlinjen. Begravnings-skickat är det samma på en sträcka av de 8 mil sjön utgör.


Detta är ättegravar, för de 9 kultplatsernas, ätteområden. Detta kan lätt konstateras på en karta, geografiskt sett. De ligger så nära sjön som möjligt: ja, sjön var ju det heliga vattnet, gudomens egen sjö, det gällde att komma så nära som möjligt. I stället för nutidens kö-system på längden, hade man det rättvist på bredden, ingen fick på det sättet någon plats längre från gudomen än någon annan.

Inte med undantag av de gravar som finns längst västerut på Malön, där troligen höga funktionärer i kulten fått sina gravplatser, helt omflutna av helighet. (Jfr Osebergadrottningen) Gudomen för deras kult och kultur var Frigg/med hennes olika aspekter. Även kristendomen har ju aspekter på den ende Guden: Fader, Son, Ande.

Man skall inte inbilla sig att någon annan gudom tillbads, dvs att detta är lundar för en manlig asa-tro

-det fanns två kult/kulturvarianter vid denna tid, det ena vanernas, den kvinnliga fruktbarhets kulturen och asakulten/den manliga med stridsgudar som Oden, Tor för att nämna de främsta. Som, märk väl, uppträdde först senare. När lundarna och gravarna användes är vi tidsmässigt i ren vana-kultur, ej den manliga asa-kulturen.

Hästen var det verkligt heliga djuret i vanakulturen. I Osebergaskeppet ligger inte mindre än 15 hästhuvuden, ingen försedd med seltyg, utan rena offer. De var inte avsedda att rida till Valhall på, utan deras helighet var så stark och de knöt den avlidne till gudomen, d v s Frigg/Freya etc


I Friggas dalgång har tre oberoende sådana hästoffer påträffats i gravarna, från Valum i söder vid Friggaälvens strand, vid Östra Ämtervik, och vid Bada. Inget av fallen anger några rester av seltyg, spännen etc. Det är rena offer, som ingår i begravningsriten, vanakultur, Frejas, precis som i fallet med Osebergas Freja drottning, som även hade andra Freja attribut med i graven- skeppet, staven, lindad med lin. Freja var linets gudinna, namnet i det sammanhanget var Hlin. Hon var också bröllopets gudom. Än i mannaminne här i Friggas dal lever detta kvar: när kvinnorna , absolut exklusivt kvinnor, samlades att bereda linet vid linbastun, kallades den som hade ansvaret för detta ”bruden”, ”brura”. Ingen visste förstås vad det kom sig av. Det var ju ingen brud i egentlig mening, och även om det som oftast var en erfaren gammal kvinna, kallades hon ”brura”. Detta är reminiscenser från vanakulturen och Frigga, liksom staven, tiggarstaven, den stav som i Osebergaskeppet synes ha varit lindad med lin, Osebergadrottningens, Gudomens stav.


Det är också dokumenterat att det förekom många rent sexuella/erotiska anspelningar i tal och åthävor vid linbastuarna, så pass att manfolk gick och smög i buskarna . De här ”riterna” i samband med linets, Hlins-Friggas, handhavande talade än för bara hundra år sedan om Frigga kulten.

Ofta överlevde kultyttringar i skymundan, i den grå vardagen. Ett annat exempel är galdrarna, med den speciella sångteknik som bara kvinnor kan tillägna sig.(Där av vet vi att kvinnor skötte sejdens galdrar, något annat var tekniskt omöjligt, som det heter idag) Denna galderteknik har tills för ett hundratal år sedan levat på varende säter i Fryksdalen, öht i hela fäbodsområdet, under namn som lull och lill (värmland) kölning, kulning (dalarna) kaukning (jämtland). Det är direkt kvarlevor av den kvinnliga sejdens galdrar. Och Frigga – ja hon var sejdens gudom. Den som har hört en äkta lull framföras glömmer det ej. Första gången jag själv hörde det, var det så överväldigande att jag plötsligt brast ut i gråt. Detta skedde i Dalby, den gamla kvinnan hette Sofia Lång, liten och skör. Men den ljudstyrka varmed galdern eller lullen framfördes var rent chockartad stark, och melodiskt mycket vacker. Gripande var ordet. Detta utlöste reaktionen av okontrollerad gråt, vilket visar att galdern träffat rätt, in i själen.


