Nydala kloster i Skoga och leden dit

År 1286  testamentarar Margareta Joarsdotter Norör till Nydala kloster i Småland.
 1323 byter Lars i Silkesta (Ölme) bort fem löpbol i Hollerud ( Deje) mot Nore plus 28 mark penningar. ( Nydala får därmed laxrätt i Dejeforsen -)
1336: Lars Magnusson (Magnus Marinasons ätt) byter bort Visterud (Kvarntorp Forshaga)
 plus " Nore och Noreskog" mot gods i Skived.( Laxfiske bl a ) Han behåller dock kvarnen (vid nuvarande Kvarntorp).
Samma år byter han till sig Lithervik ( av Riseberga kloster).

Margareta Joarsdotter, var dotter till Johan "Värmske", vars sondotter, Ramborg Ingevaldsdotter, gifter sig med riddaren Folke Jonsson (Fånö ätten).

Nore och Noreskog avser Skoga och Skogaforsen. Än idag heter några ställen Nore i Skoga.
Fernow skriver på 1700-talet att Skoga hade varit en av de största gårdarna i Värmland, 3 1/2 mantal odlad jord. Det liknar mera ett litet fylke. Om nu Johan regerade där eller i närheten vet man inte, men han var mycket högättad, vilket vi ser av barnens giften. Margaretas mor hade tydligen enligt diplomet gift om sig med en Erengisle. Margareta var Ramborgs, g m Folke Jonsson, faster. När Ramborg skriver testamente 1328 ger hon en extra penning till klostret om de hämtar hennes lik " om hon skulle dö i Värmland".

På kartan nedan (Hermelins Värmlandskarta 1700-talet) ser vi den urgamla leden från  nuvarande Ö Lövåsen, över Hinnershöjda. Den kommer ner vid Munkeberg i Skoga. Två Rasta- torp finns efter leden. Denna led gick eller red både handelsmän och sedan pilgrimer som ville t ex från Strand i Lysvik till Klarälvdalen. Detta var den enda led som fanns österut till Klarälvdalen norr om Ås i Östra Ämtervik. Stigen blev såsmåningom såpass iordninggjord att den under 1600-talet kunde fungera i det gästgiveriväsende som då uppstod. En gästgivargård fanns då i Östra Lövåsen och en i Skoga. Den ännu idag levande Skoga marknaden torde ha mycket gamla anor, inte minst tack vare den gamla leden.
Vi får räkna med att många som skulle till (eller från) Skoga först nyttjat sig av Fryksdalsleden och troligen Fryken.

Folke Jonsson, riddare något av åren 1298 —1305, och Svenskt riksråd, död troligen 1313. Son till Johan Karlsson (Fånöätten) och Ragnhild Erlandsdotter (Finstaätten). (Ragnhild sålde gården Finsta till sin kusin Birger Persson, Upplands lagman och far till Heliga Birgitta)

Enligt Erikskrönikan fick Folke Jonsson berätta för marsken Tyrgils Knutsson att han skulle avrättas, och Folke Jonsson nämns den 9 februari 1306 som sigillvittne i marskens testamente.

År 1312 tillhörde han Birger Magnussons råd.( Wikipedia)

Lysviks stavkyrkor - belägenheten

Bilden ovan: Platsen för Lysviks första stavkyrka från 1100-talet. Ligger på Ransby hemman, där Lysan rinner ut i Fryken. Kyrkan låg där hästarna just betar. Där ligger också Kyrkkällaren. Gärdet kallas än idag Kyrkgärdet. Kyrkan var en gårds/missionskyrka. 5x10 m.

På bilderna nedan ser vi platsen för Lysviks första sockenkyrka ( ca 1250) Enligt Fernow

 16x16 alnar,  - ca 10x10 m. Platsen ligger på Kyrkbyns hemman, där gården Lund nu är belägen.
Nedersta bilden: Busken står mitt i kyrkan.

