Sunnes kyrkor



Hur många kyrkor har det funnits i Sunne? Det går att svara på det idag.

Sunnesundet var av urminne en viktig plats, där måste vän som eventuell fiende som kom sjövägen passera. Och det var inte lätt att göra det. Ty det utgjorde inga problem att på olika sätt stänga passagen. Vi känner olika exempel från andra strategiska leder hur detta gjorts, med pålverk, linor, kättingar med mera.
Där dagens stenkyrka ligger var en hedna kultplats och där gjordes en bevakningsborg.

Sunnes första kyrka låg på gärdet mellan sedemera prostgården och det på 1700-talet uppförda sockenmagasinet, som ännu finns kvar. Den första kyrkan var från början ett härbärge, själahus.
Vi har exakta måtten och platsen på detta. Där började pilgrimer och tidigkristna begravas. Det är alltså en ödekyrkogård, som absolut måste skyddas som fornlämning för framtiden. Denna äng måste skyddas.

Kyrka nummer två låg öster om nuvarande stenkyrka, dvs där som idag är kyrkogård. Den prästgård som hörde till denna gamla träkyrka uppbrändes av norska strövkårer 1565. Denna prästgård är arkeologiskt undersökt. Den låg alltså inte där den storvulna prostgården sedan kom att ligga, d vs intill sundet.
Det tog alltså många århundraden innan en stenkyrka byggdes, men då äntligen måste man bygga på det gamla offerberget
Kyrkan öster om stenkyrkornas plats låg alltså alltså inne på nuvarande kyrkogården. Det är med sannolikhet platsen för två träkyrkor och troligast den kyrka som fick dopfunt från 1200-talets första hälft. Den byggdes när Sunne fick prästbord och prästbol.

Öjers vikingagrav vid Fryken 


Öjervik är en Vik-gård. Det var även en vikingagård. På gravfältet söder om gården finns Öjers hög, som enligt tradition eller legend sägs vara vikingahövdingen Öjers gravhög, densamme Öjer som gett namn åt gården. Han sägs vidare varit en av de hövdingar som erövrade ön Isle of Man, mellan Irland och England. (Wikipedia)

                                                              Vikingaskatt

ÖSTRA ÄMTERVIK

Tid: Vikingatid Fyndår: 1767 Fyndtyp: Depåfynd Antal: Okänt antal mynt Slutmynt: Okänt Fvndomständigheter "...sommaren 1767. En gesäll kom vandrande från Norge genom Fryks dalen och följde bönder på båt öfver Fryken till Carlstad. Dessa satte i land vid gården Bösseviken i Ö Emtervik och som gesällen sprang först ur båten kom han med fötterna i en penningehög till några marker. Alla penningarne voro af silfver, gamla, urmodiga och obekanta; men en, som jag bekom, var af kejsar Otto Magnus. Jag har fått löfte på så många, som bönderna deromkring kunde rädda till 10 å 12, men de öfriga skola hafva blifvit employerade (= använda) i en guldsmedsdegel i Carlstad. Som de flesta voro lika den jag fick och alla förmodligen tyska, så kan man lätteligen sluta, att så många aldrig kommit till Värmland om icke för jern eller malm" (Fernow). Beskrivning TYSKLAND: Otto den store (936-73) (mer än 1 ex). EJ NÄRMARE BESTÄMBARA: flertalet skall ha varit lika den som Fernow fick dvs. slagna för Otto den store. Referens: ATA; Liljegren 1830 s. 194 nr 194; Fernow 1898 s. 222; Nygren 1917 s. 54; Wideen 1955 s. 85, 232; Djurklou 1956 s. 43; Hatz 1974 s. 236 nr 413; notis i Karlstad Tidning 6 juni 1925.