Sammanfattar vi det hittills skrivna, så fanns i Fryksdalen en vanakultur mellan 1 500 f.kr-800 e.kr.

Detta var en fruktbarhetskultur, närhet till skapelsen var poängen. På kristet språk kan man adekvat kalla det en skapelseteologi. Gudomen, med olika aspekter var kvinnlig: Frigg, Freya, Frigga. Ja hon hade till och med en manlig aspekt: Frej. Vi har konstaterat kultplatserna, 9 st, dessas beroende av placeringen vid/av sjön, Friggas sjö, och vid de lundarna utfallande, lika heliga, älvarna.

Vi har sett hur och var de på den tiden existerande ättegårdarna fanns, en del med namn av Frigga själv, vi har kunnat konstatera att begravningsseden är helt anknuten till Gudomens egen sjö, och att begravningsfälten, rösena, är grupperade enligt ättegården, som i sin tur är koncentrerad vid kultlundarna.

Rösenas gruppering är alltså ättegravar. Rösena kan mycket bekvämare ha placerats på annan plats än vid själva sjöstranden, men då hade poängen fallit: man hade ej varit så nära gudomens sjö, som möjligt. Det fick kosta vad det ville. Djurclou skriver ” Smedsbyn. Utmed sjöstranden, på en bergssluttning, Kyrkoberget kallat, funnos sex kummel, inklämda mellan klyftorna i en vild och å landsidan, hwarifrån nedstigandet med stor svårighet företogs, nästan otillgänglig trakt. ”


Jag har förstås sett dessa och en mängd andra rösen själv. I fyra somrar i början av 1970-talet var jag skeppare på turistbåten Fryksdalingen och att från sjösidan betrakta dessa rösen, från Fölsvik i söder till Torsby i norr, var fascinerande och framförallt bekvämare, än vad Djurclou hade det. Alla turister frågade varför rösena låg där de låg, vid sjökanten alltid. På detta hade varken jag eller de något svar, på den tiden. Ett övermåttan kraftigt uttryck för kultens betydelse är dessa rösen, i fallet med Malöa måste stenar fraktats dit med båt.

Vi har förutom ortsnamn som direkt kan härledas till Frigga/vanakulturen, även uppmärksammt begravnings/offerritualet , offrandet av de heliga hästarna, utan spår av seltyg. Detta hittills på tre platser i Fryksdalen, från söder till norr, miltals emellan. Det talar, liksom begravningsrösena i sig själv och deras lika placering på en liktydig kult, och geografiskt kultområde, m a o kultur.

Från vanakulturens tid har i Fryksdalen i arkeologiska sammanhang upphittats rakknivar av brons, med stiliserade hästhuvuden.

På 800-talet, när asakulturen slutgiltigt tog över, den manliga, krigiska, våldsamma, försvann de stiliserade hästhuvudena på skeppens framstam och ersattes av nidhögg, Lindormens, ”drakens”. Från att ha varit sjöhästen som plöjer böljan så uppträder nu ”drakskeppen”, med nidhöggs bild och skvallrar om ond, bråd död.


Vi är nu på 800-talet e kr. Vi får räkna med att en viss handel förekom, det som skulle vara av betydelse för införandet av kristendomen i Fryksdalen. Vi har t ex en myntskatt

Från Bössviken, syd Fölsvik, med mynt från kejsar Otto den Stores tid. Han regerade som bekant

936-973. Detta är handelsmynt.



Kristendomens inkomst i Fryksdalen.



Att Birka var ett handelscentrum på 8-900-talet är ju välkänt. Från Fryksdalen till Birka var det ett äventyr att ta sig. Men vi har anledning att konstatera att Fryksdalen hade en egen organiserad handel, mellan 900 och 11-talets slut och ett eget Birka.