Forn-handels-pilgrimsleden går strax förbi båda kyrkplatserna. (foto:Bo Ulfvenstierna)

Vid Norka, Björka älv, strax vid leden

Att hitta en stenåldersboplats – och annat

Det var den  7  juni  2013. Vår yngste son Abjörn och jag hade varit vid kanalen mot Björken vid Antonström  och fiskat. Klockan var sju på kvällen. Fisket hade gått…sådär. Abjörn var lite trött och det var dags att ge sig hem över. När vi kom fram till bilen vid bron, såg jag att gärdet upp mot kanten av berget var plöjt. Jag visste sedan tidigare att det gjorts lösfynd från stenåldern på andra sidan älven. Att Abjörn, då tio år, var intresserad av arkeologi, det visste jag ju sedan tidigare. Vi hade varit på flera ”expeditioner” tillsammans. Nu frågade jag honom: ska vi gå upp och se om vi hittar något, eftersom det är plöjt? Han var som sagt sliten, men- det ville han.

Det var upptakten till hur vi fann en fantastisk stenåldersboplats.

Efter att ha gjort fynd av en utsökt bearbetad pilspets och en flintkniv, mycket flintavslag och mikrospån, flintkärnor, kvartsavslag, knackstenar, en myckenhet skörbränd sten, kontaktade jag direkt Länsstyrelsen, Värmlands Museum och arkeolog Hans Olsson.

Därmed var boplatsen skyddad enligt fornlämningslagen.

Markägaren och representanter för Föreningen Björken besökte platsen.

Arkeolog Hans Olsson besökte något senare boplatsen, som då tyvärr var harvad och sådd. Men på grundval av de fynd som insamlats på ytan, fynd som överlämnades till Hans Olsson och Värmlands Museum, registrerade Hans Olsson platsen som fast fornlämningsområde. Det är rapporterat till Riksantikvarieämbetet. Fryksdalsbygden gjorde ett stort reportage. David Myrehed skrev en fin artikel i hembygdsföreningens tidning Sunne-Bygda.

Längre fram på hösten gjorde jag och Abjörn tillsammans med Anders Nilsson, Antonström, upptäckten av ytterligare ett boplatsområde, på norra sidan älven. Skörbränd sten och avslag av sydskandinavisk flinta.

Sammantaget visar enbart lösfynden, på marken, utan att någon utgrävning skett, på ett av Värmlands intressantaste boplatsområden från stenåldern. En boplats som använts under flera tusen år under stenåldern. Pilspetsen och flintkniven beräknas vara  4800 år gamla, mikrospånen 6000 år. Olika flintsorter har använts, bl. a. sydskandinavisk flinta, vilket tyder på handelsförbindelser söderut.

Men inte nog med det…

Precis på platsen där vi hittade dessa fynd, fanns även lämningar från järnåldern, med myrjärnsslagg. Vi såg även att det stått ett hus där, i ”historisk” tid. Vem hade bott där? Ja, vi vet i alla fall vart huset tog vägen. Det var Abjörns farmorsfarbror, min morfars bror, Ola Blücher, ”Nisse i Harlösa”, som köpt och fraktat det till Björsbyholm, över Björkens is. På 1920-talet. Stället kallas än idag för Harlösa. Ola var född i Harlösa i Skåne.

Men alltså inte nog med det. En annan släkting till oss hade ägt precis denna plats, nämligen lagmanskan Gustava Halenius… ”Majorskan på Ekeby”. Antonström och 6 andra bruk hade hon fått i gåva av ”Altringer”, Bengt Reinhold Antonsson.

Tack vare Abjörns intresse för arkeologi, den där sommarkvällen, öppnades ett intressant perspektiv på både Fryksdalens historia och vår egen släkthistoria. Hade han sagt att: nä, vi far hem, så hade allt varit förborgat.

Mikrospån= små, vassa flintavslag, från en flintkärna. De användes under äldre stenåldern som hullingar på bland annat trädpilspetsar. Några tusen år senare gjorde en skicklig flintsmed den ovannämnda kostbara pilspetsen, helt i flinta, på exakt samma plats.

