Heliga lekamen - Sunne kyrka

På en av altarskåpets dörrar i det medeltida altarskåpet i Sunne kyrka fanns nedanstående målning. Det är ett motiv som beskriver den s k Gregorius mässan. Denna mässa var/är förknippad med Corpus Christi, " Kristi kropp och blods högtid" eller "Heliga lekamens högtid" och firar realpresensen i eukaristin (nattvarden). Detta var en festddag för hög och låg, i pingstiden, när naturen var som vackrast. I procession, under musik, dans och festlighet, bars processionskorset och processionsfanan runt kyrkan och åker och äng. En folklig högtid.
Det är intressant att denna målning finns eller rättare:fanns i Sunne medeltidskyrka. Dels är mässan sparsamt återgiven i Sverige, i kyrkomålningar, dels relaterar Fernow att det fanns en processionsfana (Heliga lekamen) i Lysviks medeltidskyrka. Det är en av två omtalade sådana fanor i Värmland.

Helige Mikael i Sunne medeltidskyrka

När Gräsmark blev församling på 1670-talet skyfflades en del "påviska" skulpturer från Mariakyrkan i Sunne dit. Det var Lutherska ortodoxins högperiod och prästerskap och många medeltids skulpturer och kyrkoskatter förstördes, i Värmland och Sverige i övrigt.Gustav Vasa hade plundrat både kyrkor och kloster tidigare. I Övre och nedre Ulleruds kyrkor fanns omnämnt många sådana dyrgripar.
Komministern Gunnar Jonae vräkte allt detta i Klarälven, i blint religionsnit.  Så gjorde han i både Övre och Nedre Ulleruds kyrkor. I Övre Ullerud slog han sönder foten till 1100-tals dopfunten. Bitarna hittades i kyrkomuren på 1700-talet och kunde räddas.

I Sunne var det i samma anda. Det magnifika altarskåpet som skaffades undan till Gräsmark, tillsammans med en skulptur jag funderat mycket över,nämligen en orm eller drake. Men sedan hittade jag bilden av en ängel, från Gäsmark (Sunne). Ängeln och draken har klart hört ihop och utgjort en skulptur. Vad vi ser är ärkeängeln Mikael som med svärd i hand dödar en drake. Vad gjorde skulpturen i Sunne medeltidskyrka? Ja vi vet att det var en Mariakyrka. Och i västkyrkan avbildas Mikael ofta med draget svärd, som beskyddare av jungfru Maria mot en drake -ondskan eller satan i denna gestalt. Mikael har förlorat sitt svärd. Kanske höll han i vänster han vågskålen.
Skulpturen finns nu i Historiska museets samlingar. Därifrån är bilderna hämtade.Änglaskulpturen är skadad. Kanske låg den först i något uthus,Vid kyrkan i Sunne.Sedan Gräsmark. Sedan Stockholm, Många pilgrimer har skådat denna skulptur.

"Swnd" i Värmland och dess kyrka

Alla vet ju var nutidens Sunne i Fryksdalen är beläget. Det är ett livligt samhälle, föresträdesvis bebyggt på västra sidan, Frykensundet. För bara två hundra år sedan fanns ingen bebyggelse där Sunne centrum nu ligger. Däremot fanns gårdarna Skäggeberg och ( Norra och södra) Åmberg,lite längre söderut Sundsberg.
Kyrkan ligger som vi vet på Östra stranden. En träkyrka alltjämt intill 1630-talet. Har kyrkan alltid legat där?

Det finns inte och har aldrig funnits någon gård, enskilt hemman, som heter Sund. I vart fall inte i närheten av nuvarande kyrka. Sund är beteckningen på ett enormt kronogods, omfattande många hemman, de flesta inlösta till skatte på 1600-talet. Frågan är: när kom kronan över alla dessa gårdar, som naturligtvis från början var skatte, för att sedan falla under kronan.Och när skedde det?

1180 gifte sig Birger Brosa med Birgitta Haraldsdotter Gille, norsk kungadotter. Detta Sund kan ha varit ett område, möjligt skattlagt under Norge av ålder, kanske med norska ladejarlar som styresmän.
Det är svårt att se annat än att detta var en del av Birgittas "hemgifte", som nu kom till svenska kronan.I princip var det nya kronogodset stort som ett norskt fylke, ca 12 kvadratmil.