En av de gamla ättgårdarna vid Lundarna, heter Björkefors idag. På 15-1600 talet skrevs det Björke. Då existerade ej Björkefors herrgård, utan det var hemmanet, det största i Fryksdalen, som hette Björke. På medeltiden skrevs Birka. Av Bir- handel, jfr Bir-karl, handelsmän. Gyllenii skriver på 1600-talet Björköö, ” en mechta stor gård”, som han förövrigt besökte vid flera tillfällen.


Kring det medeltida och förmedeltida Birka, på dess då tillhöriga ägor, fanns Bryggegården, Skinnargården, Laggargården, Gjutargården, Spilergården. Detta är gårdar som fått sitt namn av att en tillverkning skedde där, inte för det egna hushållet, då hade namngivningen aldrig kommit till, utan av en mer eller mindre storskalig produktion ,specialiering. De var underleverantörer till Birka, Björke, från var hamn varorna skeppades ut, söderut. Vi har på Björkes ägor, inte så långt från ur-gården, dels Lappnäs och Lappnäsudden.

Att det skulle ha varit lapp-tyg för rovdjursfångst kan uteslutas på grund av geografiska förhållanden, inte minst. Nej, här var det verkligen fråga om lappar, samer. Så sent som på 1700-talet fanns både renar och järv och samer i norra Värmland. Dessa samer behövde varor – salt, järn, silver m m. Vad Birka ville ha var de kostliga skinn lapparna kunde leverera i handelsutbyte. Och som i sin tur kunde avsättas till stormän och kyrkoherrar, i Västergötland, ja därifrån exporteras till furstehus och biskopar i Europa, via Lödöse.

Björke var utan tvekan ett jarlagods, redan på 900-1000-talet, innan det senare blev stormannagods på 1200-talet och framgent tills frälset upp hörde 1550. Roland Kihlstadius och David Myrehed har utrett Björkegodsets släkter. Något som ej gjorts grundligt tidigare.

Jarlen i Fryksdalen hade en samordnings och lagfunktion. Att handeln i Fryksdalen därför organiserades från Björke/Birka är därför ej till att förvåna.

Jarlen var tillsatt av kung och i tidiga skeden av historien i stort sett likvärdig med denne.

De gårdar som fanns vid denna tid var de gamla vik/lundgårdarna som vi tidigare berört.

Ett tiotal ättegårdar på östra stranden.


Vad hade dessa handelsflottiljer med sig, när de på en given tid och dag, som förmedlats av jarlen på Fryksdalens tingsplats, mitt i dalen, vid Gunnarsby, en efter en anslöt?

Utan tvekan var järn en viktig handelsvara, dvs sk myrjärn, vilket inte var klumpar i myrar, utan järnhaltig jord som rostades i ugnar och resulterade i smidbara osmunds-stycken. (Som f.ö. var ett betalningsmedel, ungefär som mynt sedan blev. Så sent som på 1600-talet värderades och betalades hemmanen enligt antalet osmundstycken, så i Fryksdalen, vilket vi ser i dess häradsdomböcker från denna tid.) David Myrehed utreder saken förtjänstfullt i boken Glimtar från bygden kring Fryksdalens domkyrka.

Vi har ett av dessa vik-hemman, gränsande till Kyrkbyn, vilket hemman som vi berört i Lysvik. Möringeby hemman. Detta kommer sig av Mör- myr, ty Mör säger man än idag om myr och järnet kallades Mörjärn. Möringbyn hade specialiserat sig på järnutvinning, liksom det urgamla Smedsbyn på Fölsvik hemman som specialiserat sig på smide, vapen kan man ana, där specialiseringen gett hela byn dess namn.

Vi har pälsskinn, vilket säkert fanns i Torsbys båt, vi har allehanda i Björkes båtar, bl.a berett skinn till pergament, tillverkat i deras underleverantörsgårdar, som vi nämnt. Det var smidbart järn, vapen, gjutna söljor, mjöd, olika laggade kärl, pergament, läsksand, pälsskinn, näver. Väl lastade och väl rustade får man utgå från, lyftes så båtarna vid Fryksforsen och Edsvallaforsen. Sedan seglade och rodde man till Kinneviken och därifrån lejdes hästar för klövjning av handelsvarorna, till Skara.