Bo Ulfvenstierna

foto(David Myrehed)

Stavkyrkan i Östra Ämtervik

 David Myrehed, Göran Bengtsson och Hans-Viktor Krolovitsch i stavkyrkans kor.(foto: Bo Ulfvenstierna)

Göran Bengtsson märker ut med hjälp av gravspett och min son Abjörn provar slagrutan (foto:Bo Ulfvenstierna)


Östra Ämterviks första kyrka, som Fernow på 1700-talet kallar "munkkyrka", är belägen på ursprungliga gården Ämterviks mark. Fernow anger måtten precist, men inte platsen. Med hjälp av slagruta tog jag ut platsen 2014 på sommaren. Dåvarande kyrkvaktmästaren Göran Bengtsson, deltog, och med hjälp av ett sk gravspett kunde han lokalisera murarna/grundstenarna i jorden i de linjer jag fick fram. Måtten stämde helt överens med de av Fernow angivna och det råder inget tvivel om att kyrkan stått där. Inga synliga lämningar ovan jord syns idag, men syntes på Fernows tid. På Fornsök finns markerat "ödekyrkogård" på platsen.
Förhållandet i Ämtervik är lika de som finns i Lysvik. Denna stavkyrka var en gårdskyrka/missionskyrka från början, innan den blev sockenkyrka ca 1250. Skillnaden mot Lysik är att den inte flyttades, då den blev sockenkyrka, utan fick stå kvar på ursprunglig plats. Betydligt senare uppkom hemmanet Prästbol i Ämtervik. På 1660-talet byggdes kyrka och skapades egen församling i Västra Ämtervik. Fram till dess hade man på västsidan Fryken fått söka sig till moderkyrkan i Ämtervik,  d v s det som blev Östra Ämtervik, för att namnmässigt hålla isär socknarna och församlingarna. Det sägs att en av anledningarna till att kyrkan i Västra Ämtervik byggdes, kom sig av att en kyrkbåt därifrån kapsejsade utanför Ämtervik och 9 människor omkom. Det var säkert inte den enda olycka som drabbade kyrkbåtarna från väst till östsidan Fryken.

Alltnog:

Inventarieförteckning 1718 (39?) Östra Ämterviks kyrka. Svårläst minst sagt. En liten gammal porslins? Flaska

En Liten Bleck (bly?)kanna med pip, en liten blecktratt.

En stor och en liten klocka hängande i tornet

En funt av täljsten

Ett avfälligt? Och odugligt timglas

En predikstol med mycket? Gammal målning

En altartavla

Kyrkan stod uppe på nuvarande kyrkogården, var av trä, och brann på 1770-talet. Fernow hann se den, nämner att den hade "en påvisk altartavla". Nu var det så att några altartavlor fanns inte under den "påviska" tiden, utan det var altarskåp. Det kan ha varit praktfullt och det var troligen från den första stavkyrkan. Vidare att det fanns en dopfunt av täljsten, sannolikt från 1250-talet, och införskaffad då gamla stav/missions/gårdskyrkan blev sockenkyrka ca 1250. Vi kan räkna med att första stavkyrkan blev byggd på 1100-talet. Ovannämnda dopfunt finns ej kvar, utan förstördes sannolikt i branden, liksom den påviska altartavlan ( altarskåpet).

Ämtervik var EN gård från begynnelsen. Gravrösen från bronsålder,torvade högar från järn-och vikingatid, alldeles bredvid, talar sitt tydliga språk. Utmärkt, skyddad hamnplats i viken, där Ämtan rinner ut. I sanning en vikingagård, med handel, inte minst med Västergötland, och min tanke är att det kunde ge handelsfördelar (med både kronan och kyrkan) om man lät munkar uppföra en missionskyrka på gården. Den urgamla leden till lands gick -och går- rakt genom gården och helt nära stavkyrkan.

