Lysvik, Varnhem, Sverker d ä

"Varnhem i Västergötland, ett i början av 1150-t  tillkommet cistercienserkloster, var beläget väster om en i dåtid farlig och öde skogstrakt, Billingen. Lysviks topografiska läge var slående lika. Även här hade forna färdmän en obebodd, brant vildmark, Hinnershögda, framför sej. Innan vandrare gav sej ut i det okända vid Varnhem och Lysvik behövde man mat, vård, vila, uppbyggnadsord, säkert även stärka sitt mod inför fortsatta strapatser. Det behöver kanske tillfogas, att Lysvik aldrig övervägts att bli klosterort, härtill saknades helt nödvändiga grunder.

Fallet Lysvik hjälper oss, att säkrare ringa in när och under vilken svensk kung förutsättningar för tillkomst av Fryksdalens äldsta kyrkobyggnader kan ha ägt rum. Frågan kan förvisso diskuteras. Mitt måhända djärva förslag är förra hälften av 1100-t, då Sverker I –även kallad Sverker d ä- var kung i Sverige. En östgötsk storman född ca 1100, regent från ca 1130 fram till 1156, då han trolöst mördades vid Alebäcks bro av sin svekfulle hästsven, enligt sägnen på väg i släde till julotta i Västra Tollstads kyrka. Denne kristne kung och hans drottning Alvhild (Ulvhild) arbetade flitigt på att inrätta och organisera landets kyrkoväsen och lät anlägga flera kloster, Alvastra, Varnhem, Julita de mest kända.

I blivande socknen Lysvik har all odlad jord sedan hedendom varit av skattenatur, bebyggarna till övervägande del självägande bönder. Här har aldrig funnits några frälse-eller kronogårdar. Detta till skillnad från i häradets sydligare socknar, särskilt i det vitt uppodlade Sunne men även i någon mån Ämtervik. Som nämnts, är både Kyrkbyn och Stävarby skatte år 1503 och 1540 men efter 1550 temporärt av kyrkonatur."

(Roland Kihlstadius)

Kyrkbyn i Lysvik

”I en värmländsk skattebok från 1503  1) redovisas sammanlagt 8 olika skattegårdar i socknen Lysvik. Därav en kallad ” Stenswadbyn” ( möjligen efter ett stensatt vadställe över ån Lysan?) räntande 6 öre i tidens oxeskatt. Skattebokens ortnamn åsyftar Stävarby, men dess påförda skattebelopp. 6 öre, förefaller högt, när man ur jordeböcker vet, att hemmanet endast kom att åsättas 1/3 mantal. Ytterligare odlad jord måtte ha ingått i senmedeltidens Stävarby. Saknad areal motsvarar det dåv, angränsande kyrkotorpet Kyrkbyn, redovisat som sådant ännu i 1590 års jordebok, men i början av 1600-t överfört till hemman om 1/3 mtl skatte. Torpets uppodling blev länge av flera skäl eftersatt.

I Värmlands /krono/jordebok år 1540  2) återfinns fortsatt 8 skattegårdar  i Lysvik. Däribland en bonde Arvid i ”stenebÿn” dvs Stävarby, som utom övriga persedlar har att gälda oförändrade 6 öre i oxeskatt.Som bekräftelse på nämnt antagande framgår, att av dessa 6 öre avser 3 öre jordebokens ”Senerebÿn” (Stävarby) och 3 öre ”Stenerebÿn”, sistsagda ett torp, dvs motsvarande Kyrkbyn. Sammanhanget har klarnat, Stävarby, år 1503 som 1540 har jordnaturen skatte, men i jordebok 1590 kyrkohemman och har innefattat det snart avskilda Kyrkbyn kallad så därför att på dess ägor stod församlingens första, anspråkslösa gudshus, möjligen (senare?) en timrad stavkyrka. Nuv sockenkyrka i sten jämte kyrkogård finns på Stävarby marker. Både Stävarby och Kyrkbyn överförs senare samtidigt till jordnaturen skatte. Hit hörde den s k Kyrktegen, en skogspart belägen öster om älven Björkan och mellan bolbyarna Ransby och Skäggegård. Kring sagda teg, som av ålder tillhört kyrkoprästen i Fyksdals gäll, har nyttjandestriden mellan traktens bönder i långelig tid stått het.

Ovan har nämnts, att det medeltida Fryksdalen innehöll fyra kyrkor. Två av dessa, Ämtervik och Fryksände, stod på ursprunglig skattejord, som kronan överfört eller inlöst till biskopstolen i Skara att därifrån administreras. En kyrka, Sunne, låg på mark under den gamla kronogården Sund, som kom att ge den kristna församlingen dess namn. Förhållandet i Lysvik var, som redan framgått, annorlunda. Kronan hade säkert även här förvärvat Kyrkbyn och Stävarby, båda av skattenatur, men uppdragit åt cistercienserbröder, att ta över ansvaret för inledd kyrkoverksamhet. Förtroendet kom att missbrukas, det världsliga frälset griper in, konflikter uppstår, som snart skall framgå.”