Det skulle kunna ordas mycket om dessa färder, ty sannskyldiga och bokstavligt benämnda vikingar var de, efter sina gårdar i vikarna som vi sett. Det räcker dock här att tänka sig att mer än ett skepp bemannat med hemmasöner från vik-gårdarna i Fryksdalen, fortsatte till Lödöse och världen. Ty ätten kunde inte och tilläts inte bli för stor, det var äldste sonen som tog över gården, och istället för att gå hemma som huskarlar, kunde de andra sönerna lätt tänkas prova sina vingar på annat än att börja rota upp ett eget hemman inåt land, en icke lockande tanke för dessa, som var födda vid sjön, och uppväxta där. Utvecklingen skulle gå dithän, men icke ännu.


Fryksdalsjarlen var på gemensamt ting, kanske redan Tingvalla, eller Axevalla. Där förspordes alla tillgängliga nyheter, och stiftades påbud av närvarande kung.

Något kristnande av Fryksdalen hade alls inte kunnat genomföras om det ej varit subventionerat, genom påbud, av Kung, biskop, Jarl, ättehövdingar, i nämnd ordning.


För kristnandet behövdes missionärer, dvs munkar i första skedet. Biskopen utsåg vilka som skulle medfölja handelsskeppen, till Frikahärad och Fryksdalen, detta avgudaland var väl så lockande att kristna, och gav förstås så stor rennomme, att även en kaniker eller t.o.m biskop kunde tänkas delta i åtminstone en missionstur. På tinget sågs det till att munkarna fridlystes. Detta förekom ända på 1600-talet här i Fryksdalen och var den tidens brottsoffer-jour: För att den som vittnat inte skulle få stryk eller ännu värre, lyste tinget frid över personen. Den som bröt mot detta var rökt, för att använda ett känt ord, och på 1100-talet var hela ätten rökt. Detta ålåg jarlen att se till.


Således, utan någon större fara än läckande båtar, kunde de första munkarna bege sig till Fryksdalen, under vapenskydd och tingsfrid. Färden gick norrut över Vänern, in i Friggsälven, lyft i Edsvalla innan man kom till Friggsfosen. Där ligger närmast forsen än i dag hemmanet Kauping.


Kaupang, längst in i Sognefjorden, var som vi vet ett handelscentrum och handelsplats vid samma tid, namngivet av den aktivitet som där försiggick. Så var fallet i Kauping vid Frykforsen. Här följde kommers, inte minst salt avyttrades. Här var folk. Här steg det av några medföljande munkmissionärer, sedan Jarlen påmint menighet och ättehövdingar om deras fridlysning.


Och de foro vidare norrut med skeppen, handelsmännen. Att respektive biskop var väl underrättad om förhållande och bybyggelse, kultlundar med mera, är självklart. Den store informatören var jarlen, som bara var jarl så länge han behagade kungen. Därför talade jarlen gärna.

Den missionsstrategi vi omnämnt tidigare, tog sig uttryck i att missionskyrkor, d v s i stort sett gårds-eller ättekyrkor, först anlades. Det var första steget, och vi kan konstatera att de ej genast anlades i omedelbar närhet av Lunden, utan på behörigt avstånd. En hundra-tvåhundra meter från Lund och offerkälla, vid älvens utlopp i viken. Första steget var taget och det cistercienser som tog det.

Av 155 klostergods i Värmland, som kunde räknas in, före reformationen, tillhörde endast två en annan orden- dominikanerna. Det kan punktuellt ha förekommit någon självmordskandidat på 1000-talet, ty martyrtanken var levande. Men något organiserat kristnande förekom ej förrän munkarna, fridlysta, kom hit. Att cicstercienserna kristnade Lysvik och anlade första och andra kyrkan där, bevisas av lagman Hölds donationsdokument till Riseberga år 1268, vilka även före detta ägde kyrkbyns hemman. Höld gav ej av eget, utan av tidigare roffat, från just Riseberga. Man kan säga att han gav Riseberga åter Liudhrvik. Förklarligt nog för sin och hustruns själars frälsning.