Lysvik och dess stavkyrkor

"Av det brev daterat 1268 5/4, som lektor Halvar Nilsson återgett   3) framgår, att högättade riddaren och lagmannen i Värmland, Höld, och hans ädla hustru Margareta bosatta på Hollerud i N:e Ullerud sn, låter donera 12 namngivna gårdar i Värmland till Riseberga nunnekloster ( av cicstercienserorden) i Edsbergs sn, Edsbergs hd, Närke. Bland dessa skänkta gårdar återfinnes bl a " lÿtheruik", vars identifikation vållat diskussion. K G Grandinson med sitt arbete " Närkes medeltida urkunder, I, Riseberga kloster" antog på sin tid, att ifrågavarande gård skulle kunna lokaliseras till Älgå sn i Jösse hd. Han har fått okritiska eftersägare som bl a Halvar Nilsson och Arvid Ernvik. Förutom av historiska källfakta och en entydig ortsnamnlikhet må det numera anses fullt klarlagt, att medeltidens "lÿtheruik" motsvarar Lysvik, d v s Kyrkbyn och Stävarby.
Att ädlingsparet Höld och Margareta på sin älders höst donerar just Lysvik till Riseberganunnorna antyder, att de mycket väl känt till, hur gården olagligen och rent av med våld, i vart fall oärligen fråntagits en klosterorden. Paret hade antagligen drabbats av dåligt samvete. Till vinnande av egen själsfrid och för att ej behöva donera egna ärvda gods, föreföll det enklast, att ge bort sådant, som kunde liknas vid stöldgods. Makarnas i deras tycke väl genomtänkta donationsstrategi visade sej ej bli någon särskilt lycklig lösning. Cistercienser blev åter bedragna."

" Brev 1336 21/10  Riddaren Lars Magnusson/Magnus Marinasons ätt/ byter bort sin gård i /Ny/-Näs/(Visnums Kils) och Möckelsboda (Karlskoga sn) till Riseberga kloster och får "Lidhawik" dvs Lysvik (Kyrkbyn+Stävarby i Lysviks sn)"

(Roland Kihlstadius)


Den kyrka som Fernow nämner på 1700-talet " vid Lysans utlopp" är  nuvarande Lysviks första kyrka. Det var en stavkyrka enligt Fernow. Denna kyrka låg/ligger på Ransby hemmans mark.

Följer man viken från Lysan söderut ligger först Ransby hemman, sedan Myringby hemman, sedan Kyrkbyn, sedan Stävarby.
Första stavkyrkan var inte sockenkyrka, utan med all sannolikhet en gårdskyrka/missionskyrka på Ransby hemmans mark vid Lysans utlopp. Den första sockenkyrkan låg på kyrkbyns hemman mark, även det en stavkyrka, tillkommen ca 1250. Det var denna Riseberga ägde. En tredje och fjärde kyrka(nuvarande) ligger på Stävarby hemman. Missionskyrkans stavkyrka tillkom troligen på Alvastras eller Varnhems initiativ. Båda cistercienserkloster, från Sverker d ä tid. dvs 1100-tal.
Namnet Lysvik, Litheruik, Lidherwik etc kommer sig av viken där Lysan/Lidan rinner ut. Ån kommer från Lidsjön, Lisjön, en mycket gammal bosättning ( sedan sten och bronsålder).

Att det vållats diskussion om Lidervik  är Grandinson och Ernviks orsak. Ernvik trodde att Sulvik i Jösse härad var Lidervik. Visserligen försvann namnet och något hemman med det namnet har aldrig funnits i Älgå socken. Men det har varit marknadsplats med bodar, lider och det ligger vid en vik av Glafsfjorden. Så Ernvik konstruerar ett hemman.
Det äldsta namnet på viken är Solörvik d v s Sulvik. Från Sulvik till sjön Ränken fick man dra båtarna på rullar. En feck sul å dra, som värmlänningen säger. Alltså: viken där man drog båtar till och från.
(Bo Ulfvenstierna)

Lysvik, Varnhem, Sverker d ä

"Varnhem i Västergötland, ett i början av 1150-t  tillkommet cistercienserkloster, var beläget väster om en i dåtid farlig och öde skogstrakt, Billingen. Lysviks topografiska läge var slående lika. Även här hade forna färdmän en obebodd, brant vildmark, Hinnershögda, framför sej. Innan vandrare gav sej ut i det okända vid Varnhem och Lysvik behövde man mat, vård, vila, uppbyggnadsord, säkert även stärka sitt mod inför fortsatta strapatser. Det behöver kanske tillfogas, att Lysvik aldrig övervägts att bli klosterort, härtill saknades helt nödvändiga grunder.