"En skatt från Bössviken hittades redan 1767. Den synnerligen lakoniska informationen tyder på att den bestod av fl era hundra vikingatida mynt från 1000-talet." (Sveriges numismatiska förening)


Denna skatt omtalas av Fernow. Den hittades i den lösa strandkanten, när en gesäll hoppade iland. För mig förefaller det vara en i all hast gömd penningskatt. Kanske vikingaskeppet var förföljt av fiendeskepp och lade till för att genast  stötas ut igen, för att senare hämta skatten. Kanske blev skeppet och dess besättning nedgjord, eftersom skatten aldrig kom i dagen från sitt provisoriska gömställe. Hela historien andas dramatik. Att det var ett vikingaskepp, kanske på hemväg efter lyckad handel söderut, är högst troligt,

Denna myntskatt, som troligen skingrats innan Fernow fick kännedom om den, är så vitt jag kunnat se den enda vikingatida myntskatt som gjorts i Värmland. Detta är talande om vikingarna och vikingatiden i Fryksdalen, något som hittils inte ägnats någon forskning alls. Som Sveriges numismatiska föreningens ordval i citatet ovan lyder , " synnerligen lakonisk information".

                    Bröstbucklor vikingatida

Vikingakvinna 

med ovala spännbucklor enligt nedan. ( Foto: Grundskoleboken)

Vid gravfältet med högar vid Rottneros finns en gravhög undersökt av I Atterman 1947-

I Graven var tydligen en kvinna begravd. Tiden var vikingatid. Fynden daterade till denna tid. Fynden var en oval bröstbuckla, avsedd att fästa en kvinnas mantel med. Liknande fynd har gjorts på Birka. Vidare ett korsrembeslag för ett hästbetsel, samt hästbroddar. Det synes som en vikinga kvinna blivit gravlagd i denna hög, tillsammans med saker som hon hade nytta av i kommande liv. Jag tycker detta är märkvärdigt, eftersom bara män skulle komma till Valhall, gudarnas boning. Kvinnor kom inte dit. Emellertid finns högättade kvinnor i Norska vikingatida gravar som är gravlagda med många gåvor, attt användas i det kommande livet. Jag antar att vikingakvinnan i Rottneroshögen var en sådan högättad kvinna. Det är möjligt att hästar eller hundar brändes intill högen.

Kanske hade Fryksdalens kvinnligaVana-kultur inte suddats ut av den rådande krigiska Asa-kulturen. Den senare ser vi inga spår av alls i Fryksdalen. Men att det var vikingar som var begravda vi Öjevik, Rottneros,Östra Ämtervik, Helgeby, Kolsvik, råder inget tvivel om.

"Ovala spännbucklor har inte bara varit ett inslag i kvinnodräkten på Birka utan även i många andra delar av ”vikingarnas värld”. I en del andra områden och framför allt på Gotland tillverkades och användes helt andra typer av parspännen.  På grund av sin talrikedom och stora geografiska spridning har de ovala spännbucklorna sedan lång tid tillbaka tilldragit sig arkeologernas intresse. Signifikanta skillnader i utförande och mönster gör bland annat att de kan delas in i olika distinkta typer som också kan dateras och på så vis är spännbucklorna viktiga för vikingatidens kronologi: man kan datera till exempel olika gravar med hjälp av dem." (Historiska,se/Birka)

Spånnbuckla av denna typ som hittats i den undersökta högen vid Rottneros 1947.

Att vara en Pilgrim med ro

Inte alla kan eller vill vara sjöpilgrim med kajak eller kanot. Det finns roddbåtar idag som till modellen påminner mycket om de roddbåtar som användes på medeltiden. En del ser t o m tjärade ut, som de gamla båtarna. Om jag själv skulle göra en sjöpilgrims färd på Frykenleden, ville jag göra det i en sådan roddbåt. Båtarna är besiktigade och osänkbara. Man tar sig in i de grundaste vikar. Och vilken vill inte ha egenfiskad middag på stranden efter en dags rodd?

Att vara sjöpilgrim i Fryksdalen

Att vara sjöpilgrim i Fryksdalen är absolut faktabaserat. Det är historiskt korrekt och inte ett påhitt eller konstruktion.
Bland annat Pilgrimer roddes mot viss betalning från och till Frykstad. Den varu- och personsamfärdsel som blommade upp på 1800-talet och tidigt 1900-tal, med passagerare ångarna, hade djupa historiska rötter.
Varenda Vikgård under medeltiden hade båtar och roddare för olika befordran. Vilka rodde? Före digerdöden 1350 var det säkerligen trälar. (Jodå, trälar fanns i Fryksdalen, som annorstädes).
Detta transportsystem var en föregångare till skjuts- och gästgiveri väsendet som etablerades på 1650-talet i Fryksdalen. Intet nytt under solen, kan man med fog säga.