Utifrån detta exempel kan man dra slutsatsen att cistercienserna stod bakom kristnandet i hela Fryksdalen. Det var nämligen organiserat, liksom handelsfärderna var organiserade och i grunden ligger vanakulturen och dess organiserade kult och kultorter, däromkring de nio ättegårdarna. Från vilka handelsfärderna utgick och där gårdskyrkorna byggdes enligt en organiserad missionsstrategi.


Hur togs munkarna emot?


Jag skulle tro att det inte var så annorlunda än när bondkomikern ”Nisse i Harlösa” f.ö. min morfars bror, kom med sitt tivoli till Fryksdalen vid 1930-talets slut. Min morfar var tandatlet, han rätade även ut hästskor. Brodern Ola ”Nisse i Harlösa” hypnostiserade besökare och hans fru var snabbmålarinna. Det fanns slänggungor. Med andra ord: detta var något alla måste se och ta del av.


Så var det vid munkarnas ankomst ungefär vid pass nio hundra år tidigare. Det var väl ungdomen, då som nu, som fick förmedla nyheterna och intrycken till de äldre.

Det som rörde det gamla vana-folkets folksjäl, var nog framförallt att dessa munkar var ört-och läkekunniga. Det var en predikan som förstods. Dessutom kunde de sjunga vackert. Nisse i Harlösa kunde spela tvåraderspel med bravur. Att dessa nykomlingar var märkvärdiga kunde erfaras, ses och höras. Dessutom var de fridlysta, vilket gjorde dem mycket exclusiva.


De hemkomna från handelsfärderna kunde berätta att en kung hade blivit döpt flera gånger och i Skara byggdes en stor helgedom av sten. Nisse i Harlösa var visserligen döpt, och han ägde fastigheter i Malmö. Det imponerade på Fryksdalingarna, det ena som det andra.

De fredliga och fridlysta munkarna utgjorde ingen hotbild, ännu.


Vad var det för kult och kultur dessa missionsmunkar träffade på?


Av ätterösenas placering vid sjöstranden förstår vi vilken oerhört central betydelse själva sjön haft i sammanhanget. I själva verket var sjön så nära gudomen, till fortsatt liv, dvs uppståndelse, man kunde lämna sina döda. Ett liv efter detta föresattes av vanakulturen.


Det hade säkerligen betydelse att solen, som ger växtkraft och ljus, gick ”ner” bakom sjöbergen i väster och där fortsatte livet då, medan de som var kvar i livet fick vänta på att en ny sol, producerad av Frigga i gåva, skulle stiga upp i öster. Att det var samma sol, var inte tanken. Att jorden var rund visste man ej, utan när solen gått ner, så var den solen borta och man fick vänta på en ny, i bästa fall. Något som inte kunde förutsättas alldeles självklart.


Alla solgropar, eller alvgropar, älvgropar, (Alver och vaner hörde ihop, alverna var ljusbärerskan Friggas tjänare, och kallades det ljusa folket) alla dessa sk solgropar, inhuggna i sten, tex i Bävik, var säkert ett uttryck i kulten för att få kontinuitet på solutbudet.

Västerut var inte nödvändigtvis ”dödsriket” där det blev tvärstopp, utan det väderstreck där Frigga tog till sig alla sina samlade livgivande solar och de döda. En paradisbild så god som någon.


Inte heller de kristna kände vid denna tid ( 1100-talet) till att jorden var rund, och kunde inte vara helt säkra på att det var samma sol som gick upp i öst som den som gått ner i väst. Den första riktiga irrläran för vanernas kultur var nog när det blev känt att lapparna vittnade om att i deras och deras fäders trakter lyste samma sol hela sommarhalvåret. Och var borta resten av året. Det bör ha varit en knäck för kulten, åtminstone en tankeställare och något som kanske underlättade asarnas framväxt och de manliga idealen.