Bilden ovan, från vykort på 1930-talet, gamla Gylleby, före branden 1940: Gylleby, som Selma Lagerlöf kallade Munkeby. Varför?
Ja, vi vet att hon använde sig av sägner och folktradition i sitt författarskap. Hon kan ha gått på det vad gäller "Munkeby".

En av de största och äldsta gårdarna var Häljeby ( Heligby i äldre skrift). Gyllby( Gilleby äldre skrifter) hörde ihop med Häljeby. Satt det en norsk skattejarl, så är det naturligast, att han bodde på Häljeby. Och Sunnes första kyrka - det var förstås en gårds/missionskyrka, som i Ämtervik och Lysvik. När det blev sockenkyrka, flyttades kyrkplatsen troligen till nuvarande kyrkoplats, och ett prästbord inrättades. (Mark). Det bör ha skett på 1250 talet. Några skriftliga dokument som berättar om detta finns inte.  En gudelig jungfru skänker troligen ca 1250 Boråsen (skog öster om Ransjön) till kyrkan. ( Se Fryksdals härads dombok - extrating VT 1691) Om det var av kronogodsets mark som prästbordet avstyckades är okänt .Det verkar som om hemmanen Borgeby och Maggeby inte varit delar av kronogodset, utan  alltid varit av skattenatur
Prästbord och kyrkplats kan ha avstyckats från ett av dessa hemman, som kanske var samma hemman från början, men delats i två.




 Det enda som talar för var den första kyrkan var belägen, är ortsnamnet Heligby och att det än idag växer mycket av munkväxten Pestskråp, särskilt vid Gylleby intill. Leden går intill.

Kyrkbåtar, notbåtar och folkdräkter i Fryksdalen

Om man ser på riktigt gamla kartor, säg från 1500-talet, så ser det ut att finnas väldigt många älvar och sjöleder. Fler än i verkligheten. Det kommer sig av att kartorna främst var till för att ta sig fram, inte för att avbilda landskapet. Därför markerades både sjöleder och landleder som vattendrag.
Man förstår därav hur viktiga sjöar och älvar var för att färdas på. Naturligtvis även ur andra transportsynpunkter sett.
Jag tror det är svårt för oss idag att förstå hur viktig Frykensjöarna varit som samfärdsel-leder. För ett år sedan gjorde jag en studie, vars syfte var att få reda på hur båtlivet var på 1750-1850. Vad var det för båtar? Vilken typ? Hur stora var de?  Enda källan till detta var att läsa igenom bouppteckningar från den tidsperioden, från Kil i söder till Torsby i norr. Jag skulle tro jag läste omkring 6-700 bouppteckningar, så noga jag kunde. Både efter män och kvinnor.

Vad gäller båtar så fanns det kyrkbåtar, dels mindre båtar, med två och tre roddpar, dels större med upp till 8 roddpar som jag tolkade det.
De mindre användes även till notfiske och kallades notbåtar. Man kunde - som i Bjälverud ha ett antal notbåtar för att ro till och från kyrkan i Lysvik. I Västmyr i Ämtervik var det flera hemman om en stor kyrkbåt med många roddpar. Hemmansägarna ägde en viss part av båten, likaså  ansvarade de för "sin" åra. I Kil fanns stora kyrkbåtar. T o m i Östmark, fanns kyrkbåt, men sedan kyrkan i Östmark byggts, kallades den "marknadsbåt".

Ovan:Notbåtar



Det fanns två typer av notbåtar i Fryksdalen, dels de ovan avbildade ( Norge) och dels s k gavelbåtar, som man lade till mot land med och drog noten mot land över runda trärullar i aktern. Alltså - noten lades ut av flera spetsgattade båtar och drogs iland över två gavelbåtars akter. (Bilderna från Norge.)

Nästan alla hemman hade fiskeutrustning av olika slag, nät, men också del i not. Mycket var nog samfällt ägt tror jag, och kom aldrig med i enskilda bouppteckningar. Klart var att Fryksdalingarna var ett fiskande folk och att det var gott om båtar. Båttypen och namnet notbåt förekommer numera endast i Norge. De stora kyrkbåtarna försvann tyvärr också, liksom de gjorde på Siljan i Dalarna. På 1940-talet fanns inga kvar där, men bl a Knis Karl Aronsson initierade nybyggen och idag förknippar man ju nästan Siljan med kyrkbåtar. Likaså med folkdräkter, där ju Dalarna vårdat det arvet. Jag trodde inte att det har varit samma system i Fryksdalens socknar. Men det var imponerande att läsa om alla dessa dräkter och färger, skinnbyxor och pälsar, kjolar och broderier, olika persedlar som hörde dräktskicket till. Om detta hade vårdats hade det varit minst lika rikt och mångfacetterat som i Dalarna och Siljansbygden. Här i Fryksdalen hade naturligtvis varje socken sin egen dräkt, men även de olika byarna, visade det sig, skilde sig från andra byar inom socknen, genom färgkombinationer på persedlarna. Allt sammantaget fick jag genom dessa bouppteckningar en unik inblick i ett allmogesamhälle med rika folkkulturella traditioner.