(Roland Kihlstadius)

Lysvik-en förbisedd ort i Värmländsk medeltid del 1

Utdrag ur Roland Kihlstadius, Östra Ämtervik/Karlstad forskning. Citeras ordagrant och med välvillig tillåtelse av honom. Copyrighten är naturligtvis hans. Under rubriken ” Lysvik- en förbisedd ort i Värmländsk medeltid”:

” En av fyra ursprungliga socknar i Fryksdals härad i Värmland heter Lysvik, naturskönt belägen med ägor på båda sidor av sjön Övre Fryken. I Kyrkbyn vid sjöns östra strand, nära en vik där ån Lysan mynnar, restes den blivande församlingens äldsta enkla, mörka och låga gudshus. Detta torde ha skett redan i senare hälften av 1100-t, sedan cisterciensermunkar anlänt och slagit sig ner i dalföret med sin ljusa, öppna utsikt. Munkarna kom antagligen från Alvastra kloster, grundat 1143 och tillhörande cistercienserorden. Munkklostret låg vid Omberg i Västra Tollstads sn i Lysings hd, Östergötland. Ordens mest framträdande, tidiga ledare var Bernhard av Clairvaux  (1090-1153).

Anlända missionerande munkar torde ej ha stannat kvar särskilt länge i Lysvik. Orsakerna härtill har varit flera. Medeltidens Lysvik blir ej kvar i klosterägo utan har sedan 1200-t förra hälft tillfallit det världsliga frälset. Vi återkommer till kända fakta härom längre fram."

Pilgrimsvandrarna Åsa Hedström t.v. och Malin Grevillius, på den exakta platsen för Lysviks första stavkyrka. Fernow (1700-talet) kände till kyrkan men anger läget endast som " vid Lysans utlopp". Emellertid kallas platsen än idag för kyrkgärdet och i anslutning till kyrkan finns kyrkkällaren. Pilgrimsleden går precis förbi.(Foto:Bo Ulfvenstierna)

Roland Kihlstadius:

"Det finns en annan infallsvinkel till Lysviks historia, som här bör redovisas. Redan gamle excentriske professorn och smått fantastiske skrönikör Olof Rudbeck d ä (1630-1702) kände till orten Lysvik och ansåg tydligen, att även det övriga dåtida Sverige gott kunde få bekanta sig med socknen. I Rudbecks numera illa beryktade skrytverk ”Atlantica” eller ”Atland”, utgiven i tryck första gången 1679-1702, omtalas i del I. kap.VII (Axel Nelsons upplaga, 1937), att landet fordom varit indelat i hundaren. Ett av dessa kallat ”Twehunda” uppges ha innefattat ”Westmannaland” (Västmanland) ” ok halfwa Wermaland (halva Värmland) med följande uppräknade gränspunkter.”Aros”(Västerås), ”Torsilla” /Torshälla i Södermanland), ”Gulf – spånga” ( Gullspång på gränsen Värmland-Västergötland), ”Dagerström” (Norsälven dvs sjön Frykens utlopp), ”Lydeswijk” (Lysvik), ”Rutefiel” (Rutfjället vid norsk riksgräns VNV Funäsdalen i Jämtland), ”Tranestrand” (socknen Transtrand i Dalarna), ”Saxewall” ( Saxvallen, ort nära norsk riksgräns i Jämtland), ” Norresaxen” ( sjö på gränsen Värmland-Västmanland vid Hällefors), ”Wesman” ( Väsman, sjö vid Ludvika i Dalarna), ”Amungen” ( Amungen, långsträckt sjö på gränsen Dalarna-Hälsingland), ”Kaalbeck” (Kolbäck i Svedvi sn, Västmanland), ”Aroos”(Västerås).

Man kunde ju lämna den fantasifulle Rudbecks märkliga gränsbeskrivning därhän, men betraktas ej utan skepsis omtalade gränspunkter närmare, upptäcks, att flertalet berör forntida färdstråk till både lands och sjöss. Båtledes tog man sej sålunda från Gullspång över Vänern upp i Norsälven och in i Frykensjöarna. Komna till (senare hemmanet) Strandvik – det var här sjöfararna steg i land, därav namnet- i Lysviks sn, hade forntida färdmän därifrån att till fots ta sej fram österut över Hinnershögda i bitvis kuperad terräng, för att efter ung 2,5 mils (ung motsvarande 5 skogsmil) säkert mödosam vandring komma ner i Klarlvens öppna dalföre i N:a Råda sn. Där väntade vidare strapatser och färdriktning mot norr. För pilgrimmer hägrade den norska helgondomen Nidaros (Trondheim) som slutmål.”