I vanakulturen och dess kult var det kvinnorna som hade prestigen: Gudomen var kvinnlig, kultutövarna var det ( sejden, galdrar) I ett halvt årtusende hölls nog gubbarna rätt kort, men de tog igen det med råge i asakulturen och kristendomen. En motreaktion, som vi tyvärr ser följderna av idag.

Det var så att kyrkan ”vände ryggen” mot väster, dit ”hedningarna” tydligtvis tex. i Fryksdalen, strävade. Nej, vänd österut skulle man stå och sitta i den nya religionen. Man exploaterade den rådande religionens/kulturens uttrycksmedel Till slut tordes man förlägga kyrkorna i de heliga lundarna med källorna (offerkällorna) och de blev dopkällor, därmed var segern vunnen. Man vred bort folk från att se mot väster, till att se mot öster. Och man demoniserade den förra kulturens gudomar och kult. Tex hade vanerna med god aptit och dessutom i offersammanhang förtärt hästkött, detta tog de kristna fasta på och lyckades så till den grad att folk på 1800-talet hellre svalt ihjäl än förtärde hästkött. Till och med de som flådde hästen blev utstötta ur gemenskapen i byn. Detta var ett exempel på kristendomens demonisering av den tidigare kulturens heliga djur, hästen.


Det finns något starkt och gripande i alla rösernas placering och även om det idag bara är stenhögar, så är det fullt likvärdiga monument med de kristna katedralerna, ifråga om att uttrycka kulten och dess betydelse.


Det är väl ofrånkomligt att man i en sådan här översikt nämner något om Värmland och dess namn.

Vi har nämnt att Friggas boning var i Fensalir, i ett träskartat vattenland. Hon var naturens gudom, tillbedjarna var ett folk som för sin överlevnad var beroende av det hon gav. Gav hon sol, var det bra, gav hon regn var det bra. Vädret var viktigt och vanerna var de som tillbad vädrets Gud. Eller som vi säger i Värmland: väre. Värmlänningarna fick namnet värmer el vermer, alltså väderfolket.Värmar var kvinnor, värmer män, .(vi ser namnet i Värman – ån- hon och Vermeln- sjön- han. Alltså på Värmländska) Av förklarliga själ sedermera Värme-land efter gubbsidan.

de som tillbad vädrets gudom, dvs himmelsdrottningen. Än idag säger värmlänningen ” kasta något uppåt himlen- d v s släng nô i väre. Väre= himlen. Inte i betydelsen väder ( regn etc) utan himmmel, himlen Gud i himlen, etc. Detta folkslag var ett starkt tillbedjande folkslag, eller rättare sagt kultur.

Det troligast ursprunget till Värmland är dock värme= fors. Forsarnas land, där fiskarna, värmerna, bodde.

Området, där detta skedde, var Fryksdalen och Frikahärad, upp t o m Ullerud, Glafsfjord-

Systemet med centralorterna Gillberga och egentliga Glafsfjorden, där Jösseforsen utkom, i viken vid Berg. Forsen skrev tidigt Juds, Jydz. Ed är självklart och Jyds kommer av Gydja, alltså Frigga själv.

Häradet fick namn efter henne, liksom Fryksdals härad fått namn efter henne.( Vad gäller Jösseforsen, som gett häradet namn, har man laborerat med att det skulle ha varit någon Gustaf, Göstav etc. som gett namn åt forsen. Eller någon Jute. Namngivningen fungerade inte så för 2500 år sedan. Det som gav något betydelsefullt namn skulle vara det ytterst betydande.)

Vad i övrigt var, var skog,utom en strimma vid Ölme och Väse, punktuella nedslag som Järsberg och Vee. ( efter Ve, Odens bror)

Att tro att skogssjön Värmeln har något med namngivningen att göra är förstås lika befängt som att som Fernow tro att en enskild individ, Olof Trätälja, med sitt svedjande och värmen därvid, elden, skulle gett upphov till Värmland. Det fanns öht inget behov av svedjande vi hans tid. Däremot kan han ha fördrivit tiden med att tälja och skulptera i trä, troligen så duktigt att han fick namn efter denna passion, som ju var utpräglat manlig. Alla vet väl att en pojke blir lycklig över sin första täljkniv.