Vad gäller att färdas i Fryksdalen så valde  säkert de som kunde att använda båt, när årstiden tillät. När man läser Petrus Gyllenius dagbok från 1600-talets senare hälft, så märker man att han använde sig av båtar och roddare i möjligaste mån. Han färdades även till fots i Fryksdalen, på leden, men klagar ofta om att vägarna är "elaka och stygga".. eller "onda".

Nydala kloster i Skoga och leden dit

År 1286  testamentarar Margareta Joarsdotter Norör till Nydala kloster i Småland.
 1323 byter Lars i Silkesta (Ölme) bort fem löpbol i Hollerud ( Deje) mot Nore plus 28 mark penningar. ( Nydala får därmed laxrätt i Dejeforsen -)
1336: Lars Magnusson (Magnus Marinasons ätt) byter bort Visterud (Kvarntorp Forshaga)
 plus " Nore och Noreskog" mot gods i Skived.( Laxfiske bl a ) Han behåller dock kvarnen (vid nuvarande Kvarntorp).
Samma år byter han till sig Lithervik ( av Riseberga kloster).

Margareta Joarsdotter, var dotter till Johan "Värmske", vars sondotter, Ramborg Ingevaldsdotter, gifter sig med riddaren Folke Jonsson (Fånö ätten).

Nore och Noreskog avser Skoga och Skogaforsen. Än idag heter några ställen Nore i Skoga.
Fernow skriver på 1700-talet att Skoga hade varit en av de största gårdarna i Värmland, 3 1/2 mantal odlad jord. Det liknar mera ett litet fylke. Om nu Johan regerade där eller i närheten vet man inte, men han var mycket högättad, vilket vi ser av barnens giften. Margaretas mor hade tydligen enligt diplomet gift om sig med en Erengisle. Margareta var Ramborgs, g m Folke Jonsson, faster. När Ramborg skriver testamente 1328 ger hon en extra penning till klostret om de hämtar hennes lik " om hon skulle dö i Värmland".

På kartan nedan (Hermelins Värmlandskarta 1700-talet) ser vi den urgamla leden från  nuvarande Ö Lövåsen, över Hinnershöjda. Den kommer ner vid Munkeberg i Skoga. Två Rasta- torp finns efter leden. Denna led gick eller red både handelsmän och sedan pilgrimer som ville t ex från Strand i Lysvik till Klarälvdalen. Detta var den enda led som fanns österut till Klarälvdalen norr om Ås i Östra Ämtervik. Stigen blev såsmåningom såpass iordninggjord att den under 1600-talet kunde fungera i det gästgiveriväsende som då uppstod. En gästgivargård fanns då i Östra Lövåsen och en i Skoga. Den ännu idag levande Skoga marknaden torde ha mycket gamla anor, inte minst tack vare den gamla leden.
Vi får räkna med att många som skulle till (eller från) Skoga först nyttjat sig av Fryksdalsleden och troligen Fryken.

Folke Jonsson, riddare något av åren 1298 —1305, och Svenskt riksråd, död troligen 1313. Son till Johan Karlsson (Fånöätten) och Ragnhild Erlandsdotter (Finstaätten). (Ragnhild sålde gården Finsta till sin kusin Birger Persson, Upplands lagman och far till Heliga Birgitta)

Enligt Erikskrönikan fick Folke Jonsson berätta för marsken Tyrgils Knutsson att han skulle avrättas, och Folke Jonsson nämns den 9 februari 1306 som sigillvittne i marskens testamente.

År 1312 tillhörde han Birger Magnussons råd.( Wikipedia)

Lysviks stavkyrkor - belägenheten

Bilden ovan: Platsen för Lysviks första stavkyrka från 1100-talet. Ligger på Ransby hemman, där Lysan rinner ut i Fryken. Kyrkan låg där hästarna just betar. Där ligger också Kyrkkällaren. Gärdet kallas än idag Kyrkgärdet. Kyrkan var en gårds/missionskyrka. 5x10 m.

