Bröstbucklor vikingatida

Vikingakvinna 

med ovala spännbucklor enligt nedan. ( Foto: Grundskoleboken)

Vid gravfältet med högar vid Rottneros finns en gravhög undersökt av I Atterman 1947-

I Graven var tydligen en kvinna begravd. Tiden var vikingatid. Fynden daterade till denna tid. Fynden var en oval bröstbuckla, avsedd att fästa en kvinnas mantel med. Liknande fynd har gjorts på Birka. Vidare ett korsrembeslag för ett hästbetsel, samt hästbroddar. Det synes som en vikinga kvinna blivit gravlagd i denna hög, tillsammans med saker som hon hade nytta av i kommande liv. Jag tycker detta är märkvärdigt, eftersom bara män skulle komma till Valhall, gudarnas boning. Kvinnor kom inte dit. Emellertid finns högättade kvinnor i Norska vikingatida gravar som är gravlagda med många gåvor, attt användas i det kommande livet. Jag antar att vikingakvinnan i Rottneroshögen var en sådan högättad kvinna. Det är möjligt att hästar eller hundar brändes intill högen.

Kanske hade Fryksdalens kvinnligaVana-kultur inte suddats ut av den rådande krigiska Asa-kulturen. Den senare ser vi inga spår av alls i Fryksdalen. Men att det var vikingar som var begravda vi Öjevik, Rottneros,Östra Ämtervik, Helgeby, Kolsvik, råder inget tvivel om.

"Ovala spännbucklor har inte bara varit ett inslag i kvinnodräkten på Birka utan även i många andra delar av ”vikingarnas värld”. I en del andra områden och framför allt på Gotland tillverkades och användes helt andra typer av parspännen.  På grund av sin talrikedom och stora geografiska spridning har de ovala spännbucklorna sedan lång tid tillbaka tilldragit sig arkeologernas intresse. Signifikanta skillnader i utförande och mönster gör bland annat att de kan delas in i olika distinkta typer som också kan dateras och på så vis är spännbucklorna viktiga för vikingatidens kronologi: man kan datera till exempel olika gravar med hjälp av dem." (Historiska,se/Birka)

Spånnbuckla av denna typ som hittats i den undersökta högen vid Rottneros 1947.

Att vara en Pilgrim med ro

Inte alla kan eller vill vara sjöpilgrim med kajak eller kanot. Det finns roddbåtar idag som till modellen påminner mycket om de roddbåtar som användes på medeltiden. En del ser t o m tjärade ut, som de gamla båtarna. Om jag själv skulle göra en sjöpilgrims färd på Frykenleden, ville jag göra det i en sådan roddbåt. Båtarna är besiktigade och osänkbara. Man tar sig in i de grundaste vikar. Och vilken vill inte ha egenfiskad middag på stranden efter en dags rodd?

Att vara sjöpilgrim i Fryksdalen

Att vara sjöpilgrim i Fryksdalen är absolut faktabaserat. Det är historiskt korrekt och inte ett påhitt eller konstruktion.
Bland annat Pilgrimer roddes mot viss betalning från och till Frykstad. Den varu- och personsamfärdsel som blommade upp på 1800-talet och tidigt 1900-tal, med passagerare ångarna, hade djupa historiska rötter.
Varenda Vikgård under medeltiden hade båtar och roddare för olika befordran. Vilka rodde? Före digerdöden 1350 var det säkerligen trälar. (Jodå, trälar fanns i Fryksdalen, som annorstädes).
Detta transportsystem var en föregångare till skjuts- och gästgiveri väsendet som etablerades på 1650-talet i Fryksdalen. Intet nytt under solen, kan man med fog säga.