Att Värmland fick sitt namn, är gudomen Friggas förtjänst, liksom Jösse och Fryksdals och Frikahärader. Vad gäller Klarälven har den genom tiderna haft en mängd olika namn. Det är troligt att hon hette Vana-älven vid den för det aktuella tiden. Vana- älven,” hon”, (koa, soa,kôna etc)två sidor av samma mynt, utmynnande i Vänern, ”han” på Värmländska. Jag vill bara nämna detta för att belysa hur central Vanakulturen var i Värmland och särskilt tydligt avläsbar i Fryksdalen.


Vad är poängen med en sådan här artikel?


Ja, det är upplyftande att i vår tid kunna fästa blicken på en ”civilisation”, kultur, kult som står nära och tar sin utgångspunkt i naturen. För mig, som ser kristendomens ur ett skapelseteologiskt perspektiv, är intresset förståeligt. Det ger tröst ibland när hoppet far och flyr ibland, att det asa-grundade manssamhälle som legat till grund för och framskapat kapitalismen, med allt det kräver och innebär av destruktivitet, mot naturen och människan själv som del av skapelsen, inte kommer att bestå, utan av nödvändighet måste ersättas av mera Frigga-liknande samhälle, där var och en ser att skapelsen och dess gudom är den naturliga och mänskliga hållningen. En annan poäng är att fästa blickpunkten på en tid som kanske många tror var rå, obildad, oorganiserad etc. Så var ej fallet, tvärtom. Jag tror att vanerna myntat begrepp som ”vän” ”vänskap” ”vänligt” med mera. Jag tror inte det var någon krigisk, grym kultur – det skulle tala direkt emot gudomen, det livgivande. Att syssla med destruktivitet, det uppkom senare, med asa-troendet och – kristendomen. Det mans-styrda samhället. Så är fallet än idag. En sådan här artikel kan också vara ett reflektions underlag. Det har inte alltid varit så illa ställt som idag. Varje samhälle präglas av den kult som finns, kulten resulterar i hur kulturen ser ut, dvs samhällets utformning och värderingar.

Ytterligare en poäng kan vara att ingenting har skrivits eller kunnat konstateras om kristendomen intåg i Fryksdalen. Man har hittills trott att inga munkar varit här, att klostren inte har ägt gods här, inte hur missionsstrategien varit upplagd. Om vanakulturen i Fryksdalen har hittills inte skrivits en rad, man har öht inte varit medveten om att den förekommit här. Det är ett forskningsfält som liknar Californiens guldfält, vid första fyndet. Det finns mycket att gräva i för både akademisk forskning och bygdeforskning.

Själv kan jag tycka det är rogivande att en regnig sommarkväll som denna, få sitta i en av Värmlands vaggor, och stilla vagga. Jag tycker att historia skapar identitet och kan utgöra avtramp för nya äventyr. Jag tänker väl på att en får väl stryk av både Lysvikinger och Fölsvikinger när en har påtalat att gubbarna inte alltid har hållit i taktpinnen i bygden.


Jag hyser den största respekt för hembygdsforskningen och dess forskare. De utför ett omistligt värdefullt arbete, oavlönat , ofta på kvällar efter arbetet. Vad gäller Fryksdalen kan jag väl med utgångspunkt från ovanstående artikel säga med Paulus , att nu finns ej längre Ämterviking eller Torsbybo, utan vi är alla ett i Fryksdalen. Det jag belyst är ett stort kulturområde, det hade aldrig varit genomförbart utan bl a enskilda hembygdsforskare i respektive socknar i Fryksdalen och Frika härad. Det gäller inte minst ortsnamn och fornfynd. Inte heller skulle jag ens ha kommit på tanken att Fryken kanske är Friggs sjö om inte Roland Kihlstadius pekat i den riktningen och uppmuntrat mig med både material och tillrop. Likadant David Myrehed, som vi alla känner, vi har tidigare forskat på Björkehemmanet och alla dess märkvärdigheter, kommit in på handel och handelsfärder och kommit längre och längre bakåt i tiden. David har den kreativa fantasi som är en gåva för en forskare t.ex.

