Myrjärnets epok, blästerugnar och smide

Järnframställning i Fryksdalen har haft mycket stor betydelse enligt en forskare som Roland Kihlstadius, Södra Ås/ Karlstad. Efter att Jan Ulfeldt, Herrestad, Östra Emptervik och jag utfört en hel del fältforskning, med artefakter från tidigt blästerbruk på hans marker, samt upptäckter för något år sedan av plats för gammalt blästerbruk i Södra Ås, samt att ett helt hemman i Östra Ämtervik fått namn av smideshantering, nämligen Smedsby, kan man tills vidare se ett ganska spännande mönster på hur olika platser troligen samarbetat.
Vi talar om att järnframställning förekommit från 500 f.kr och kontinuerligt till och med medeltiden.
Det verkar ha varit så att vissa hemman gjort ett "halvfabrikat" av myrmalm eller rödjord, i antingen blästerugn nedgrävd i jorden, eller senare som en ugn murad ovan jord, med uppsamling av den sk lupen, järnet, i botten. Mycket orent järn, men järn. För att få denna klump smidesbar krävs högre temperatur, med kraftigare blåsbälg, oftast vattendriven, Vi tror att steg ett gjorts vid Herresta, steg två vid bäcken i Södra Ås på gården Nästas tomt, samt att man där kunnat tillsätta saker, som gjort att järnet blit förädlat till en finare kvalite, stål. och att detta använts i Smedsby, för att där göra specialartiklar, inte minst vapen - knivar, svärd, yxor, av s.k. kolstål. Man kan på nätet följa olika sådana här procedurer. Allt detta redan under järnåldern för 2-2500 år sedan och sedan förfinat.
För vår del, så var ju Fryksdalen en handelsled, både till lands och sjöss. Under yngre och äldre järnåldern och vikingatid och ända fram till och med 1600-talet, så var den odlade arealen i varje hemman, mycket liten. Genom handel med detta järn som framställdes i bygden, kunde man köpa eller byta sig till vad man behövde av t ex spannmål och salt. Detta myrjärn kom att kallas Osmundsjärn, varje stycke vägde ca 270 gram, och ett visst antal utgjorde ett fat järn. Det var hårdvaluta och många är de gårdar som köpts eller sålts  i värdet av fat järn. Det fanns alltså en föregångare till den bruksrörelse som uppkom i Fryksdalen ( och hela Värmland) på 1600-talet.

Den långa rodden, Sudersjöfarare, Öden fullbordas.

Huvudgårdar, ättegårdar, hövdingar.

Att Fryksdalen hade handel med både Västra Götaland och längre söderut och med samerna i norr är belagt, av arkeologi och namnformer.

Ett halv årtusende av vikingatid,

Det vore naivt att tro att Fryksdalingarna inte skulle ha varit på vikingafärder och ledung i västerled, med norska skeppslag och under norska kungar. Och säkert är att de första kristna och dess missionärer som  Fryksdalingarnas vikingar kom i kontakt med, var på dessa utfärder till exempelvis från och till England. Och detta före Olov Haraldssons , helige Olof, tid, i början på 1000-talet, En och annan Fryksdalsviking torde ha tagit dopet, men någon missionsspridning hemmavid blev förstås inte resultatet av detta.

Efter kristendomens införande, som är knutet till att kyrkorna etablerades av Skarabiskoparna och kungarna i samråd, kolliderade samtidigt tre olika lagsystem: den folkliga rätten, som byggde på ättelagar, den kyrkliga kanoniska rätten samt slutligen den konungsliga rätten. Bondehövdingarna och deras folkting uppluckrades och föll bort. Stormannasläkter som inte var lokalt anknutna tilldelades genom kungamakten jordegendomar, domkyrkoegendomar uppstod genom själagåvor.

När sedan reformationen inträdde 1526 reducerades på något årtionde både domkyrkojordar och klostergodsens jordar och fisken, "till arv och eget", d v s till Gustaf Vasa själv, kronan. Samtidigt plundrades alla kyrkor på värdeföremål och kyrkklockor.

På 1600-talet friköptes många av de hemman från kronan som bildats av skattetekniska skäl. Och det blev ett utpräglat allmogesamhälle. men många seder och bruk och religiösa föreställningar levde kvar i tysthet i gårdar och byar, långt in på 1800-talet.

Det finns en intressant bok i tre delar: Den långa rodden, Sudersjöfarare, Öden fullbordas.

Boken, eller kanske rättare böckerna, eftersom det är en bok för respektive titel, är skriven av värmlänningen Georg Dahl.  Den skildrar just värmlänningar på vikingafärd och ledung och är minst lika intressant och historiskt vederhäftig som Frans G Bengtssons Röde Orm.