Pilgrim på Frykenleden

Två sidor av samma mynt

Fryksdalsleden är märklig på flera olika sätt, både som forn, handels och pilgrimsled. Varför? Därför att det är både en land- och sjöled. Landleden följer sjöns östra strand i sju mil, så lång är sjön, från Fryksta i Kil till Fryksände i norr,
Vi känner till varje meter som landleden går och har gått i minst sex tusen år. Det är unikt för Sverige,
Den löper genom alla gårdar, som vi kallar Vik-gårdar, som bebotts och brukats sedan bronsåldern. Den skär ibland rakt genom sten- och bronsåldersboplatser.
Dessa Vikgårdar ligger i Vikar av Fryken och det gemensamma för dem är att där finns sandmylla, det enda som var möjligt att bruka för många årtusenden sedan.

Handel och samfärdsel skedde på sjön. Visst fraktades det och klövjades det på landstigen, med sjön  var lika viktig och kanske viktigare i detta sammanhand. Därför är Fryksdalsleden en land och sjöled, och man borde aldrig omnämna Fryksdalsleden om man inte även avser och inkluderar även sjön som led.
Fryksdalsleden är EN, men en land och sjöled sammantaget. Och man kommer aldrig i närheten av Fryksdalens historia om man inte ser det på det sättet.

Detta är Pilgrimsland, Pilgrimsdalen och det berör både västra och östra stränderna och platserna efter Fryken.

Södra Ås-Hollerudssätern (Olsäter)

Vi har tittat lite närmare på TVÅ leder från och till den mera frekventerade Fryksdalsleden. Det finnes ytterligare EN. Den går och gick från Högberg eller Högbôl, i Östra Ämtervik, via Södra Ås och vidare till Olsäter ( Holleruds-säter). Roland Kihlstadius har hittat Vinbergssniglar i Södra Ås och detta skvallrar direkt om munkar och pilgrimer- dessa sniglar var ju godkänd fastemat.
Vi vet  att kyrka anlades på 1100-talet på Ullerö- kyrkan ligger kvar på samma plats idag.
Det var Värmlands mesta och största hedniska blotplats och fullt förståeligt att den kanske allra första kyrkan lades där. Dessutom var forsen Värmlands nav, den största och fiskrikaste forsen i Värmland, där fiskarena, Värmerna, fick leva upp till sitt namn - laxfiskarena.
 De som skulle till Nidaros och passerade Ullerön gick vidare upp till Edeby och till Olsäter, och vidare till Fryksdalen. Det finns tre vägar, mer eller mindre paralella, den äldsta ridstigen längst norrut, sedan skjutsvägar söder om, ombyggda med tiden, och till sist nuvarande väg-

En nog så stor märkvärdighet utgöres av den idag stilla sorlande bäcken, strax öster om Sandvika.
Nämligen: fram till 1180 var den landsgräns mellan Norge(Värmland) och Sveariket. Den var likafullt sockengräns från 1100-talets slut och från 1350-talet häradsgräns mellan Fryksdals och Älvals härader. Bäcken heter som sig bör Råbäcken.

Vi får således räkna med att pilgrimstrafik förekommit dels Fryksdalsleden, till Torsby och så Röjdådalen till Norge. Samt från Fryksdalsleden till Skoga och Klarälvdalen upp till Vingäng och sedan västerut till Glomma. Samt Från Glava, Ullerö, Olsäter, Ås till Fryksdalsleden.

Framförallt får man inte glömma bort att en stor mängd under århundraden lejt båt och roddare vid Fryksta och rotts till  Björke och eller Strand och vidare per fot eller lejda hästar till Skoga i första etappen. Man hade kommit med båt från Västra Götaland till Hammarö och vidare med båt till fastlandet. Även hade man kommit med båt över Vänern til Lurö och därifrån med båt till fastlandet.

Att använda båt var pilgrimerna inte främmande. Gå tillräcklig  fick man göra ändå. OCH man hade bara en kort sommar på sig till Nidaros och tillbaks.
Man kan läsa Gyllenii dagbok ( 1600-talet) för att få ett begrepp om hur oerhört viktiga och använda båtar och sjövägar var-