På bilderna nedan ser vi platsen för Lysviks första sockenkyrka ( ca 1250) Enligt Fernow

 16x16 alnar,  - ca 10x10 m. Platsen ligger på Kyrkbyns hemman, där gården Lund nu är belägen.
Nedersta bilden: Busken står mitt i kyrkan.

Forn-handels-pilgrimsleden går strax förbi båda kyrkplatserna. (foto:Bo Ulfvenstierna)

Vid Norka, Björka älv, strax vid leden

Att hitta en stenåldersboplats – och annat

Det var den  7  juni  2013. Vår yngste son Abjörn och jag hade varit vid kanalen mot Björken vid Antonström  och fiskat. Klockan var sju på kvällen. Fisket hade gått…sådär. Abjörn var lite trött och det var dags att ge sig hem över. När vi kom fram till bilen vid bron, såg jag att gärdet upp mot kanten av berget var plöjt. Jag visste sedan tidigare att det gjorts lösfynd från stenåldern på andra sidan älven. Att Abjörn, då tio år, var intresserad av arkeologi, det visste jag ju sedan tidigare. Vi hade varit på flera ”expeditioner” tillsammans. Nu frågade jag honom: ska vi gå upp och se om vi hittar något, eftersom det är plöjt? Han var som sagt sliten, men- det ville han.

Det var upptakten till hur vi fann en fantastisk stenåldersboplats.

Efter att ha gjort fynd av en utsökt bearbetad pilspets och en flintkniv, mycket flintavslag och mikrospån, flintkärnor, kvartsavslag, knackstenar, en myckenhet skörbränd sten, kontaktade jag direkt Länsstyrelsen, Värmlands Museum och arkeolog Hans Olsson.

Därmed var boplatsen skyddad enligt fornlämningslagen.

Markägaren och representanter för Föreningen Björken besökte platsen.

Arkeolog Hans Olsson besökte något senare boplatsen, som då tyvärr var harvad och sådd. Men på grundval av de fynd som insamlats på ytan, fynd som överlämnades till Hans Olsson och Värmlands Museum, registrerade Hans Olsson platsen som fast fornlämningsområde. Det är rapporterat till Riksantikvarieämbetet. Fryksdalsbygden gjorde ett stort reportage. David Myrehed skrev en fin artikel i hembygdsföreningens tidning Sunne-Bygda.

Längre fram på hösten gjorde jag och Abjörn tillsammans med Anders Nilsson, Antonström, upptäckten av ytterligare ett boplatsområde, på norra sidan älven. Skörbränd sten och avslag av sydskandinavisk flinta.

Sammantaget visar enbart lösfynden, på marken, utan att någon utgrävning skett, på ett av Värmlands intressantaste boplatsområden från stenåldern. En boplats som använts under flera tusen år under stenåldern. Pilspetsen och flintkniven beräknas vara  4800 år gamla, mikrospånen 6000 år. Olika flintsorter har använts, bl. a. sydskandinavisk flinta, vilket tyder på handelsförbindelser söderut.

Men inte nog med det…

Precis på platsen där vi hittade dessa fynd, fanns även lämningar från järnåldern, med myrjärnsslagg. Vi såg även att det stått ett hus där, i ”historisk” tid. Vem hade bott där? Ja, vi vet i alla fall vart huset tog vägen. Det var Abjörns farmorsfarbror, min morfars bror, Ola Blücher, ”Nisse i Harlösa”, som köpt och fraktat det till Björsbyholm, över Björkens is. På 1920-talet. Stället kallas än idag för Harlösa. Ola var född i Harlösa i Skåne.

Men alltså inte nog med det. En annan släkting till oss hade ägt precis denna plats, nämligen lagmanskan Gustava Halenius… ”Majorskan på Ekeby”. Antonström och 6 andra bruk hade hon fått i gåva av ”Altringer”, Bengt Reinhold Antonsson.

Tack vare Abjörns intresse för arkeologi, den där sommarkvällen, öppnades ett intressant perspektiv på både Fryksdalens historia och vår egen släkthistoria. Hade han sagt att: nä, vi far hem, så hade allt varit förborgat.

Mikrospån= små, vassa flintavslag, från en flintkärna. De användes under äldre stenåldern som hullingar på bland annat trädpilspetsar. Några tusen år senare gjorde en skicklig flintsmed den ovannämnda kostbara pilspetsen, helt i flinta, på exakt samma plats.

Bo Ulfvenstierna

foto(David Myrehed)