Fallet Lysvik hjälper oss, att säkrare ringa in när och under vilken svensk kung förutsättningar för tillkomst av Fryksdalens äldsta kyrkobyggnader kan ha ägt rum. Frågan kan förvisso diskuteras. Mitt måhända djärva förslag är förra hälften av 1100-t, då Sverker I –även kallad Sverker d ä- var kung i Sverige. En östgötsk storman född ca 1100, regent från ca 1130 fram till 1156, då han trolöst mördades vid Alebäcks bro av sin svekfulle hästsven, enligt sägnen på väg i släde till julotta i Västra Tollstads kyrka. Denne kristne kung och hans drottning Alvhild (Ulvhild) arbetade flitigt på att inrätta och organisera landets kyrkoväsen och lät anlägga flera kloster, Alvastra, Varnhem, Julita de mest kända.

I blivande socknen Lysvik har all odlad jord sedan hedendom varit av skattenatur, bebyggarna till övervägande del självägande bönder. Här har aldrig funnits några frälse-eller kronogårdar. Detta till skillnad från i häradets sydligare socknar, särskilt i det vitt uppodlade Sunne men även i någon mån Ämtervik. Som nämnts, är både Kyrkbyn och Stävarby skatte år 1503 och 1540 men efter 1550 temporärt av kyrkonatur."

(Roland Kihlstadius)

Kyrkbyn i Lysvik

”I en värmländsk skattebok från 1503  1) redovisas sammanlagt 8 olika skattegårdar i socknen Lysvik. Därav en kallad ” Stenswadbyn” ( möjligen efter ett stensatt vadställe över ån Lysan?) räntande 6 öre i tidens oxeskatt. Skattebokens ortnamn åsyftar Stävarby, men dess påförda skattebelopp. 6 öre, förefaller högt, när man ur jordeböcker vet, att hemmanet endast kom att åsättas 1/3 mantal. Ytterligare odlad jord måtte ha ingått i senmedeltidens Stävarby. Saknad areal motsvarar det dåv, angränsande kyrkotorpet Kyrkbyn, redovisat som sådant ännu i 1590 års jordebok, men i början av 1600-t överfört till hemman om 1/3 mtl skatte. Torpets uppodling blev länge av flera skäl eftersatt.

I Värmlands /krono/jordebok år 1540  2) återfinns fortsatt 8 skattegårdar  i Lysvik. Däribland en bonde Arvid i ”stenebÿn” dvs Stävarby, som utom övriga persedlar har att gälda oförändrade 6 öre i oxeskatt.Som bekräftelse på nämnt antagande framgår, att av dessa 6 öre avser 3 öre jordebokens ”Senerebÿn” (Stävarby) och 3 öre ”Stenerebÿn”, sistsagda ett torp, dvs motsvarande Kyrkbyn. Sammanhanget har klarnat, Stävarby, år 1503 som 1540 har jordnaturen skatte, men i jordebok 1590 kyrkohemman och har innefattat det snart avskilda Kyrkbyn kallad så därför att på dess ägor stod församlingens första, anspråkslösa gudshus, möjligen (senare?) en timrad stavkyrka. Nuv sockenkyrka i sten jämte kyrkogård finns på Stävarby marker. Både Stävarby och Kyrkbyn överförs senare samtidigt till jordnaturen skatte. Hit hörde den s k Kyrktegen, en skogspart belägen öster om älven Björkan och mellan bolbyarna Ransby och Skäggegård. Kring sagda teg, som av ålder tillhört kyrkoprästen i Fyksdals gäll, har nyttjandestriden mellan traktens bönder i långelig tid stått het.

Ovan har nämnts, att det medeltida Fryksdalen innehöll fyra kyrkor. Två av dessa, Ämtervik och Fryksände, stod på ursprunglig skattejord, som kronan överfört eller inlöst till biskopstolen i Skara att därifrån administreras. En kyrka, Sunne, låg på mark under den gamla kronogården Sund, som kom att ge den kristna församlingen dess namn. Förhållandet i Lysvik var, som redan framgått, annorlunda. Kronan hade säkert även här förvärvat Kyrkbyn och Stävarby, båda av skattenatur, men uppdragit åt cistercienserbröder, att ta över ansvaret för inledd kyrkoverksamhet. Förtroendet kom att missbrukas, det världsliga frälset griper in, konflikter uppstår, som snart skall framgå.”

(Roland Kihlstadius)