Skillnaden är att Röde Orm kom att presenteras och backas upp på många olika sätt. Medan Georg Dahls bok inte gjorde det. Den är inte tillgänglig annat än på antikvariat idag, men kan lånas på bibliotek. För Värmlands och Fryksdalens del är det så, med större eller mindre, avvikelser, som det gick till i det vikingatida Värmland och säkert Fryksdalen.

Epifania

Idag är det trettondedag jul, trettondedagen. För oss som jobbar med Pilgrimsleden har denna dag en speciell betydelse. Epifania är grekiska och betyder uppenbarelse. Från början var det ö h t olika uppebarelser och under i nya testamentet som firades, men med tiden har det alltmer blivit främst De Tre Vise männens dag. Caspar, Melchior, Baltazar. de som frambar guld, rökelse och myrra till Jesusbarnet,
De hade kommit från Österlandet, vägledda av Stjärnan. Man kan säga att de var de första pilgrimerna. Det är anledningen till att de blev pilgrimernas skyddshelgon. Det är deras namn vi finner ingraverade på pilgrimsringen av guld som upptäcktes vid torpet Myra i östra Emtervik 1828, alldeles vid vår Pilgrimsled, Fryksdalsleden.

Stavkyrkan i Sunne

Igår en artikel om första kyrkan i Sunne. Det var Dan Envall som skrev och fotograferade. ( i Fryksdalsbygden). En saklig och bra artikel, med bra foton.
Det är bra för Fryksdalsleden och dess historik och naturligtvis för alla som bor i Sunne och Fryksdalen.

                          Studiemötet

Igår, på studiemötet, presenterade Jan Ulfeldt kartor och bilder med mätningar han gjort av Östra Ämterviks kyrkor och kyrkobalkar. Dels av det första härbärget som blev stavkyrka, dels av medeltidskyrkan uppe på kyrkogårdsåsen ( den kyrka som till-och ombyggdes 1764-1781, då den brann) samt av den interimkyrka som byggdes och användes, tills dess att nuvarande stenkyrka stod färdig att använda. Deltagarna fick tillfälle att prova på slagrutan som markradar.
Jan berättade vidare om gården Ämtervik/Västgårds fantastiska historia och belägenhet under årtusenden, samt om prästbolets tidigare område Åneck på Jans nuvarande gårdsmark.

                     
                            Pilgrimsvandra för klimatet!


Idag träffades några, 7 stycken, ur arbetsgruppen för Fryksdalsleden.se, i Östra Ämterviks församlingshem. Det var ett studiemöte angående kulturen i Fryksdalen. Vi diskuterade om vad "kultur" innebär. Vi pratade om vad vi kan göra i klimatkampen. Om "vad gör Svenska kyrkan" och "vad gör kommunerna"? Hur förvaltas vår historia- på vårt lokala plan?
Och vi talade om mycket som är väsentligt för oss alla och för Fryksdalsleden och för oss som bor i Fryksdalen. Men som har ett bevisat klimathot över oss här, och globalt. Och katastroferna sker globalt varje dag.
Jag menar att orsaken till den yttre miljökatastrofen är den inre, alltså en mental orsak. Vi kan kalla denna för brist på kunskap, girighet, kapitalism eller vad man vill-
Att pilgrimsvandra är att vandra inåt också- se hur ens eget agerande är. Bara döda fiskar flyter med strömmen som ni vet. Vår biskop Sören Dalevi har gett ut en skrift med titeln" Kristus går alltid mot strömmen"- Det är hög tid att vi följer det exemplet.
Vi talade om att Pilgrimsvandra för klimatet.

Att lägga pussel

Mina forskarvänner David Myrehed, Roland Kihlstadius, Jan Ulfeldt och jag har varit ivrigt sysselsatta sedan i våras med Fryksdalens historia. Från de första bosatta för 7-8000 år sedan, till tidig medeltid, kyrkohistoria i Ämtervik, sätersystem i socknarna och en hel del släktforskning.
Jag tycker vi fått fram fakta och strukturer som faktiskt ingen ens snuddat vid tidigare.
Det är ett kulturarbete som omfattar många tusen arbetstimmar.

Tack vare tillgången till olika digitala arkiv går det ju numera att på så sätt nå uppgifter som bara för 30-40 år sedan förutsatte besök, t ex på olika landsarkiv.

Forskningen vi gjort och gör är - och måste vara- tvärvetenskaplig. Det räcker inte med arkeologiska fynd. Till exempel. Man måste ha fantasi, eftersom det är ett pussel läggande av olika information, pusselbitar, som skall läggas och förhoppningsvis passa i varandra. Till slut växer en klarar och klarare bild fram. Att vara fyra, som vi är, är givande på sitt sätt. Det är en dialog, detta att lägga pusslet, i och med att vi är flera så får vi olika perspektiv-