Ingenting skulle ha blivit gjort utan dessa två inspiratörer och goda vänner. Roland är 80 år och David 84. Deras intellekt är klart som källvatten.

I vanakulturen, förekom en utbredd kroppsvård, kvinnlig som den var. Pincetter och rakknivar, med stiliserade hästhuvuden, hittas i gravar. Ernst nygren skriver: ”dylika hittas ofta i gravar från denna tid och hava tydligen utgjort något slags toalett-artiklar” (Uppsala 1914, En bok om Värmland)


De skäggiga asa-vikingarna var rädda om skägget och kanske ej så noga med kroppsvården, som vanakulturen.


Jag skall avsluta artikeln där det börjad , i Lysvik. Jo, jag läste igenom SOFI:s landsmålsarkivets i Upsala förteckning av ortsnamn för Lysvik ( bl a) Stötte på ett namn som var Kapuria. Jag tänkte att det kanske var något latinskt ord Capuria, Curia, e dyl eftersom det bevislingen varit munkar där och grundat första församlingen. Någon vecka senare vid studier av Varnums socken stöter jag åter på namnet Kapuria. På Riseberga klosters gods, Södra Karaby. Detta invid den sk klostermossen, med en källa. Tillbaks till Lysvik, jo, där fanns namnet Munkmossen och att Kapuria i folkmun kallad Kujänga, ( kur, curia, koja, kuj) ty det ligger och låg på Kyrkbyns (cistercienser godset Risebergas ) mark i Liudrhs vik, på en teg som än i dag kallas kyrktegen. Ortsnamnen skriver sin egen historiebok.

onsdag 29 juli 2020

Myrjärnets epok, blästerugnar och smide

Järnframställning i Fryksdalen har haft mycket stor betydelse enligt en forskare som Roland Kihlstadius, Södra Ås/ Karlstad. Efter att Jan Ulfeldt, Herrestad, Östra Emptervik och jag utfört en hel del fältforskning, med artefakter från tidigt blästerbruk på hans marker, samt upptäckter för något år sedan av plats för gammalt blästerbruk i Södra Ås, samt att ett helt hemman i Östra Ämtervik fått namn av smideshantering, nämligen Smedsby, kan man tills vidare se ett ganska spännande mönster på hur olika platser troligen samarbetat.
Vi talar om att järnframställning förekommit från 500 f.kr och kontinuerligt till och med medeltiden.
Det verkar ha varit så att vissa hemman gjort ett "halvfabrikat" av myrmalm eller rödjord, i antingen blästerugn nedgrävd i jorden, eller senare som en ugn murad ovan jord, med uppsamling av den sk lupen, järnet, i botten. Mycket orent järn, men järn. För att få denna klump smidesbar krävs högre temperatur, med kraftigare blåsbälg, oftast vattendriven, Vi tror att steg ett gjorts vid Herresta, steg två vid bäcken i Södra Ås på gården Nästas tomt, samt att man där kunnat tillsätta saker, som gjort att järnet blit förädlat till en finare kvalite, stål. och att detta använts i Smedsby, för att där göra specialartiklar, inte minst vapen - knivar, svärd, yxor, av s.k. kolstål. Man kan på nätet följa olika sådana här procedurer. Allt detta redan under järnåldern för 2-2500 år sedan och sedan förfinat.
För vår del, så var ju Fryksdalen en handelsled, både till lands och sjöss. Under yngre och äldre järnåldern och vikingatid och ända fram till och med 1600-talet, så var den odlade arealen i varje hemman, mycket liten. Genom handel med detta järn som framställdes i bygden, kunde man köpa eller byta sig till vad man behövde av t ex spannmål och salt. Detta myrjärn kom att kallas Osmundsjärn, varje stycke vägde ca 270 gram, och ett visst antal utgjorde ett fat järn. Det var hårdvaluta och många är de gårdar som köpts eller sålts  i värdet av fat järn. Det fanns alltså en föregångare till den bruksrörelse som uppkom i Fryksdalen ( och hela Värmland) på 1600-talet.